Annons

Fiender är tråkigtMaggios nya är så långt från tonåren man kan komma

Veronica Maggio på Way Out West.
Veronica Maggio på Way Out West. Foto: Anders Deros/TT

Syntigare, lugnare, mjukare. På sitt sjätte album målar Veronica Maggio upp scener av nostalgi och ånger, eskapism och sylvass sorg.

Under strecket
Publicerad

Fiender är tråkigt

Artist
Veronica Maggio
Musikbolag
Universal
År
2019

Betyg: 5 av 6

Efter Veronica Maggios spelning på Way Out West i Göteborg i augusti följde hyllande recensioner. I Aftonbladets till största del hyllande text närde även skribenten en önskan om att Maggio ”borde lämna den där förbannade krogkön”. En rimlig idé som sätter fingret på ett problem som alla musiker möter när de närmar sig 40 – det är svårt att navigera i den nya verkligheten. Det gäller förresten alla åldrar.

Men kritiken tycks ha träffat en av Maggios ömma punkter. I ett ovanligt ilsket Instagram-inlägg gick hon hårt åt Aftonbladets kvinnliga recensent. Det var i mitt tycke ett respektlöst svar, och det stannade inte där.

I presstexten som följer med det nya albumet refererar Maggio återigen till recensionen, i ett onödigt aggressivt självförsvar.

”Så, handlar alla låtarna på skivan om en krogkö som aldrig tycks ta slut? Är jag livrädd att lämna ”tonårsjaget” bakom mig?…”

Varpå hon försvarar ett leverne fyllt av hopp och drömmar, som påminner om ungdomens fantasier, innan hon konstaterar:

”Det är nog därför jag så sällan känner att jag måste få skriva en text om att vara hemma och plocka ur diskmaskinen.”

Annons
Annons

Men Maggios besatthet av den lilla gnutta kritik hon fick är helt onödig. Med ”Fiender är tråkigt” har hon nämligen gjort precis det Aftonbladet-kritikern efterfrågade.

Maggio är inte kvar i någon krogkö i fysisk bemärkelse, hon är snarare någon som lite sorgligt lämnas ensam kvar i en bar. Inte film noir-sexigt, utan snarare singel-i-stan-desperat. Hon rör sig på flykt mellan nostalgi och ånger. Hon längtar efter försoning och hon vill tillåta sig att önska sådant hon inte vill förverkliga. Och hon ber om att, precis som Håkan Hellström gjorde en gång, bli ljugen för.

”Fiender är tråkigt” är en tidig 40-årskris, klädd i glittersmink och platåskor. Ett tillstånd som säkerligen många av hennes fans kan identifiera sig med.

Samarbetspartner i studion är bland annat Kents låtskrivare och sångare Jocke Berg. Kungen av ekonomiskt-bortskämd-filosofiskt-missnöjd-lyrik och en mästare på harmonier som gräver hål i vemodiga hjärtan.

Till det kommer Maggios otvetydiga förmåga att måla upp scenerier allmängiltiga nog för lyssnaren att placera sig själv som huvudrollsinnehavare, och specifika nog att upphöja Maggio till ikon. Scenerna i hennes lyrik är filmiska, det förvånar inte att Maggio parallellt med skapandet av ”Fiender är tråkigt” genomgått en manuskurs och skrivit sin första film.

Annons
Annons

I ”Solen har gått ned” visar hon prov på ett slags filmiskt berättande:

”De stänger stället, men min stol får stå kvar än, önskar att du kunde hålla mitt hår sen.

Slänger nötter på nån i personalen, gick i väg när de fråga ’Vem var det?’”

Maggio beskriver en tomhet och ett existentiellt tvivel: är det hon gör verkligen viktigt för eftervärlden. Det är en frågeställning som återkommer, i synnerhet i öppningsspåret ”Jag kastar bort mitt liv”.

”Fiender är tråkigt” är hennes sjätte album. Skivan har ett syntigare sound, lugnare, mjukare och Maggios röst är klarare än jag trodde var möjligt.

Men jag kan inte låta bli att fundera lite över inspirationskällorna. Att skivan doftar Kent här och där köper jag. Likaså att att ”Vilken sekund som helst” stulit Lykke Lis übersnygga intro-attack med falsett från ”Hard rain”. Men att titelspåret är en direkt stöld av en av Robyns mest ikoniska låtar, ”Be mine” från 2005 är faktiskt svårt att förstå. Det gäller inte bara harmoniken i melodin utan även det mest karakteristiska med låten – dess stackiga och ödesmättade cello.

Eller är det en låt skriven till Robyn, handlar den om de två sångerskorna? En utsträckt hand?

”Vi borde blivit vänner, vänner är för evigt, dem har man kvar.”

Vem vet.

Den låt som jag plockar från ”Fiender är tråkigt” och lägger i min låda med Maggio-låtar som stannar för evigt heter ”Rosa drinkar och champagne”. Det är en låt som kan vara hennes största stund någonsin. En pastellfärgad bomullstusshög, utsuddad av disiga syntdimmor och totalt förkrossande i sin förtvivlade eskapism och sylvassa sorg.

Så långt ifrån tonåren – och diskbänken – man kan komma.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons