Annons

Pow wowTestbilden i tv påminde om deras avhuggna huvuden

Tommy Orange
Tommy Orange Foto: Pressbild

De tolv huvudpersonerna kallar sig alla ”infödda” eller ”indianer”, och deras liv präglas av alkoholism, identitetssökande, rasism och fattigdom. Rebecka Bülow övertygas av Tommy Oranges debutroman ”Pow wow”, som skildrar ett samhälle där den etniska bakgrunden avgör vems blod som rinner ut över en gräsmatta.

Under strecket
Publicerad

Pow wow av Tommy Orange

Bild 1 av 1

Pow wow av Tommy Orange

Bild 1 av 1

Pow wow

Författare
Tommy Orange
Genre
Prosa
Förlag
Polaris

Översättning av Eva Åsefeldt 280 s.

Det finns delar av historien som inte går att berätta eftersom våldet de präglas av raderar de perspektiv historien kan berättas ur. Vittnena har mördats eller tystats och den geografiska platsen som historien utspelat sig på är borta.

Tommy Oranges debutroman ”Pow wow” inleds med en essäistisk prolog om våld av den typen: det handlar om vita amerikaners förtryck av ursprungsamerikaner, om århundraden av massakrer, förföljelser och stöld. Han skriver bland annat om hur vita kolonialister högg av ursprungsamerikaners huvuden och samlade dem som troféer, ett faktum som gör den tidigare amerikanska testbilden i TV, en illustration av en ursprungsamerikans huvud, mycket laddad. 

Pow wow av Tommy Orange
Pow wow av Tommy Orange

Prologen fungerar inte bara som information om amerikansk historia, utan berättar också vilken konsekvenskedja som Oranges protagonister i samtidens Oakland, Kalifornien, är del av. Den återger ett hot som resten av romanen måste läsas igenom. Orange växlar med varje kapitel mellan tolv olika huvudpersoners perspektiv. Alla tolv kallar sig ”infödda” eller ”indianer”, mångas liv präglas av alkoholism, identitetssökande, rasism och fattigdom.

Annons
Annons

Jag tänker flera gånger under läsningen att romanen skulle göra sig bra som film

Tonys ansikte är deformerat av hans mammas drickande under graviditeten, Blue flyr sin misshandlande make och Dene gör ett filmprojekt om infödda i Oakland. Pow wow är en stor sammankomst där infödda dansar och säljer hantverk. Octavio planerar att råna Oaklands stora pow wow med en 3D-printad pistol.

Jag tänker flera gånger under läsningen att romanen skulle göra sig bra som film, eller är som en film, så imponerande effektivt bygger Orange upp bilder och sätter dem i rörelse. Handlingen är invecklad men inte krånglig, de parallella berättelserna knyts allteftersom samman.

Några tekniska manövrar, som växlingarna mellan första och tredje persons berättarperspektiv, blir obegripliga. Och Orange arbetar överlag inte med obegriplighet, utan handlingen är på några ställen snarare förutsägbar, Hollywood-aktig. När våld används i text för att skapa drama, istället för att vara dramat, så upphör det att beröra och blir bara action. Under vissa passager undrar jag vilken berättelse det är Orange egentligen följer, jag vill inte att han ska använda en sådan pålagd dramaturgi. Men så kommer nya vändningar, och jag övertygas.

Direkt dras mina tankar till testbilden som nämns i prologen, till de avhuggna huvudena.

Som när Tony speglar sig i en släckt tv-skärm för att se hur han ser ut i en traditionell dansdräkt. Direkt dras mina tankar till testbilden som nämns i prologen, till de avhuggna huvudena. Den brutaliteten fullkomligt mättar scenen och ger en känsla av att Tony är hotad, trots att Orange inte nämner några övergrepp just där. Attacken kommer i stället långt senare, men det är ju också så det fungerar i verkligheten.

”Pow pow” påminner om att blodsband inte är en konstruktion, utan något grundläggande, särskilt i samhällen där bakgrunden avgör vems blod som rinner ut över en gräsmatta. Vissa släkter och grupper förlorar, om och om igen. Bokens originaltitel ”There there” (som borde ha översatts och inte bytts ut) anspelar på en sådan förlust. Den refererar till ett citat av Gertrude Stein, om hennes barndomshem i Oakland som inte finns kvar: ”There is no there there.”

Orange skriver om gentrifieringen av Oakland, om förlusten av ens plats, och hans roman handlar om att inte hitta en plats att berätta sin historia ifrån. Det storslagna med den är att den samtidigt utgör just den platsen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons