Annons

Theresa May – den ofrivilliga brexitören

Storbritanniens premiärminister Theresa May avgår den 7 juni som partiledare för Konservativa partiet.
Storbritanniens premiärminister Theresa May avgår den 7 juni som partiledare för Konservativa partiet. Foto: Alastair Grant/AP/TT

Hon beskrevs som en överlevare när hon efterträdde David Cameron som premiärminister och ledare för Konservativa partiet 2016. Tre år senare har Theresa May förvisso levt upp till epitetet men också lämnat ett splittrat brittiskt samhälle efter sig.

Under strecket
Kristin Groth / TT
Publicerad

Storbritanniens premiärminister Theresa May avgår den 7 juni som partiledare för Konservativa partiet.

Foto: Kirsty Wigglesworth/AP/TT Bild 1 av 2

Storbritanniens premiärminister Theresa May är även känd för sin förkärlek för skor.

Foto: Frank Augstein/AP/TT Bild 2 av 2

Storbritanniens premiärminister Theresa May avgår den 7 juni som partiledare för Konservativa partiet.

Foto: Kirsty Wigglesworth/AP/TT Bild 1 av 2

Storbritanniens premiärminister Theresa May är även känd för sin förkärlek för skor.

Foto: Frank Augstein/AP/TT Bild 2 av 2
1/2

Storbritanniens premiärminister Theresa May avgår den 7 juni som partiledare för Konservativa partiet.

Foto: Kirsty Wigglesworth/AP/TT
2/2

Storbritanniens premiärminister Theresa May är även känd för sin förkärlek för skor.

Foto: Frank Augstein/AP/TT

Trots en beundran för hennes envishet kommer hennes eftermäle att vara starkt förknippat med brexitprocessens konflikter.

Det är lätt att glömma att Therese May en gång var en försiktig motståndare till ett brittiskt utträde ur EU. När hon tog över efter Cameron, efter folkomröstningen om brexit för tre år sedan, gjorde hon dock klart att hennes övertygelse inte skulle hindra henne från att förvalta folkets vilja.

Efter att ha spenderat nästan tre år i en torktumlare väljer hon nu att avgå.

Många, även hennes motståndare, har beundrat den ihärdighet och envishet med vilken hon tagit sig an brexitprocessen. Vissa har undrat vad som fått henne att orka. Catherine Barnard, professor i EU-rätt vid universitetet i Cambridge, tror att det finns en enkel förklaring.

– Det enda svaret är ambition. Hon har alltid velat vara premiärminister. Nu blev hon det och hon hade ingen lust att ge upp posten om hon inte verkligen blev tvungen. Hennes envishet ger henne en motståndskraft. Hon har fått utstå så mycket som många andra inte hade kunnat hantera.

Annons
Annons

Hon säger att det antagligen finns ett mått av sexism i pratet om May, att många män inte skulle tala om en annan man på samma sätt som om May. Det kan ha att göra med att hon väljer att inte delta i sociala sammanhang.

– Jag hoppar inte runt mellan olika tv-studior. Jag skvallrar inte om personer under lunchpausen. Jag går inte och dricker drinkar i parlamentspubarna, visar inte mina känslor särskilt ofta. Jag bara ser till att göra det jobb jag är satt att göra, har May sagt om sig själv.

Prästdottern Theresa May har beskrivit sig själv som rekorderlig snarare än prålig. Och hon är sannerligen inte känd för att småprata och socialisera med personer utanför hennes innersta krets. Hon har valt att hålla avståndet, men det har även gjort att hon inte går längre än till sina få utvalda rådgivare för råd, vilket har kritiserats under brexitprocessen.

Många britter hyser stor sympati för May på grund av all turbulens kring hennes tid som premiärminister. När hon tillträdde 2016 beskrev public servicekanalen BBC henne som den politiker som skulle överbrygga klyftan som folkomröstningen skapat. I samma artikel får hon epitetet "den ultimata överlevaren".

Efter tre år av nattmanglingar och försök att samla stöd för den ena utträdesplanen efter den andra har May gjort mer än skäl för den titeln. Samtidigt finns det en djup frustration över hur brexitprocessen hanterats.

Hon har också fått ett rykte om sig att vara svår att samarbeta med. Som svar på sådana kommentarer sade hon redan 2016 att Storbritannien minsann behöver "jävligt svåra kvinnor".

Annons
Annons

Om May hade varit premiärminister under en annan period än just under de här åren kanske allmänhetens bild av henne sett annorlunda ut, tror Catherine Barnard. När hon tillträdde i juli 2016 talade hon mycket om människor i utanförskap, en fråga som hon inte har kunnat lägga tid på.

– En av tragedierna i hennes premiärministerskap är att brexit har blivit så allomfattande att hon inte har kunnat genomföra något av den politik hon pratade om, säger Catherine Barnard.

Frågan om utanförskap drev Theresa May under sin tid som inrikesminister, en post med en stor tillhörande portfölj med alltifrån terrorism till invandring. Rollen beskrivs som allt annat än förlåtande och innehavaren brukar sällan sitta mer än några år. Theresa Mays sex år är undantaget som bekräftar regeln.

Catherine Barnard tror att May blev så pass långvarig eftersom hon fick ägna sig åt frågor hon tyckte var viktiga.

– Bland annat fick hon utlopp för sin oro över invandringen till Storbritannien, som hon tyckte var för stor. 2013 beslutade hon att reklambilar med budskapet "åk hem eller arresteras" skrivet på sidan skulle åka ut i landet, en väldigt kontroversiell åtgärd.

Avgörande för Theresa Mays eftermäle är trots allt hennes år som premiärminister. Som initiativtagare till folkomröstningen kommer hennes företrädare på posten, David Cameron, förvisso bli ihågkommen som den som slog ned en kil i det brittiska folklagret. Men under hans efterträdare har den kilen skapat en klyfta som i dag dominerar all brittisk politik, säger Barnard.

– Theresa May kunde ha gjort mycket mer för att skapa enighet. Istället för att sträcka ut en hand och skapa enighet har hon stannat i sin bunker och enbart lyssnat på sina närmaste. När hon väl sträckte ut en hand var det i elfte timmen, vilket visade sig vara allt för sent.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons