Annons

Tidigare ambassadör i Chile: ”Legitima protester”

Demonstrerar mot regeringen.
Demonstrerar mot regeringen. Foto: Rodrigo Abd /AP

Med anledning av Mauricio Rojas gästinlägg Plundrarmobbarna i Chile har inte folkets stöd, har följande kommentar inkommit av Eva Zetterberg, ambassadör i Chile 2009–2014. Mauricio Rojas svarar.

Under strecket
Publicerad

Mauricio Rojas skriver i SVD den 23 oktober att “plundrarmobbarna i Chile har inte folkets stöd”. Helt sant, självklart har inte plundrare och kriminella folkets stöd i Chile. Eller någon annan stans. Vad Rojas däremot inte skriver om är det enorma folkliga stöd som dagens protester har i Chile. Demonstrationer har pågått i mer än en vecka och de bara växer, 1 miljon på Plaza Italia häromdagen. De allra flesta är fredliga manifestationer med barnfamiljer, musik, ballonger och närmast karnevalsstämning. Men man har mötts av undantagstillstånd, och militärt ingripande mot obeväpnade ungdomar och  våldsamma övergrepp – något som inte skett sedan diktaturens tid. Ungdomar är inte rädda – dom var inte med under diktaturen och blev jagade och utsatta för övergrepp av diktaturens repressiva krafter. Under mina år i Chile såg jag polis och militär som demokratins ordningsmakt. Nu visar media och vänner skrämmande bilder på ungdomar som skadats, flera har dödats av polis och militär i demonstrationerna och tusentals har fängslats.

Annons
Annons

De provocerande yttranden som högerpresident Piñera och vissa ministrar kom med, som att ”landet var i krig” och att priset på blommor i jämförelse med andra varor gått ner, så att romantiker kunde köpa blommor fick tas tillbaka och presidenten har bett om ursäkt för att han inte lyssnat på protesterna. Vissa reformer som högre minimilöner och pensioner har utlovats. Undantagstillståndet har hävts. Men det kommer knappat att räcka för att stoppa dem som nu kräver mer djupgående förändringar.

Vad det handlar om är legitima protester mot den stora ekonomiska och sociala ojämlikhet som råder i landet. Det handlar inte bara om förmögenheter och inkomster, utom hela strukturen inom utbildning, vård och omsorg. Diktatorn Augusto Pinochet såg till precis innan han avgick att till exempel privatisera utbildningen vilket gör att den som vill ha en bra akademisk utbildning måste ha antingen mycket gott om pengar eller vara extremt begåvad, helst både ock. Tack vare vissa, begränsade, reformer, som uppnåtts med tidigare regeringar kan en del fattiga och mycket begåvade studenter få stipendier och utbildning på bra universitet. Men få kan göra en klassresa, man är för alltid märkt av sin sociala bakgrund. Och medelklassen som hjälpt till att bygga det nya demokratiska Chile tvingas ta lån för att hjälpa sina barn att studera för att sen se hur de inte lyckas få välbetalda jobb och kunna betala tillbaka lånen.

Vad händer i Chile idag? Det som betraktas som Latinamerikas mest stabila demokrati och högsta levnadsstandard gungar i sina grundvalar och vissa krafter kräver Piñeras avgång. Det finns ingen självklar kandidat från regeringspartier eller opposition att ta över och det viktigaste är snarast att få till nödvändiga reformer för att minska ojämlikheten. En skattereform behövs, man skulle kunna börja med en värnskatt där de rika får bidra till att finansiera  utbildningssystemet…. Demonstranterna kräver också en ny konstitution, den nuvarande finns i stora drag kvar från Pinochets tid.

Annons
Annons

Plundrare, kriminella krafter kan aldrig accepteras i något land, i Chile säger man ”Chile despertó”, ”Chile vaknade”. Det är dags att vakna Mauricio Rojas!

EVA ZETTERBERG, ambassadör i Chile 2009–2014

Mauricio Rojas svarar: När jag skrev min text i tisdags kväll, hade inte massdemonstrationerna börjat på riktigt. De tog fart från och med onsdag och kulminerade i fredags med en jättedemonstration, som betraktas som den största i Chiles historia. Den gav uttryck för ett vida spritt missnöje som alla har tagit intryck av, inte minst presidenten. Men det har ingenting att göra med de våldsamheter som härjade Santiago och andra chilenska städer under veckoslutet. Och det var precis det jag hävdade.

Undantagstillståndet och utegångsförbudet är inte riktade mot de fredliga demonstranterna, utan mot extremisterna, huliganerna och kriminella som har gått bärsärkagång, förstört helt eller delvis ett hundratal av Santiagos tunnelbanestationer och plundrat hundratals stormarknader, mataffärer, småbutiker, banker och i stort sett allt vad de har kunnat. Att beskriva det på ett annat sätt är helt befängt. Dessutom, som en opinionsundersökning som publicerades under söndagen, har dessa åtgärder majoritetens stöd.

Demonstranterna kräver många olika saker och en entydig tolkning av dessa krav är svår att göra. Det handlar inte om en samlad rörelse och inget politiskt parti representerar demonstranterna. Det är i stor utsträckning en protest mot hela det politiska etablissemanget. Den opinionsundersökning som refererades ovan ger bottenbetyg åt presidenten och alla partier, men främst åt kommunistpartiet.

Annons
Annons

Jag kan inte här granska närmare riktigheten i Eva Zetterbergs olika påståenden, men vill bara påminna om att Chiles utveckling under de senaste 30 åren har med råge varit Latinamerikas mest framgångsrika, inte minst vad gäller att minska fattigdomen (från 39 procent 1990 till 8,6 procent 2017), höja levnadsstandarden för alla, skapa en stor medelklass och främja den högsta sociala rörligheten inte bara i Latinamerika utan i hela OECD.

Klyftorna, som fortfarande är stora, har minskat (Gini-koefficienten har gått ner från 57,3 till 47,7 mellan 1990 och 2015) eftersom de fattigas inkomster har ökat fortare än de rikas (inkomsterna för den 10 procenten rikaste delen av befolkningen har gått upp med 208 procent under dessa år, men med 439 procent för den 10 procenten fattigaste).

Vad gäller utbildningsväsendet, har Chile inte bara de bästa resultaten i Latinamerika utan en omfattning, inte minst gällande den högre utbildningen, som är mycket imponerande. 1,2 miljoner personer går idag på en postgymnasial utbildning och bland de unga (19–23 år) ligger deltagandet i den typen av utbildning över nivåerna för länder som Sverige, Kanada eller Tyskland. Utbildningsväsendets makalösa expansion har varit huvudorsaken till landets unikt stora sociala rörlighet. Detta stämmer mycket dåligt med den bild som Eva Zetterberg ger av läget för den högre utbildningen i Chile.

Till sist kan man hävda att dagens sociala protester inte är ett uttryck för den chilenska utvecklingsmodellens misslyckande, utan för dess framgång. Ett nytt, mycket mer utbildat och välmående medelklassamhälle kräver mycket mer, inte minst när det gäller en mer rättvis fördelning av framstegets frukter.

MAURICIO ROJAS, docent i ekonomisk historia

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons