Annons

Beauty behind the massesThe Weeknd på väg mot översta pophierarkin

Uppdaterad
Publicerad
The Weeknd
The Weeknd

Beauty behind the masses

Artist
The Weeknd
Genre
Soul
Musikbolag
(Universal)

Betyg: 4 av 6

För bara ett par år sedan var 25-åriga Abel Tesfaye, under sitt alias The Weeknd, mannen som personifierade någon sorts hipster-r&b, hur fånigt begreppet än må låta. Hans soul var mörk och skruvad, osande av sex, och i stället för de självklara samplingarna lånade han sina beats från bland andra Siouxsie & The Banshees och Cocteau Twins. En soulman med inre demoner och utsmetad kajal runt ögonen, samtidigt lika sprängkåt som R Kelly, var förstås precis vad såväl de smarta bloggarna på modemagasinen som kritikerna på kritvita indie-sajter som Pitchfork behövde.

Och han hyllades med all rätt, för hans mixtape ”House of balloons” är ett av den moderna soulens mästerverk. Men det var då, innan någon hade kommit på idén att han skulle göra ledmotivet till filmen ”Fifty shades of grey” och få honom att inse att han hade en kommersiell potential som sträckte sig långt bortom modeveckor och vegetariska festivaler i slottsskogar. Och för nästan exakt en månad sedan dominerade han Billboards r&b-lista genom att inneha de tre första placeringarna, något som gör honom unik i listans historia.

Sommarens singel ”Can't feel my face” är symboliskt nog skriven och producerad av bland andra Max Martin, och tvättar bort de sista resterna av kajal runt hans ögon, samtidigt som den placerar honom i centrum av den popfabrik som väger kommersiell framgång långt tyngre än en artists unika egenskaper.

Annons

Kan vi då klandra honom för detta steg? Plötsligt står han inför oss som en reinkarnerad Michael Jackson, en uppdaterad King of Pop. ”Beauty behind the masses”, hans andra regelrätta album, är dock knappast i klassen av en modern ”Thriller”, även om han på bland annat ”In the night” gör sitt bästa för att ge oss associationer i den riktningen. Möjligen försöker han lite för hårt för sitt eget bästa, men samtidigt lägger han grunden till en karriär i den översta pophierarkin.

Det han fortfarande gör bäst är så kallade slow jamz, en sorts sängkammar-r&b som i rakt nedstigande led går att härleda till den nattradio-soul som under 70-talet döptes till ”Quiet storm”, efter 1975 års mest silkeslena singel från Smokey Robinson.

Och kanske är det just som en sorts Anita Baker för 10-talet han passar bäst, även om framgångarna med Max Martin antagligen kommer att skjutsa honom i en helt annan riktning. ”Beauty behind the masses” har fortfarande spår av den The Weeknd vi lärde oss älska, men detta är definitivt ett nytt kapitel i hans karriär. Och hur han förvaltar detta smått osannolika scenario lär framtiden få utvisa. Vi kan nog bara hålla tummarna för att han håller sig på rätt sida i det gränsland mellan soul och pop som är hans nya positionering.

Annons
Annons

The Weeknd

Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons