Annons

Olof Ehrenkrona:Tid och makt i sjukvården

Gåta: Vem är huvudperson i det här rummet?
Gåta: Vem är huvudperson i det här rummet? Foto: Rich Pedroncelli / TT
Publicerad

I Japan tar en läkare emot åtta gånger fler patienter under ett år än en svensk läkare. Det är ett intressant mått som redovisas i OECD:s hälsovårdsstatistik. Siffran skulle kunna säga oss att en japansk läkare är åtta gånger flitigare än sin svenske kollega. Men det är inte sannolikt. Vad som är mer sannolikt är att en japansk läkare gör annat på sin arbetstid än en svensk läkare.

Medan den japanske läkarens arbetstid är reserverad för patientmötet är arbetet i Sverige organiserat så att nästan tre fjärdedelar av en läkares arbetstid ägnas åt annat. I magasinet Axess skriver läkaren Erik W Larsson om hur betydelsefull relationen till läkaren är för patientens tillfrisknande.

Det kan tyckas som en självklarhet som inte behöver sägas. Men tendensen att patientmötet får allt mindre tid i en sjukvårdsapparat som använder sina växande resurser till andra saker, är ett fenomen som ibland torgförs under fältropet New Public Management och som just nu på sina håll löper amok.

Annons

Sjukvårdsapparaten har en kärnverksamhet som utgår från att dess enda existensberättigande är att den tar emot och behandlar patienter som behöver bot och omvårdnad. Allting som denna vårdorganisation utför av arbete har som yttersta syfte och mål att erbjuda patienttid för diagnos och behandling. Och varje utökning av verksamheten ska kunna ses som ett bidrag till mer tid för patienten att möta den vårdande personalen.

Dessvärre är det inte så. I stället går alltmer tid åt till administrativa rutiner som saknar relevans för såväl diagnosen som behandlingen. I praktiken innebär det att kraven på internt arbete stjäl arbetstiden från möjligheterna att möta patienten. I maktsociologiska termer kan man tala om att makten över arbetstidens användning förskjuts från professionen, som ska utöva kärnverksamheten, till stödorganisationen som ska understödja professionen i det som är själva syftet med apparatens existens.

På managementspråk kan problemet formuleras så att back-office förvandar sig själv till front-office i en organisation som allt mer blir till för sig själv och allt mindre till för patienternas skull. Är det så här vi vill ha det? Och är det detta som vi verkligen vill betala för?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons