Annons

Mårten Schultz:Tiggeri – värre än att hinka folköl i parken

Kommuner har vidsträckt rätt att bestämma hur allmän ordning bäst upprätthålls, bekräftar Högsta förvaltningsdomstolen i en ny dom. Tiggeri anses därmed mer ordningsstörande än att dricka folköl i parken.

Men viktiga frågor om fri- och rättigheter hänger fortsatt i luften.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1
Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1
Foto: Lars Pehrson

Juridikens syn på tiggeri har varit en omdiskuterad sak de senaste åren, även om det inte är riktigt samma ”tryck” i frågan längre. Jag har tidigare uttryckt skepsis mot ett nationellt tiggeriförbud.

Jag är fortfarande skeptisk mot det att kriminalisera själva tiggandet, att be om en gåva. Några argument mot ett sådant förbud är följande:

1. Ett sådant förbud strider mot grundläggande principer om vad staten legitimt kan använda straffrätt till. Staten kan förbjuda handlingar som skadar andra och i vissa fall som skadar den handlande själv men bör i övrigt inte lägga sig i vad människor gör och hur de använder sina fri- och rättigheter.

Ska Frälsningsarmén fortfarande få gå med sina bössor?

2. Det är rättstekniskt svårt att träffa rätt med ett tiggeriförbud. Ska Frälsningsarmén fortfarande få gå med sina bössor? Kan de som tigger idag i så fall skaffa sina egna bössor (och tillstånd)?

Annons
Annons

3. Det är moraliskt fel att förbjuda fattiga människor att be om ekonomisk hjälp.

Men dessa invändningar rör alltså en annan fråga än den HFD hade på bordet. I HFD handlade det bara om huruvida Vellinge kommun – och andra kommuner – har makten att använda sig av lokala ordningsföreskrifter på det här sättet.

I HFD:s dom konstateras att kommunerna genom regeringens bemyndigande har fått rätten att meddela lokala ordningsföreskrifter. Men det finns vissa begränsningar i denna rätt.

Det bör här kanske skjutas in en påminnelse om att ordningsföreskrifter av det här slaget inte bara handlar om gastande folkmassor eller demonstrationer. I botten finns principfrågan om tillgången till det offentliga rummet och samhällets möjligheter att inskränka fri- och rättigheter (som yttrandefriheten och mötesfriheten).

Det finns därför begränsningar i hur kommunerna kan använda sig ordningsföreskrifterna. De får inte lägga ”onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i den enskildes frihet”.

HFD konstaterade att det bemyndigande som kommunerna givits är öppet, även om det finns vissa riktmärken. (Ordningsföreskrifterna får inte stå i strid med högre normer och måste vara tydligt utformade.)

Syftet måste dock vara att upprätthålla den allmänna ordningen på en offentlig plats. Domstolen konstaterade att detta syfte tolkats vidsträckt i dessa sammanhang och att Vellinges tiggeriregel var i linje med detta syfte. Det krävs inte, för att kommunen ska kunna besluta om en regel av det här slaget, att det förekommit tidigare ordningsstörningar.

Annons
Annons

Förbudets laglighet hänger alltså inte samman med om det tidigare funnits några ”problem” med tiggeriet.

Nästa fråga var om beslutet var alltför långtgående. Här landar HFD i att det är kommunerna som, så att säga, äger frågan. Enligt principerna om kommunalt självstyre ska domstolarna underkänna lokala ordningsföreskrifter ”endast om det står klart att en ordningsföreskrift är för långtgående eller för ingripande på den aktuella platsen”. (Det här verkar domstolarna inte har känt lika starkt för i tidigare fall.)

Eftersom förbudet i denna del rörde ett geografiskt avgränsat område var det inte alltför långtgående, enligt domstolen.

Den sista fråga som HFD prövade var om förbudet var tillräckligt tydligt utformat. Och det var det. Bössorna från Frälsningsarmén och liknande var tillåtna enligt förbudets reglering och det var tillräckligt tydligt formulerat.

Domstolen var enig.

Domstolarna har tidigare – som HFD också noterade – slagit ned på ordningsregler mot förtäring av folköl på offentlig plats.

Är utgången rimlig? Jag vet att i vissa politiska läger så jublas det åt denna dom, medan andra politiska grupperingar förfäras. Ur juridisk synvinkel finns det delar av domen som gör mig fundersam. Domstolarna har tidigare – som HFD också noterade – slagit ned på ordningsregler mot förtäring av folköl på offentlig plats. Det har varit en alltför långtgående inskränkning av den personliga friheten eftersom den ”träffar beteenden som kan anses allmänt accepterade”, det vill säga att dricka folköl i parken.

Dessutom hade jag gärna sett ett resonemang kring fri- och rättigheter. Och jag är frågande i det rimliga i att överhuvudtaget betrakta människor som passivt tigger som en ordningsstörning, även om det finns många som retar sig på detta.

Det återstår att se hur domen kommer att påverka debatten. I bästa fall kanske avgörandet kan avstyra några förbudsorienterade politiker från att driva på nya kriminaliseringar som begränsar människors frihet. Men det är nog att hoppas på för mycket.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons