Annons

Steve Sem-Sandberg:Telefonplans växlingsrika historia

”LM-andan” var något speciellt, en sorts ingenjörskultur upphöjd till livsstil. Den på sin tid högmoderna fabriksanläggningen vid Telefonplan i södra Stockholm klassades för ett par år sedan som industrihistoriskt utvecklingsprojekt, och har uppgraderats till stadsrum och konstcentrum.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

Mitt livs första riktiga anställning hade jag på biblioteket på LM Ericsson i Stockholm. Biblioteket låg i en av de till synes ändlösa tjänstemannakorridorerna i Huvudfabriken (HF) på Telefonplan och bestod, om jag minns rätt, av två litet större rum och ett mindre plus ett antal avgränsade kontorsutrymmen för personalen. Min uppgift bestod i att registrera och avregistrera nyanskaffad respektive utgallrad litteratur. Det rörde sig nästan uteslutande om teknisk litteratur, böcker och tidskrifter om allt från byggteknik och hållfasthetslära till elektromekanik och naturligtvis telefoni. Så här långt före internets genombrott fanns också en uppsjö av litteratur om det som då kallades ”informationsbehandling”. Jag minns att jag hanterade konferensprotokoll med sterila namn som Proceedings of the ICCC (International Council for Computer Communication) inbundna i stela gråa volymer med årtalen stämplade på ryggen. Med en osviklig känsla för att hitta fram till de få stråken av levande fiktion i denna fackboks­öken bläddrade jag mig tillbaka till slutet av de inbundna häftena av Scientific American, volymerna från tidigt 60-tal där sf-författaren Arthur C Clarke hade en återkommande spalt.

Annons
Annons

**
Omkopplingar: Avskrifter, listor,
**
dokument, arkiv med särskilt avseende på Midsommarkransen-Telefonplan heter en volym från Glänta förlag (1037 s) som ser ut som om den vore hämtad från någon av LM-bibliotekets bortglömda hyllor. Det rör sig om en volym av en telefonkatalogs storlek, minst dubbelt så tung och med ett smaklöst knallgult omslag – en bok att bläddra och fördjupa sig i men knappast att sträckläsa. De två utgivarna, Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnusson, säger sig ha sammanställt boken efter att ha upprättat en ”sambandscentral” på Lilla torget i Midsommarkransen. Precis som den växelstation som boken utgör en sinnebild för samplas och citeras här utdrag ur tjänsteprotokoll, jubileumsskrifter, reportage ur LM-tjänstemännens personaltidning Kontakten (för övrigt Sveriges äldsta). Också skönlitterära texter finns med: utdrag ur bland annat Kjell Johanssons romaner från Förstan (hans omskrivning för Midsommarkransen) och en lång essä om svensk dokumentärlitteratur som bland annat inbegriper en analys av Göran Palms på sin tid mycket omdiskuterade och ifrågasatta rapportböcker från LM.

Att en volym som ”Omkopplingar” ges ut i dag är ett mått på hur tiderna förändrats. För inte så länge sedan var Telefonplan föga mer än ett geografiskt emblem, en abstrakt förlängning av fabriksgrindarna i torgets bortre ände. När nu Konstfack övertagit delar av LM:s gamla fabrikslokaler har torget blivit torg igen och hela det en gång så trista förortsområdet uppgraderats till stadsrum. Sedan ett par år tillbaka är hela LM-staden klassad som industrihistoriskt utvecklingsprojekt, ett av tolv dylika som Riksantikvarieämbetet valt ut i hela landet. I samma grupp ingår också Karlskrona varv, Falu koppargruva och slussområdet i Trollhättan. LM-staden är dock den enda av industrimiljöerna som ligger i en storstadsregion. Det är detta faktum som gör området unikt och värt ett intresse som är mer än bara nostalgiskt.

Annons
Annons

LM Ericssons huvudfabrik vid Midsommarkransen i södra Stockholm var redan vid tillkomsten en omskriven och beundrad byggnad. ”En fabrik betydde förr i världen något svart, sotigt och beklämmande /.../ En fullständigare dementi på denna föreställning kan man icke få än under en rundvandring genom LM Ericssons nya jätteanläggning vid Midsommarkransen”, skrev till exempel denna tidnings konst- och arkitekturkritiker Gotthard Johansson vid invigningen i februari 1943. Jag saxar citatet ur
Anders Johnssons bok
LM-staden – folkhem i förort (Stockholmia förlag, 348 s) som kom förra året och som mig veterligen är det första försöket att beskriva denna industrimiljös uppkomst och betydelse.

Fabriken med sin stora, rektangulära planform och de geniala praktiska bygglösningarna (med trapphusen elegant fogade till byggnadskroppens utsida), sågs redan från första stund som själva inbegreppet av allt som var modernt. Redan från början var också fabriken en integrerad del av Stockholms utbyggnadsplaner. I samband med att fabriken öppnade drogs en spårvagnslinje från Slussen via Liljeholmen och närbelägna Svandammsplan; den ersattes i början 60-talet av en tunnelbanelinje som sprängde sig upp genom berget strax intill och löpte i parallell med LM ­Ericssons väg.

I tayloristisk anda byggdes också ett bostadsområde i anslutning till huvudfabriken. Den legendariske byggmästaren Olle Enkvist lät här uppföra flera kvarter med smalhus (byggnader vars lägenheter har ljusinsläpp från båda sidor av huset) och en del av de så kallade barnrikehusen vid Svandammsplan. Med hjälp av frikostiga lån underlättade LM för sina anställda att flytta ut hit, och om man får tro Anders Johnson gjorde påfallande många LM-anställda det också. Bara något knappt decennium efter att det nya Midsommarkransen stod färdigt kom alltså LM-staden att likna en gammaldags bruksort, med fabriken i mitten och de anställda boende i slingor runt om. Ett stenkast från fabriken öppnade 1943 också daghemmet LM-gården med plats för ett hundratal barn. LM-anställda hade förtur till tre fjärdedelar av platserna. Att en kommun och ett företag samarbetar om barnomsorgen på detta sätt torde vara unikt. Men ännu mera unikt är, som Johnson påpekar, att det inte ens under det radikala 70-talet uppstod någon debatt om att kommunen kunde driva ett daghem åt ett multinationellt företag vars anställda hade företräde i kön!

Annons
Annons

Min far, som var anställd på LM:s tjänte­sida, hänvisade oavbrutet till någonting som han kallade för ”LM-andan”, och Johnson som samlar liknande vittnesmål i sin bok gör också flera försök att definie­ra den. Det handlade inte i första hand om självuppoffring och pliktmedvetenhet utan snarare om ett ett slags ingenjörskultur upphöjd till livsstil. Påfallande många anställda kände inte bara lojalitet mot företaget utan uppfattade företaget som en självklar del av sitt eget sätt att vara, tänka och handla.

Anders Johnson förklarar ”LM-andan” med att LM Ericsson länge hade en närmast monopolliknande ställning på svensk telefonimarknad och därmed kom att utvecklas till ett slags stat i staten med en likartad myndighetskultur. Det är säkert delvis riktigt, men jag tror också att det handlade om en ovanligt stor beredskap hos de anställda att dra nytta av och delvis identifiera sig med de tjänster som företaget tillhandahöll. För min far var det till exempel en självklarhet att tanka bilen på den bensinstation som de LM-anställdas intresseförening drev eller ta med sig sina barn (mig bland annat) till företagsläkaren, doktor Sjöberg, ”Slaktarn” kallad.

För dem som växte upp med eller i skuggan av LM var företaget en värld, sluten och öppen på samma gång. Det är kanske därför som varje försök att störta de rådande hierarkierna inte lyckats. ”Vill man komma riktigt långt bort från revolutionen ska man ta jobb på LM Ericsson i Midsommarkransen”, konstaterade till exempel Göran Palm syrligt i boken ”Rapport från LM” (1970), i vilken han redovisade sina intryck efter att ha arbetat som tempoarbetare på LM:s monteringsavdelning i litet drygt ett år. Ingen på företaget hade den blekaste aning om att ”revolutionären” Palm jobbade på LM förrän personaltidningen Kontakten fångade honom på bild och därmed åstadkom en smärre sensation. Som jag minns det införskaffade vi på biblioteket genast ett dussintal exemplar av volymen och de inplastade exemplaren gick ständigt in och ut ur bokvagnen och blev med tiden allt fullare av förstrykningar och ditklottrade utrop.

Annons
Annons

I det radikala 70-talet lästes Palms LM-böcker mest som ett detaljerat försök att skildra hur klasskampens mekanismer såg ut i ett av verklighetens mera undanträngda hörn. I dag läser man dem nog mer som ett slags legering av grävreportage och essä och definitivt som mer av ett personligt vittnesbörd än vad Palm på den tiden avsåg.

Palm ägnar sig till exempel inledningsvis åt att punktera många av de förutfattade meningar han haft om LM innan han tog anställning. Besviket tvingas han konstatera att det inte tillverkas telefoner på LM (det tillverkas växelstationer) liksom att tempot i verkstadshallen är långt från det ”helvete av hets, buller, smuts och övervakning” han väntat sig. LM verkar dessutom vara ”ett ganska slarvigt skött företag” med hög personalomsättning och sjukfrånvaro och präglat av en överraskande ”tillåtande” atmosfär utanför de rena verkstadsrutinerna.

I dag kan Palms skildring av verkstadstillvaron på LM kännas närmast idyllisk, inte minst om man betänker att det när han skriver bara är några år kvar tills hela verksamheten kommer att rationaliseras och stöpas om. Många minns fortfarande det misslyckade köpet av räknemaskinstillverkaren Facit och ett LM som länge stod och vägde mellan att fortsätta med samma elektromekaniska basindustri som man hittills ägnat sig åt och att börja utveckla helt nya former för telefoni. Hade företaget inte då, i början på 80-talet, vågat satsa på de så kallade AXE-växlar som man tog fram tillsammans med Televerket, och hade dessa senare inte visat sig vara så lätta att anpassa till mobil telefoni, skulle Ericsson kanske inte alls ha haft den framståen­de ställning på mobilmarknaden som företaget har i dag. Det som nu brukar kallas ”det ­andra svenska teleundret” skulle i alla fall definitivt ha kommit av sig.

Annons
Annons

1948, tio år efter det att första spadtaget togs, skedde det första tillbygget till huvudfabriken och det så kallade T-huset med sitt karakteristiska 72 meter höga torn uppfördes. Tornet användes då som en experimentstation för utprovande av bland annat mikrovågsteknik. I december 1956 upprättades också den första fasta tv-länken för experimentellt bruk i Sverige mellan LM-tornet och vattentornet i Södertälje.

Det som då var en symbol för svensk teknologi är i dag, symptomatiskt nog, mest dekoration. En deltagare i ”Colour by Numbers”-projektet berättade nyligen att han brukade skicka kärlekshälsningar till sin fru genom att med knappsatsen i sin mobiltelefon se till så att varenda fönster i LM-tornet skiftade i rött (DN 11/3 2007). Ett sådant mått av interaktivitet mellan kommunikationsteknologins användare skulle den svenska telefonins pionjärer knappast ha vågat drömma om.

På ett sätt var det en epok som gick i graven när LM Ericsson 1982 bytte namn och logotypens handstilsimitation ersattes med det mera anonyma men också överallt gångbara Ericsson. Vid samma tid försvann också, föreställer jag mig, något av den familjekänsla som följde med LM-andan. Som Johnson påpekar ford­rade övergången mellan elektromekanik och elektronik ett nytt sätt att organisera tillverkningen. ”Huvudfabrikens lokalisering, utformning och kompetensprofil förlorade i strategisk betydelse”. Till kompetensprofilen hörde knappast allt det udda och avvikande som tidigare rymts innanför huvudfabrikens väggar och som nu rationaliserades bort. Enhet efter enhet lades tillverkningen ned och 2003 tog företaget symboliskt ned skylten i och med att huvudkontoret flyttades till Kista.

Annons
Annons

Företagsbiblioteket där jag arbetade hade i början av 1969 rymt litet drygt 40 000 volymer. I en av dessa volymer berättas om det så kallade ”tropikrummet” på Huvudfabriken där det dygnet om rådde 40 graders hetta och en luftfuktighet högre än den i det inre av Mexikos djungler. I rummet testades hållfasthet och ytbehandling i de av LM:s växelstationer som gick på export. Något sådant rum såg jag aldrig till när jag knogade med min biblioteksvagn upp och ned för Huvudfabrikens korridorer, och jag skulle troligtvis inte ha trott mina ögon ens om jag fått syn på det. Men på något sätt är det fullt rimligt att denna värld mitt i staden som LM är och var i sin absoluta mittpunkt också skulle rymma ett rum som var hela världen.

Steve Sem-Sandberg

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons