Annons

Eva-Stina Byggmästar:Till den erotiskt laddade lyrikens lov

Diktare som Hafiz, Rumi och Ibn Arabi hade inget till övers för långa filosofiska resonemang och såg ingen skillnad mellan det sakrala och det ­sensuella. Istället formulerade de sin skönhetslängtan och sin livsberusning i korta och kärnfulla dikter som än idag inspirerar nya generationer av poeter.

Under strecket
Publicerad

”Rumis ljus brinner ännu”, detalj ur persisk miniatyr från 1500-­talet där den persiske poeten Rumi sitter omgiven av åhörare och ljus.

Bild 1 av 1

”Rumis ljus brinner ännu”, detalj ur persisk miniatyr från 1500-­talet där den persiske poeten Rumi sitter omgiven av åhörare och ljus.

Bild 1 av 1
”Rumis ljus brinner ännu”, detalj ur persisk miniatyr från 1500-­talet där den persiske poeten Rumi sitter omgiven av åhörare och ljus.
”Rumis ljus brinner ännu”, detalj ur persisk miniatyr från 1500-­talet där den persiske poeten Rumi sitter omgiven av åhörare och ljus.

De första kontakterna i fråga om handel, konst och litteratur mellan Europa och ­safavidernas Persien fick sin grundligaste dokumentation i reseskildringar från 1500- och 1600-talen. Den italienske upptäcktsresenären Pietro della Valle var den förste att introducera diktaren Shams al-din Hafiz (1320–1388) och jämföra honom med Francesco Petrarca (1304–1374) – della Valle publicerade sina ­reseskildringar i form av 54 brev år 1650. Jean Cardin, upptäcktsresande och juvelerare, skrev för sin del en bok om sina reseminnen med den något omständliga titeln ”Journal de voyage du chaeralier Chardin en Perse at aux Indes par Noire et per Colchide” (Resedagbok av Sir John Chardin till Persien och östra Indien). Hans beskrivningar av islams dåtida tolerans kom senare att inspirera flera tongivande franska tänkare ­genom tiderna, inte minst Voltaire.

Annons
Annons

Den som öppnade Johann Wolfgang von Goethes (1749–1832) ögon för Hafiz var Joseph von ­Hammer-Purgstall, hovtolk och diplomat vid Österrikes ambassad i Konstantinopel. Han hade nämligen lysande kunskaper i persiska, arabiska och turkiska. Goethe blev så tagen av Hafiz poesi att han kallade den för en uppenbarelse och vigde fyra år efter publiceringen av sitt magnum opus, ”West-östlicher Divan” (1819) på dryga 500 sidor, åt att studera persisk litteratur och islam. Länge ansågs dock Goethes pastischer som svårtillgängliga och förkonstlade, men sett i litteraturhistoriens ljus kan man konstatera att ­utbytet  mellan öst och väst var ömsesidigt.

Främre Orientens diktare som Hafiz, Jalal al-din Rumi, Fakhr ad-din Araqi och Ibn Arabi hade inte något till övers för långrandiga predikningar och invecklade filosofiska resonemang. De ville hellre formulera sin skönhetslängtan och livsberusning i så korta, kärnfulla och ljusblixtrande dikter som möjligt. De gjorde, sällan eller aldrig, någon skillnad mellan profan kärlek och gudskärlek., och mellan det sakrala och sensuella såg de inga vattentäta skott. Sufismens ofta erotiska bildspråk och återkommande tal om vin och rus påminner starkt om Höga visans och ska inte bara tolkas som en mystisk förening mellan Gud och människa, utan också som ett uttryck för den sinnliga och sensuella kärleken.

Ibland är det inte helt lätt att få klarhet i om deras dikter ska uppfattas som djup fromhet eller ett uppror mot en allt för dogmatisk och förstelnad religion. Kanske kan man föreställa sig bägge delar samtidigt. Under läsningen inställer sig dock förr eller ­senare frågan om diktarna var indoktrinerande teologer och teokrater med en dold agenda, eller om de revolterade mot maktfullkomlighet, skenhelighet och social och ekonomisk orättvisa i största allmänhet, lite i stil med Franciskus av Assisi som av allt att döma blev bekant med ­islamsk mystik i Egypten år 1219, dit han reste i början av det femte korståget i avsikt att medla fred.

Annons
Annons

Var de persiska poeterna ett brokigt gäng individualister, dock lyhörda för sin omgivning och samtid, eller bara en hop överkänsliga lyriker, skörare än porslinskatter och inte så mycket mer? Sufismen är absurd och surrealistisk och som all mystik är den först som sist upplevelse och extas – kärlek – och kärleken är aldrig logisk eller rationell, annars vore det inte kärlek. Eller som Ibn Arabi, den andalusiske mystikern, född i Murcia år 1165, skrev i sin mest kända dikt: ”Jag följer Kärlekens religion, / dit Kärlekens kamel för mig / där finns min religion och tro.”

Goethe jämförde Hafiz med Horatius, den romerske ­poeten som myntat begreppet carpe diem, och visst var sufierna stundens barn. Sven Hedin, den svenske ­upptäcktsresanden, kallade efter att han stiftat bekantskap med Hafiz poesi honom för österlandets Bellman. Även ­Rabindranath Tagore tog stort intryck av Hafiz och ­besökte hans grav i Musallas rosengård vid Rukhnabads strand. Rumi har för sin del inspirerat bland annat Gustaf Fröding, Rembrant, Gandhi, Gunnar Eklöf och Dag Hammarskjöld. Isabelle Eberhardt och Gustav Flaubert reste rentav omkring och bodde i Nordafrika och Mellanöstern.     

Dyker man ner i denna månghundraåriga lyrik kan man finna rent matriarkala ­tankegångar, eller vad sägs om det här av Rumis hand: ”Profeten sade att kvinnor / överträffar män med sitt intellekt och sin känsla, / men okunniga och härsklystna män behärskar kvinnor / ty de är fjättrade vid djurisk rovlystnad. Faktum är att den som introducerade kärleksmystiken i islam sägs vara det första kvinnliga, muslimska helgonet Rabia från Basri som levde på 800-talet. Det finns åsikter om att ­Rabia till och med borde betraktas som en feministisk ikon, i alla fall om man frågar Attar, apotekare och själv poet, född år 1119, som nedtecknade 97 helgonlegender, däribland Rabias.

Annons
Annons

Men Hafiz gick faktiskt ännu längre i det han beskriver som en gränslös kärlek: ”Det händer hela tiden i himmelen och somliga säger att det / kommer att börja ske på jorden igen – att män och kvinnor / som är gifta, och män som är älskare / och kvinnor som ger varandra ljuset / ofta kommer att gå ner på sin knä medan de så ömt / håller sin älskades hand och med tårar i sina ögon / säger: ’Käraste, hur kan jag vara mer / älskvärd mot dig, hur kan jag vara ännu snällare?’”

Den första att översätta Hafiz dikter direkt från persiska till ett nordiskt språk – svenska – var Askh Dahlén: ”Dikter. Shams al-din Hafiz” (Rosengårdens förlag, 2007). Dessförinnan översatte han Jalal al-din Rumis ”Vassflöjtens sång” (Ellerströms, 2001) och Fakhr al-din Araqis ”Gnistornas bok” (Rosengårdens förlag, 2005). Fateme Behros verk ”Östervindens ande” (Ellerströms, 2007) med egna tolkningar av Hafiz poesi förtjänar också att nämnas. Hon skriver insiktsfullt i förordet: ”Att bemöda sig om att lära känna Hafez är som att försöka lära känna sig själv.” Baron Eric Hermelin, född 1860 i Tranås, får väl nästan kallas ett fenomen i fråga om översättningarna till svenska av poeterna Sadi, Attar, Firduausi, Rumi, Nizami, Baba Tahir, Umar Khaiyam, Sanai, Djami och Abu Said. Carl Göran Ekerwald skriver i ”Persisk balsam” (Karneval förlag, 2007) att Sverige är unikt i sammanhanget: ”Sverige intar en mer gynnad ställning vad beträffar kunskapen om sufierna än något land i Europa och Amerika, dels på grund av de omfattande översättningarna.” Varför Hermelin inte översatte Hafiz är däremot en gåta.

Annons
Annons

Hafiz lär en tid ha fungerat som lärare i korantolkning vid en teologisk skola i Shiraz och som ung studerade han teologi, språk och litteratur. Hans poesi skvallrar om att han tog starkt intryck av den gren av sufismen som särskilt verkade för religiös och social tolerans och jämlikhet mellan könen. Hans författarnamn kan tolkas som ”någon som kan Koranen utantill”, men det kan också betraktas som en hederstitel. Han tycks ha skrivit rakt ur hjärtat och var inte i första hand mystiker utan lyriker – en lyriker med hög psykologisk subtilitet. Eller vad sägs om: ”vännen med det vågiga håret slog iväg mig som en boll i polo.” ­Eller: ”jag sa, skönaste, hjälp mig, jag är en främling här, / hon sa, den som följer sitt hjärta blir främling och går vilse.” Han spänner således sin båge från naturlyrik, vidare till filosofi, mystik, och ren kärlekslyrik – ja, ända till orörda rosenlundar och det gudomligas ogrumlade vatten.

Mystikerna har klandrats för att de använder kärlekens språk, men de är dess rätta ägare. Finns det ens någon möjlighet att skilja på en mystisk och en äkta jordisk kärlek, är det ens önskvärt? Frågar man mystiker inom de olika religionerna säger de alla ungefär samma sak, att världen alltid lider brist på romantik, empati och sentimentalitet – de enda riktigt verksamma motkrafterna mot egoism, cynism och nihilism. Inom judendomen, den äldsta av de abrahamitiska religionerna, kan man hitta liknande tankegångar som inom sufismen: ”Vänliga ord är som honung, smakar sött och gör kroppen frisk.” (Ordspråksboken 16:24).

Annons
Annons

Samtida gav Hafiz smeknamnet ”Sockerläpp”. Det har gått i runda slängar 700 år sedan han levde och verkade, men fortfarande inspirerar han med sin tidlösa och universella poesi nya generationer av poeter och är alltjämt flitigt läst i öst – ja, hans diktsamling ”Diwan” används till och med som spåbok.

Men även den persiska poesin i stort  sägs vara en lärobok i sufiskt tänkande. Dess poeter ville försona religionerna med varandra för enligt dem hade ingen människa företräde framför någon annan. En motgång kunde vara en kamouflerad lyckträff, en plötslig upphöjelse och lycka kunde visa sig vara ett bakslag och leda till framtida sorger. Somliga sufier var rätt och slätt gudsdårar för vilka gränsen mellan vishet och dårskap, sken och verklighet, människans mikrokosmos och det gudomligas makrokosmos suddats ut. Den sanna fromheten demonstrerades för dem inte i blind laglydnad utan i kärleksdyrkan. Kärleken präglar enligt dem tillvarons grundstruktur.

Paradoxalt nog inföll den persiska poesins guldålder ­under en mycket orolig tidsepok. Den ville försona jordiskt med himmelskt, och läste man den kunde man förflytta sig från det blodiga torget till en plats där frid rådde. Sufismen är ickevåld, idyll och harmoni, utifrån sett passiv, på samma sätt som poesi generellt kan tyckas harmlös och loj. Istället verkar den inifrån ut på det mest kraftfulla vis.  

Poeten Fakhr al-din Araqi som levde på 1200-talet får sägas ha förvaltat Rabia från Basris och den tidiga sufismens arv väl i det han skrev: ”Kärleken ligger bortom människans strävan, bortom berättelsen om förening och skilsmässa. Kärleken övergår varje erinring och tanke. Den flyr varje tolkning och metafor. /…/ Ni kan kalla det Kärlek eller Svärmeri, men låt oss inte tvista om ord och namn. [Här] upphör alla åtskillnader, alla sömmar sys ihop, ljus översköljs av ljus, ett inre uppenbarande i ett uppenbarande.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons