Annons

Anna TernheimTernheim hittar balans mellan ljus och mörker

Anna Ternheim.
Anna Ternheim. Foto: Hanna Franzén/TT

Tredje spelningen på turnén och Anna Ternheim har redan hittat ett imponerande genomtänkt konsertupplägg. Här finns en perfekt balans mellan ljus och mörker, skratt och texter om söndertrasade relationer.

Under strecket
Publicerad

Anna Ternheim

Genre
Konsert
Var
Cirkus

Det lär knappast vara någon slump att Anna Ternheim ofta väljer att släppa sina album på hösten, för vad passar den svenska indiepubliken bättre än lite skandinavisk noir under en kylslagen oktoberkväll. En genre som Anna Ternheim ständigt verkar förfina alltsedan hon släppte debutalbumet ”Somebody outside” för 15 år sedan.

Inför ett fullsatt Cirkus berättar hon att senaste albumet är inspelat i soldränkta Kalifornien och att det gav en förhoppning om att det skulle släppa in mer ljus i musiken – men så blev det inte, konstaterar hon krasst inför en skrattande publik. Iförd samma vit-svarta konstskolekavaj som hon verkar bära i videon till singeln ”This is the one” öppnar hon med just den balladen från det senaste albumet. Det är vackert och finstämt, men inte så skört, under åren har hon utvecklats till en kraftfull artist som med rätt låtval mycket väl skulle kunna nå en än större publik utomlands.

Efterföljande ”Everytime we fall” höjer tempot till något som kanske närmast kan liknas vid ett frostbitet Fleetwood Mac och där någonstans letar sig ändå en lätt bris från Los Angeles in genom grindarna på Djurgårdsslätten. Anledningen till Ternheims poppigare stunder sägs ofta kunna härledas till Björn Yttlings inblandning, mannen från den svenska trion Peter, Bjorn & John. Kanske allra tydligast blir det senare under kvällen när hon inför en klappande publik som nästan är på väg att resa sig spelar ”What have I done”, den decenniet gamla låten som påminner om en hybrid mellan The Clash gamla dansgolvshit i New York, ”This is radio Clash” och just Anna Ternheim. Att det inte blev en än större hit än vad den ändå blev är än idag ett mysterium.

Annons
Annons

Flödet mellan låtarna under kvällen är perfekt slipat, det lugna varvas med det i termer av Ternheim fartfyllda. Bakom sig har hon en trio musiker, men det räcker för att skapa en ljudbild som väl fyller ut Cirkus. Det blir särskilt effektfullt när hon sätter sig ensam vid pianot och framför sitt genombrott, den ytterst nakna versionen av Broder Daniels redan melankoliska ”Shoreline”. För att i nästa stund bryta av med en bombastisk version av den suggestiva ”Lonely one”. Dynamiken däremellan skapar Ternheims magi på scenen.

Den fartfyllda ”Remember this” från senaste albumet är likaså den lite av nedvevade rutor och kanske konsertens ljusaste stund, men den följs förstås av den sorgsna ”Stars”, och textrader som ”even if we fall apart / stars come out of the dark”. Så visst, en förhoppning om ljus finns kanske även där? Det är endast den tredje spelningen på en månadslång turné , men redan nu har Ternheim hittat hem till ett imponerande genomtänkt konsertupplägg, och en perfekt balansgång mellan ljus och mörker, skratt och hennes ständigt så hudgenomborrande texter om söndertrasade kärleksrelationer.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons