Annons

John Sjögren:Teologen som trodde på ett folktomt helvete

Ingenstans i Bibeln hävdas det att någon människa faktiskt befinner sig i helvetet. I stället kan påskdagarnas händelseförlopp – Jesu lidande, död och återuppståndelse – tolkas som att helvetet ska betraktas som tomt, enligt teologen Hans urs von Balthasar.

Under strecket
Publicerad

Hans urs von Balthasar (1905–1988). Till höger Jesus i dödsriket, rysk ikon från 1500-talet.

Foto: Icon Museum Recklinghausen

Hans urs von Balthasar (1905–1988). Till höger Jesus i dödsriket, rysk ikon från 1500-talet.

Foto: Icon Museum Recklinghausen
Hans urs von Balthasar (1905–1988). Till höger Jesus i dödsriket, rysk ikon från 1500-talet.
Hans urs von Balthasar (1905–1988). Till höger Jesus i dödsriket, rysk ikon från 1500-talet. Foto: Icon Museum Recklinghausen

Den schweiziske teologen Hans urs von Balthasar har kommit att bli en av de mest inflytelserika katolska teologerna från 1900-talet. Om än stundtals hett omdebatterad, ifrågasatt av såväl progressiva som konservativa krafter inom kyrkan, har hans ställning som en central figur kommit att bli alltmer självklar. Han kan ses som en del i den rörelse som brukar gå under namnet nouvelle théologie. En rörelse som reagerade på den lite stelbenta och hyperrationalistiska nythomism som från slutet av 1800-talet och framåt dominerade katolsk teologi. Företrädarna för denna nya teologi ville i stället röra sig tillbaka till källorna: till Bibeln och kyrkofäderna.

Även bland denna skara är von Balthasar dock något av en udda fågel. Han var i grunden varken teolog eller filosof, utan disputerade i germanistik (tysk litteratur- och språkvetenskap). Även hans bakgrund som musiker är viktig för att förstå hans tänkande. Hans ingång till teologin är med andra ord estetisk och det är just hans teologiska estetik, som han lägger fram i den första delen, ”Herrlichkeit”, av sin stora trilogi, som han blivit mest uppmärksammad för.

Annons
Annons

Vid sidan om detta är von Balthasar förmodligen mest känd för att vara den teolog som, felaktigt och slarvigt uttryckt, ”avskaffade helvetet” eller ”ansåg att helvetet är tomt”. Det är främst hans bok om påskdagarna, ”Mysterium paschale” (1970), samt ett par mindre skrifter från 80-talet som är anledningen till detta. Här diskuterar han förvisso möjligheten av ett helvete tömt på människor. Men det är inte något tvärsäkert avskaffande det är fråga om. 

Kärnan i hans framställning är just påskens händelser. I korthet skulle man kunna sammanfatta hans resonemang så här: påskens drama handlar om att Fadern sänder Sonen så långt det är möjligt in i den fallna världen, ända in i den totala gudsövergivenheten, in i dödens stumma mörker. Det är ett slags akrobatisk kärlekshandling som går ut på att fånga in den mänsklighet som vänt Gud ryggen, fånga in syndaren, så att vart hon än tar vägen, även om hon springer så långt det bara är möjligt från Fadern, springer hon ändå rakt in i armarna på Sonen. Eller som von Balthasar uttrycker det: ”I Sonens kors har Gud omfamnat den mest extrema väg en varelse kan välja att gå.”

I ”Mysterium paschale” försöker von Balthasar beskriva hur Kristus genom sitt lidande, sin död och uppståndelse gått in i den mänskliga hemlösheten
för att föra den vilsna mänskligheten hem. Han beskriver händelseförloppet som Jesu resa in i syndens och dödens epicentrum; ett självutgivande men framför allt ett solidariskt delande av synden. Jesu lidande är ett medlidande, ett com-passio. Och, som von Balthasar skriver: ”Ju starkare kärleken är, desto mer smärtfyllda är medlidandets sår.”

Annons
Annons

Jesu resa in i synden börjar på Olivberget, i Getsemanes trädgård, där Sonen ber att få slippa dricka syndens och dödens bägare i botten. Här börjar han förlora kontakten med Fadern. Om Jesus verkligen ska kunna dela världens synd är denna avskurenhet från Fadern nödvändig. För vad är synd, vad är död, om inte en avskurenhet från Gud? Världens synd läggs på Sonen så att han inte längre skiljer på sitt eget och syndarens öde. 

Efter ångesten i Getsemane underkastar sig Sonen Faderns vilja och går mot korset. På korset sker så det milt uttryckt märkvärdiga. På korset verkställer Gud sin dom över världen, manifesterar sin rättvisa, och eftersom Jesus samtidigt är Gud och människa, som nu identifierat sig med synden, blir Kristus på korset både domens subjekt och objekt. Han är på samma gång domare och dömd. På korset möter Kristus den andra sidan av Guds kärlek – vreden. Genom korset tar Jesus denna vrede till dess eskatologiska slutpunkt. På korset, skriver von Balthasar, dör synden som syndare så att vi, genom våra synders död, ska kunna gå bortom oss själva och få del av Guds kärlek. 

Joseph Ratzinger, påve emeritus Benedictus XVI, som beundrade von Balthasar och predikade på hans begravning, skriver att på korset blir Jesus den fullkomligt öppna människan, den som är helt och hållet utgivande, fullständig ”övergång”, transitus, paschale, påsk. När en av soldaterna öppnar upp Jesu sida så att blod och vatten strömmar ut, då blir Jesus helt och hållet öppen, han blir den nya Adam ur vars sida Eva, den nya mänskligheten, flödar fram.

Annons
Annons

Sedan sker det kanske ännu mer ofattbara: Gud dör. Att det handlar om en verklig död är viktigt för von Balthasar. Om Jesus inte bara var sann Gud, utan samtidigt också sann människa, vilket ju är kyrkans lära, då måste det handla om en verklig död. Jesus delar också den mänskliga döden. Logos, Ordet genom vilket allt blivit till, tystnar. Sonen är nu helt avskuren från Fadern. Ordet har blivit stumt. Men, som von Balthasar skriver, denna tystnad är på sätt och vis Logos fullaste uppenbarelse, Ordets mest uttrycksfulla yttrande.

Samtidigt betonar von Balthasar Jesu inaktivitet i döden. I det dödsrike som Jesus hamnar råder en tyst avskurenhet från Gud. Det är denna dödens tomma inaktivitet som Jesus i sitt döda tillstånd delar. Det handlar om ett slags solidarisk död. I livet visade Jesus solidaritet med de levande, i döden med de döda. Jesus ges förvisso fullständig makt över döden, men enligt von Balthasar inte så mycket för att Jesus nedstiger i eller nedkämpar döden, utan för att han själv var död och har uppstått och således gjort döden till något förflutet. ”Endast det som har uthärdats kan helas och räddas”, skriver von Balthasar.

Jesus har genom sin död lyst upp dödsrikets avgrund med ett himmelskt skimmer. Han är den ende, menar von Balthasar, som verkligen mätt avgrunden genom att ha tagit hela dödens upplevelse på sig själv. Genom döden går Jesus in i och delar synden i sig, inte synden förkroppsligad i en levande varelse eller existens, utan synden som sådan. Det är inte så mycket ett befolkat helvete eller någon skärseld som Jesus kommer till och frälser, utan snarare vad von Balthasar kallar ”helvetets rena substans som är ’synden i sig’”. Helvetet blir en produkt av frälsningen. 

Annons
Annons

När Jesus uppstår från dödsriket, platsen där människan är avskuren från Gud, skapas så att säga helvetet. Jesus tömmer inte helvetet, utan tar det snarare med sig, han får genom sin död och uppståndelse makten att döma levande och döda.

Frågan hur befolkat detta helvete egentligen är står i centrum för ett par omdiskuterade skrifter som von Balthasar skrev på 80-talet, ”Was dürfen wir hoffen” och ”Kleiner Diskurs über die Hölle” (”Vad vågar vi hoppas” och ”Liten utläggning om helvetet”). De som, ganska högljutt, kritiserade dessa texter menade att von Balthasar här argumenterade för en variant av apokatastasis. En föreställning, främst förknippad med kyrkofadern Origenes, som inspirerad av nyplatonismen hävdade att allting i slutändan skulle återvända till Gud och hela mänskligheten således räddas. En tanke som i sin välmenande optimism dock sätter den fria viljan på spel. 

Den som läst den andra delen, ”Theodramatik”, i von Balthasars stora trilogi vet dock att ett sådant tänkande är främmande för von Balthasar. I detta verk, som betraktar den kristna uppenbarelsen med teatrala och dramatiska glasögon, betonas människans fria vilja starkt. Livet är ett drama, en dialog, mellan två friheter: den mänskliga och den gudomliga.

Det är alltså långt ifrån något absolut fastställande av allas slutgiltiga frälsning som von Balthasar kommer med. Han skriver snarare att ingen kan veta något om dessa yttersta ting, att ingen med säkerhet kan säga om helvetet, som Augustinus menade, är mer eller mindre fullt av förtappade eller om alla till slut kommer att räddas och förenas med Gud. Vad han dock slår fast är att varken i Bibeln eller i kyrkans långa tradition hävdas det att någon människa faktiskt befinner sig i helvetet. Vad som däremot är bortom allt tvivel är att helvetet lyfts fram som en verklig möjlighet. En möjlighet som manar till omvändelse.

Annons
Annons

I Nya testamentet menar von Balthasar att det finns två tydliga linjer som inte går, och som man kanske inte ens bör försöka, att förena. Den ena linjen talar klart och tydligt om eviga straff. Den andra linjen talar om universell frälsning. Dessa två linjer bör hållas jämsides, läsas bredvid varandra, som paradox, men inte som motsägelse. Som Adrienne von Speyr, mystikern som djupt influerade von Balthasars liv och teologi, skriver: ”Sanningen är inte ett enkelt antingen–eller: antingen är någon i helvetet eller så är ingen det. Båda är delutsagor i sanningens fullhet. Vi når inte fram till sanningen om vi bara lyfter fram en del och gömmer undan den andra. I varje perspektiv måste helheten komma till uttryck.”

Denna paradoxala dubbelhet finns också i Kristus, då han på samma gång är världens domare och frälsare. Han har kommit både för att döma världen och för att rädda den. I Bibeln visas tydligt hur Gud på samma gång är rättvis och barmhärtig. Ett sant hopp ligger inte i att betona det ena framför det andra. Antingen hoppas vi på att Gud är rättvis eller så hoppas vi på att Gud till slut ska låta sin barmhärtighet flöda över alla människor. Ett verkligt hopp, hävdar von Balthasar, är ett hopp som på något sätt håller samman det paradoxala. Hoppet är kort sagt att Guds rättvisa ska visa sig vara identisk med hans barmhärtighet.

Och det är just hoppet von Balthasar landar i. Han avfärdar apokatastasis, att den universella frälsningen är något vi kan vara säkra på. Men däremot finns det mycket goda grunder för att hoppas på att alla människor kommer att räddas. ”Vi kan inte nå säkerhet”, skriver von Balthasar, ”men hoppet kan rättfärdigas.” Grunden för detta hopp ligger i Guds människoblivande, i hans nedstigande i dödsriket, hans uppståndelse, i det drama som von Balthasar beskriver i ”Mysterium paschale”: Jesu färd ner i det mest gudsförgätna mörker, för att där rädda dem som vandrat så vilse man kan komma. Helt enkelt i påskens märkliga händelser: att Gud var död, men lever igen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons