Annons
Krönika

Katarina Wennstam:Tårar är nödvändiga även för män

Under strecket
Publicerad

När "Stilla natt" klingar ut för sista gången den här julen kommer jag än en gång att tänka på den gråtande mannen. Jag såg honom för några veckor sedan, det var en adventskonsert i en vacker kyrka någonstans i Stockholmsområdet. Kammarkören hade utan att vi märkte det spridit ut sig i kyrkobyggnaden. När deras röster en efter en steg mellan bänkarna mot kyrkans tak ekade "Stilla natt" mot stenmurarna, likt så många jular förr.

Det var just så himmelskt vackert som bara en julpsalm kan vara och en bit från mig på en av kyrkbänkarna satt en storväxt man och skakade av gråt. Jag såg på honom när musiken fullkomligt övermannade honom, hur hans stora valkiga hand for upp för att dölja ansiktet och de förbannade tårarna som svämmade över i hans ögon. Han gned och gned och gned, men det kom hela tiden mer. Det var just så överjordiskt vackert att det var omöjligt att inte uppfyllas av musiken och alla känslor den förde med sig. Kanske tänkte han på någon barndoms jul, kanske var det något annat som fick det att brista.

Annons
Annons

Men det som gjorde mig så ont var att han verkade skämmas. Jag satt själv med tårar i ögonen, de rann sakta nerför mina kinder och en okänd kvinna bredvid mig torkade också bort några tårar. Men mannen som till slut hulkade till när en ensam klar kvinnoröst föll in i en annan i strofen om mörkret som flyr, om dagen som gryr, han gjorde allt för att dölja det faktum att också han grät.

Jag har tänkt på honom flera gånger sedan dess, helt enkelt för att jag har sett just detta ske förr. En man som drabbas av starka, plötsliga känslor, och som beter sig som om han står mitt på torget med byxorna nere. Tårarna verkar vara hans värsta fiende, och jag undrar så när de blev det. Vem var det som sa till honom att en vuxen man inte får gråta? Eller var det inget som någon sa, men som han ändå har fått lära sig sedan barnsben – att en man inte ska gråta? Åtminstone inte offentligt.

Det fanns en tid, för några hundra år sedan, då förmågan att visa både djupaste sorg och genuin lycka inför andra människor, tillhörde också en mans eftersträvansvärda egenskaper. Sedan dess har flera sekel av machobygge gjort sitt för att få pojkar, killar, män och gubbar att tro att de inte får gråta. Så till den milda grad att jag känner och har känt många män som faktiskt tror att de inte kan gråta. Det sitter för långt in. Det kostar för mycket.

Men tårar är nödvändiga. De är en del av vår kropps funktioner av en anledning, de finns där för att visa att vi fungerar, också känslomässigt. Alla som någon gång har gråtit tills det inte längre finns några tårar kvar vet hur förlösande det kan vara, också då anledningen till tårarna är outhärdlig. Vi gråter helt enkelt för att vi måste.

Det går att bita ihop, inbilla sig att det är omanligt och lägga locket på sina känslor. Men förr eller senare sitter man där och känner hur de svämmar över. Gråt då, och känn att du är människa, kvinna eller man.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons