Annons

Thomas Idergard: Politiken gav mig inte frid

Jesuiten Thomas Idergard SJ, före detta moderatpolitiker och debattör, upptogs 2009  i  Romersk-katolska kyrkan, avgav sina ordenslöften 2014, vigdes till diakon i London i februari i år och prästvigs nu september i Stockholm.

Under strecket
Publicerad

Du har sagt att du kan tjäna Gud och kyrkan på ett särskilt sätt med ”allt det jag kommit att vara”. Vad har du kommit att vara?

– Jag är en syndare som alla andra, och har ägnat mig åt att sätta mig själv före Gud och att göra mig till Gud. Men som förlåten syndare har jag blivit kallad att hjälpa andra att upprätta en relation till Kristus. När jag började förstå att jag hade kallelsen insåg jag att jag inte var bunden av familj eller karriär, och stod fri att tacka ja till det erbjudande som kallelsen var.

Vad innebär det att vara jesuit?

– Jag är medlem av en orden med 17 000 andra män, de flesta präster. Orden grundades 1540 av Ignatius av Loyola och arbetar bland annat med mission, utbildning och särskilt utsatta. Vi viger våra liv till att efterlikna Jesus och hans sinnelag i fattigdom, kyskhet och lydnad. Vi har gjort oss av med illusionen att vi kan planera våra egna liv, utbildning och arbete, och avstår från familj, barn och att uttrycka sexualiteten. Fattigdom är att vi lever i en egendomsgemenskap, vi har inga egna tillgångar. Vi lever inte i kloster utan i öppna kommuniteter, och har inga fasta gemensamma bönetider.

Annons
Annons

Varför lämnade du politiken?

– Jag lämnade partipolitiken 1998, så först nära femton år senare trädde jag in i Jesu sällskap (Jesuitordens formella namn). Det tog de åren att förstå kallelsen. Politiken gav mig inte frid eller tröst, jag tyckte inte om mig själv som den jag blev i politiken och kände ingen inre frid. När jag senare ibland fick frågan om jag hade lust att kandidera i val, förstod jag först inte varför det skrek nej inombords. Nu vet jag att det inte var min kallelse.

Har partipolitiken och den katolska kyrkan något att lära av varandra?

– Den katolska kyrkan har en 2000-årig historia och kommer att finnas långt efter partipolitiken som vi nu känner den försvunnit. Kyrkan har sett stater och världsordningar komma och gå. Politiken kan lära sig att det finns värden som inte är instrumentella, och att människor inte är medel. Kyrkan kan lära sig att partierna har väldigt hängivna missionärer, de partiaktiva. Om de kristna kunde försvara tron på samma sätt som de partiaktiva försvarar partierna, skulle vi nå längre med missionen.

Påveämbetet bedriver utrikespolitik bland annat i form av medling. Hur ser du som ex-politiker på det?

– Kyrkan gör insatser i politiken i frågor som är avgörande för formeringen av det kristna samvetet. Att låta Kristus omvandla en själv och sedan bidra till att omvandla samhället runt omkring är en del av det kristna ansvaret. Det är viktigt att kyrkan gör vad den kan, där det passar, och påveämbetet har en diplomatisk apparat som står utanför allianser och det geopolitiska spelet. Den kan användas vid medling och det ser jag också som ex-politiker som något bra.

Annons
Annons

Du har sagt att det liberala samhällsprojektet där människan är en atom, tycks hjälplöst inför sina egna tillkortakommanden. Vilket parti skulle du rösta på i dag?

– Vi har valhemlighet och jag kommer alltid att vara politiskt intresserad, men som ordensman ska jag inte yttra partisympatier.

Vad tror du att kristofobin i den svenska offentligheten kommer sig av?

– I Sveriges bild av sin egen framgång återkommer ständigt myten om den egna förträffligheten. Den sagan är materialistisk, och sätter företagen och staten i första rummet. Då blir värden, normer och dygder oviktiga. Och kristendomen blir en påminnelse om vårt omoderna förflutna, där vi enligt den myten inte hade framgång. En ”modern” svensk ska tycka att Jesus Kristus är pinsam om vi menar den Jesus som är Guds son, inte bara en mysig fredsprofet.

Hur känns det att komma tillbaka till en sådan samhällsatmosfär?

– Varje samhällsatmosfär har sina utmaningar. Jag är svensk, har saknat Sverige under fem år utomlands och ser med kärlek på mitt land. Det finns en andlig nöd mitt i all modernisering och framgång. Där vill jag bidra som en pusselbit.

Hans L Zetterberg skrev om det ”allsidiga samhället” där religionen utgör en av sex separata sfärer. Är inflytandet från den religiösa sfären på upp- eller nergång, sett ur ett globalt perspektiv?

– Det är på uppgång. 2009 kom boken ”God is back” av John Micklethwait och Adrian Wooldridge. Micklethwait var chefredaktör på The Economist och skrev i den vid millennieskiftet en dödsruna för Gud. Nio år senare säger han: Jag hade fel. Författarna går igenom världsdelarna och pekar på att i alla är religionens betydelse växande. Statistik visar till exempel att katolska kyrkan har minst lika stark tillväxttakt som befolkningstillväxten i världen. God religion ger mening bortom det materiella och anknytning till traditioner som den moderna människan blivit avskuren från, och den längtar människan efter. Vi kan aldrig förstå andra, eller oss själva, om vi inte förstår religionens betydelse – också i vår moderna värld.

Annons
Annons

Gustav Vasa krossade katolicismen i Sverige. Hur tror du att det har påverkat vår självbild?

– Efter reformationen var Sverige länge avkapat från filosofiska influenser från kontinenten. Det gjorde Sverige partikulärt och odlande en myt om att landet står på egna ben, och har nått det alla vill ha. Kapandet av banden tror jag bidrog till ett märkligt politiskt högmod och det som brukar kallas statsindividualismen, att det bara finns en statlig makt och en massa individuella atomer. Det har gjort politik och offentlighet ganska ensidig, att man i debatten sällan kan tänka två tankar samtidigt, att val aldrig handlar om avvägningar och att livet inte får vara paradoxalt, då måste staten ingripa ungefär som Gustav Vasa fixade vår tro. Katoliker är mer vana att leva mitt i paradoxer; Kristus är Gud och människa, kyrkan är helig och fylld av syndare och så vidare. Det förhållningssättet försvann i reformationen, som under stridsropet ”allena”, till exempel bara Bibeln och inte traditionen, på många sätt blev den enda vägens tro.

Vad är lyx i ditt nya liv?

– Mina dagar är fulla av arbete och kontakt med människor, så våra årliga åtta dagars andliga reträtter i tystnad är en lyx i mitt liv.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons