Annons
Kommentar

Jenny Maria Nilsson:Konst handlar om att riskera sig själv

Under strecket
Publicerad

De som upprörs över att Göteborgs stadsteater sätter upp "Jihadisten", som undersöker varför människor väljer hjärntvätt och att offra sina liv för en sekt, är samma personer som klagar på den åsiktskorridor som sägs förneka muslimsk terror. Nu gestaltas det påstått mörklagda, varför är ni inte nöjda? Jag retas, jag vet hur resonemanget förs: Det ska inte tas upp på det viset, inte i nån pjäs! På Facebooksidan för Göteborgs stadsteater förekommer olika varianter av följande: "När ni börjar ställa er på våldets sida och att man ska se vad som rör sig i deras sjuka hjärnor, då tar det stopp." Enda acceptabla för dessa belackare tycks vara att vi med indignerad röst tar avstånd.

Minns ni hur dystopin i Ray Bradburys ”Fahrenheit 451” blir till? Tyrannin emanerar inte från någon diktator utan ur medborgarnas vilja att slippa konfronteras med allt som inte är glatt. Vår civilisation, säger den brandkapten som ansvarar för brännandet av otrevliga böcker, är så framstående att den inte tillåter oro – att inte förargas är en mänsklig rättighet.

Annons
Annons

Två grupper utkristalliserar sig i offentligheten. Eller, nä – problemet är att de inte utkristalliserar sig utan bara finns där: de som har ett instrumentellt kontra de som har ett autentiskt förhållningssätt till konst och kultur. Man vill hänge sig åt den eller utnyttja den, man vill ha den till att gå ens ärende eller anser att den har ett värde i sig.

Instucket i Albert Camus dagbok fanns ett brev som aldrig skickades. Det var till André Rousseaux som sågade Camus debutbok "Främlingen" i Le Figaro. Rousseaux skrev: "Meursault [romanens huvudperson] har amputerats på allt som ger en människa värde." Detta tar Rousseaux som intäkt för hur känslomässigt fattig romanen och dess författare är. Alltså, här försöker man skapa en karaktär som gestaltar livets absurda villkor, och så invänder någon att han inte är trevlig?

Camus svarade Rousseaux att han inte godtar hans anmärkningar och skriver: "Gränsen är mycket svävande mellan er kritik och sådan kritik som man kanske snart kommer att skriva /.../ när litteraturens huvudinriktning blir den moraliska halten i respektive verk."

När man underordnar litteratur sitt subjektiva perspektiv om vad man anser vara rätt eller fel, och menar att konsten bör uttrycka detta – då blir den pamflettartad och förlorar sin kraft. Säg att du skriver en essä om Hitler, du vill använda din egen mänsklighet för att tränga in i honom och fråga: på vilket sätt representerar han vår art? Det gör Karl Ove Knausgård i den Hitleressä som är inbakad i "Min kamp 6". Maja Hagerman har i DN kritiserat honom för det: "Knausgård vill att vi ska förstå att nazismen från början inte framstod som uppenbart monstruöst eller ond. Det är ett farligt förhållningssätt, för det öppnar för en sorts blindhet inför vad rasideologier egentligen är". Hagerman vill hålla ut Hitler på armslängds avstånd, konstatera att han är olik henne och ta avstånd. Knausgård vill motsatsen, närma sig, riskera sig själv och det är konstens väsen – det öppnar seendet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons