Annons

Lost in danceTeshigawara – suverän i sin skörhet och kraft

Saburo Teshigawara och Rihoko Sato.
Saburo Teshigawara och Rihoko Sato. Foto: Akihito Abe

Den japanske allkonstnären Saburo Teshigawara och dansaren Rihoko Sato skapar ett utsökt, känsligt växelspel i ”Lost in dance”. En duett som får färg av Beethovens känsloladdade pianosonater.

Under strecket
Publicerad

Lost in dance

Genre
Dans
Var
Dansens hus
Koreografi
ljus, ljudkollage: Saburo Teshigawara

Dans: Saburo Teshigawara, Rihoko Sato

Saburo Teshigawara vilse i dansen? Kanske försöker den 66-årige japanske allkonstnären, som bildade sitt Sverigebekanta kompani Karas 1985, att både betrakta sitt konstnärskap utifrån och ge sig hän, förlora fotfästet – ja, föreställa sig döden som ett tillstånd där den sköra kroppen faktiskt fortsätter att röra sig.

Med hjälp av den mångåriga samarbetspartnern, dansaren Rihoko Satos virvlande gestalt, komponerar han i vilket fall ett utsökt, känsligt växelspel av solon – där ljus, mörker, energi och pauser bildar ett slags fysisk poesi som ordlöst fångar livets melankoli och skönhet. Hon blir till slut ett rörligt eko av hans gestalt, men med ett eget uttryck.

Duetten ”Lost in dance” är en utökad version av ett arbete som hade premiär förra året på Kuba. Samma sommar iscensatte den internationellt verksamme Teshigawara barockoperan ”Pygmalion” på Drottningholms slottsteater. Och visst kan man se små paralleller till den då dansade prologen där konstnären förälskat frambesvärjer liv i sitt verk.

”Lost in dance” är dock något annat – också i jämförelse med större dansverk av Teshigawara, som exempelvis ”Metamorphosis” och ”Tranquil” på Göteborgsoperan för några år sedan. Duetten på Dansens hus stora scen kännetecknas snarare av lyssnande intimitet, även om den mästerliga ljussättningen skapar det slags stora, existentiella rum som jag förknippar med koreografens närmast arkitektoniska idéer. Ta bara den inledande och avslutande cirkeln och pyramiden som avskärmar dansaren och leder blicken som i en dröm.

Annons
Annons

Det karakteristiskt flytande, tyngdpunktsförskjutande och nästan viktlösa i rörelseformerna återkommer. Teshigawara ger här sig själv stort utrymme som dansare – och vilken virtuos han alltjämt är! ”Lost in dance” är också ett möte mellan några av Beethovens rika, känslomättade pianosonater och dans – ett möte som för övrigt även Örjan Andersson har utforskat i ”Alae”.

Pianosonaterna var ju Beethovens subjektiva experimentfält, och Teshigawara verkar ibland nästan identifiera sig med kompositören; dennes motsatta känslor av tvekan och hopp. Händerna fladdrar snabbt som över imaginära tangenter, kroppen bär olika ackord, huvudet lyssnar. Ibland påminner det om pantomim, men musiken illustreras sällan, snarare materialiseras den.

Under Sonat nr 17, ”Stormen”, glider Teshigawara och Sato ut ur och in i samma tunna rock i hastig symbios. Det är som om hon tar över hans sinande energi och ger den nytt liv med sin spiralsnurrande intensitet och sina mjuka linjer. Inspelningen verkar gjord under en konsert, man hör publiken i bakgrunden. Känslan av närvaro blir akut, samtidigt är ljuden ju på avstånd – i en annan dimension.

”Lost in dance” bygger sinnrikt på sådana paradoxer. Bräcklighet och kraft . Suveränt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons