Annons

Jenny Nordberg:Tesen stärks om en skuggregering i Vita huset

Det bidde en tumme av två års spänd väntan på särskilde åklagarens Muellers utredning. Inte för att han inte hittade något, eller för att Trump inte försökt hindra utredningen, vilket är ett brott. Utan för att även det som förr var chockerande fakta i dag är en åsikt.

Under strecket
Publicerad

Det mest pikanta i rapporten är hur många gånger Trumps medarbetare och anställda i Vita huset så tydligt vägrat lyda order, skriver Jenny Nordberg.

Foto: Pablo Martinez Monsivais/AP Bild 1 av 1

Det mest pikanta i rapporten är hur många gånger Trumps medarbetare och anställda i Vita huset så tydligt vägrat lyda order, skriver Jenny Nordberg.

Foto: Pablo Martinez Monsivais/AP Bild 1 av 1
Det mest pikanta i rapporten är hur många gånger Trumps medarbetare och anställda i Vita huset så tydligt vägrat lyda order, skriver Jenny Nordberg.
Det mest pikanta i rapporten är hur många gånger Trumps medarbetare och anställda i Vita huset så tydligt vägrat lyda order, skriver Jenny Nordberg. Foto: Pablo Martinez Monsivais/AP

Det finns nästan inget mer irriterande än jurister (det skulle väl i så fall vara journalister). När det görs film om jurister framstår de som slagfärdiga och stridbara, redo att krossa vilken argumentation som helst med sin briljans. I verkligheten är de ordmärkare av värsta sort, som i likhet med diplomater roas av att använda väldigt många ord för att säga mycket lite.

Jag påminns om detta när jag tragglar mig igenom särskilde åklagare Muellers 448-sidorsrapport om Trump. Minus de sidor USA:s justitieminister Barr har hemligstämplat.

Den första delen är relativt snabbt avklarad: Det fanns ingen konspiration med Ryssland. Åtminstone ingen som går att bevisa. Mueller konstaterar i stället torrt att ryssarna trodde att de skulle gynnas av Trump som president, och att Trump-kampanjen i sin tur trodde att de skulle gynnas av ryssarnas stulna dokument om Hillary-kampanjen. Det är mer ”tack för hjälpen” än ”låt oss göra något ihop”.

Annons
Annons

Vita husets chefsjurist framstår som en särskilt intressant figur, eftersom han vid ett flertal tillfällen bara gjorde tvärtom mot vad Trump sa.

Den andra delen, däremot, gör att jag vill slita av mig håret lite.

Där ska särskilde åklagare Mueller och hans team reda ut det som översätts till ”övergrepp i rättssak”, det vill säga om presidenten har försökt hindra själva utredningen. Men! Innan han kommer dit bestämmer sig Mueller för något annat: Eftersom presidenten inte kan åtalas för brott – enligt justitiedepartementets regler – kan åklagaren inte ha någon åsikt om huruvida det presidenten gjort utgör ett brott.

Han gör alltså en typiskt juridisk krumelur, kanske för att hålla sig helt neutral. En åklagares själva uppgift är ju annars att komma fram till om åtal ska väckas när brott föreligger. Men Mueller säger ingenting – så har han ingenting sagt – om huruvida presidenten har begått några brott. Tvärtemot vad en åklagare brukar göra, alltså.

Kunde han inte ha sagt det från början, undrar kanske då en tapper medmänniska, som i två år – nästan lika länge som Trump varit president – försökt hänga med på Muellers utredning och dess långa rad åtal mot både ryssar och Trump-medarbetare. Utåt har den särskilde åklagaren Mueller gjort en Ingrid Bergman, och låtit publiken fylla i sina känslor i ett uttryckslöst ansikte.

Utredningen är skriven på exakt samma sätt – han vägrar att ens spela rollen av åklagare, utan levererar i stället mer av en statlig utredning som går igenom en lång rad saker som normalt sett utgör tydliga brott.

Annons
Annons

Men det starkaste Mueller får ur sig är att om utredningen säkert hade kunnat säga att presidenten inte gjort sig skyldig till ”övergrepp i rättssak”, ja då hade de sagt det. Men det kan de inte säga. Det betyder alltså, för läsaren som då har kraft kvar att tänka ett varv till, att de har funnit bevis för att presidenten har försökt sabotera utredningen.

Mycket av det är känt: Trump har ljugit, försökt sparka utredare, kallat dem som vänt sig mot honom för ”råttor”, och utlovat belöning till de som är lojala mot honom. Ännu mer räknas upp i utredningen.

Den mest klargörande kommentaren jag har hört de senaste dagarna är en före detta åklagare som helt lugnt sa att om Trump varit en vanlig maffiaboss så hade det Mueller kommit fram till gott och väl räckt för åtal för övergrepp i rättssak.

Men nu är han inte en maffiaboss, utan president. Som inte kan åtalas för brott.

Mueller lämnar därmed med varm hand över beslutet om konsekvenser till kongressen, och då är vi nästan tillbaka där vi började. Det vill säga i en verklighet där det som en gång i tiden kunde räknas som fakta i stället utgör politisk åsikt och därmed existerar i olika versioner. De kan välja att väcka riksrättsåtal, att fälla presidenten, och i så fall också avsätta honom.

Vägen dit är lång och många demokrater frågar sig om tiden fram till nästa val kan användas bättre än att försöka avsätta en president. Om utredningens alla avslöjanden hade släppts för två år sedan skulle de sammantaget varit mer chockerande än de är i dag, när Trump har suttit i två snurriga år.

Annons
Annons

Det är som för bara några år sedan skulle utgöra ett helt oacceptabelt beteende av en president nu är verklighet, och vi lever mitt i gaphalsarnas tid. Vi vet vid det här laget väldigt mycket om hur dysfunktionellt Vita Huset fungerar. Det mest pikanta i rapporten är hur många gånger Trumps medarbetare och anställda i Vita huset så tydligt vägrat lyda order.

Vita husets chefsjurist framstår som en särskilt intressant figur, eftersom han vid ett flertal tillfällen bara gjorde tvärtom mot vad Trump sa. Flera andra ignorerade öppet det presidenten bad dem om – eftersom de misstänkte att det var olagligt eller fel. Ibland glömde presidenten bort vad han bett om.

Det stärker tesen om en sorts skuggregering, som kanske inte är offensiv, men som ändå dämpar de värsta konsekvenserna av humörsvängningar från presidenten.

Allt som inte är på nivån att Mueller skulle släppa ett bandat samtal mellan Putin och Trump som konspirerar ihop försvinner därför lite i bruset och i väntan på presidentens nästa tweet.

Man kan ju därför fråga sig om åklagare Muellers strategi var den rätta: Att hålla knäpptyst kring utredningen medan den ifrågasattes och misstänkliggjordes av presidenten och hans supportrar. Och sedan till slut göra ansatsen att låta ”fakta tala för sig själv” som det heter. Det är hedervärt, men möjligen ett lite gammaldags tillvägagångssätt när fakta ofta är partiskt eller irrelevant, och effekten hänger mycket – eller allra mest – på hur den presenteras.

Det allra tydligaste exemplet på just det finns i en liten scen som återges i rapporten utifrån förhör med vittnen som var i rummet:

I maj 2017 fick presidenten reda på att Mueller hade utsetts till särskild åklagare för att utreda honom. Han sjönk ner i stolen.

”Det här är slutet på mitt presidentskap. Nu är jag körd”, sa han.

Det var han inte alls, skulle det visa sig.

Efter reklamen visas:
Ordkrig efter Rysslandsutredningen
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons