Annons

Teju Cole har en skarpare blick än de flesta

I ”Blind spot” kombinerar Teju Cole sina två stora intressen, litteratur och fotografi.
I ”Blind spot” kombinerar Teju Cole sina två stora intressen, litteratur och fotografi. Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT

När Teju Cole skriver om seendet och fotografi utifrån egna tillfälliga synsvårigheter, skapar hans texter bilder, lägger ett poetiskt filter över dem så att de blir mer drömska än vid en första anblick.

Under strecket
Publicerad

Blind spot

Författare
Teju Cole
Genre
Sakprosa

325 s, Random House

I epilogen till essäboken ”Kända och underliga ting”, som nyligen kom på svenska, berättar den nigeriansk-amerikanska författaren, fotografen och fotokritikern Teju Cole om hur en slöja en dag har lagt sig över hans vänstra öga. Han ser nästan ingenting, söker vård och får veta att han lider av ”stora blinda fläcken-syndromet”.

I samma epilog citerar han huvudpersonen Julius i sin succéroman ”Öppen stad” (2011), när han funderar kring just blinda fläcken: ”Det vi visste, sa jag till honom, var så mycket mindre än det som alltjämt låg höljt i mörker...”

Det är kring den blinda fläcken och i det som ligger höljt i mörker som Teju Cole rör sig i sin nya fotobok ”Blind spot”.

Riktigt bra foton kan ibland tyckas berätta en egen historia. Kräver inga texter, mer än möjligtvis en titel, för att fantasin ska sprätta igång. I Teju Coles ”Blind spot” är det först svårt att få den känslan. Få saker griper tag. Bilderna ter sig snarast tomma.

Jag håller på att bli besviken. Men börjar i stället om, slutar ställa kravet på att fotona ska kunna stå för sig själva. De kräver Teju Coles texter. Naturligtvis. Det är ju en bok med korta lyriska essäer och tillhörande foton, ingen ren fotobok.

Annons
Annons

I ”Om fotografi” av Susan Sontag, en annan fotografiessäist som betytt mycket för Teju Cole, skriver hon om vad fotografin innebär: ”ett noterande av allt möjligt i världen, ur varje tänkbar vinkel”. Det är det Teju Cole har sysslat med. Framgångarna med ”Öppen stad” tog honom ut i världen och sedan har han fortsatt att resa, och resa. Han började fota för att dokumentera, minnas allt han såg. Fotografierna och texterna kommer från små orter i USA, Sao Paulo, Lagos, många olika platser i Italien och Schweiz, Sydkorea och Indonesien....

”Blind spot” är som en associationslek där någon tar upp en bild och fritt utifrån den berättar en historia. Teju Cole gör det i samma filosoferande ton som i sina tidigare texter, med referenser till poeter, som Emily Dickinson, men ofta även kring något han drömt. Texterna skapar bilderna, gör dem mer drömska och poetiska än vid en första anblick.

Precis som i tidigare böcker lyckas Teju Cole visa att det finns kopplingar mellan allt, oavsett tid och plats. Han berättar om världen, lågmält. Som till fotot av något oansenligt i rött tegel och med ett blått staket, där han skriver om hemskheterna i Berlins historia och minnesplatsen ”Terrorns topografi”.

Teju Cole återkommer gång på gång till hur vi ser, och sin egen tillfälliga förlust av synen, ”Blind spot” blir en bok om seende. I en stark text (till ett foto av en tavla på en blommig tapet) skriver han om en bekant som håller på att förlora synen: ”Jag blev chockad. Han, av alla, så ung, och så bra på att se. Sannerligen en av de bästa på att se.”

Även Teju Cole verkar ha en skarpare blick än de flesta. I sina texter visar han det som finns bortom den blinda fläcken, vad vi missat på hans bilder, och påminner om att vi inte alltid ser allt, hur noggrant vi än tittar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons