Annons

”Så skulle SvD aldrig skriva i dag”

SvD:s chefredaktör Fredric Karén ger sin syn på pressetiska klavertramp i tidningens historia. Här följer fem exempel ur det nyöppnade tidningsarkivet på publiceringar som inte skulle vara möjliga i dag. Veckans läsarutmaning går ut på att hitta exempel i SvD-arkivet som inte kommer att kunna tryckas igen.

SvD
Uppdaterad
Publicerad

SvD:s chefredaktör Fredric Karén kommenterar äldre publiceringar ur SvD:s arkiv.

Bild 1 av 3
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3

1 / 5

SvD:s chefredaktör Fredric Karén kommenterar äldre publiceringar ur SvD:s arkiv.
SvD:s chefredaktör Fredric Karén kommenterar äldre publiceringar ur SvD:s arkiv.

1) Hånfullt utpekande med bild

Dagen efter en uppmärksammad begravning, 18 mars 1926, pekas dessa stockholmare ut som ”begravningshyenor som uteslutande söka sensationer” över hela bredden på SvD:s förstasida.

Fredric Karén: Just den här publiceringen skedde i en brytningstid. Under 1910- och 20-talen var tonen i den svenska pressen betydligt grövre än vad den är i dag. Det var vanligt att man pekade ut misstänkta brottslingar, ägnade sig åt skvaller och förtal. Stockholmstidningarna höll sig gärna med så kallade ”notisjägare” som dammsög polisslussen och åklagarmyndigheten efter anmälningar och åtal som de kunde skriva spektakulära historier om.

1923 ansåg Publicistklubben att den svenska pressen var på väg att passera etikens gräns. Man hade fått nog av obekräftade, spekulativa och utpekande artiklar och enades därför om en serie etiska regler som utgivarna av tidningarna accepterade att följa.

De så kallade PK-reglerna ledde så småningom till att den svenska pressen övergick till en mer ansvarstagande publicistik, även om de hade en bit kvar till dagens nivå. Den här publiceringen ledde knappast till något förtalsåtal 1926, och skulle förmodligen inte göra det i dag heller. Däremot är jag ganska säker på att artikeln fälts i Pressens opinionsnämnd, den bryter till exempel mot regeln om att inte kränka privatlivets helgd: Personerna på bilden pekas ut som ”hyenor”, ett grovt och onödigt uttryck, i synnerhet som de visas upp på bild utan att få tillfälle att kommentera vad de gör på platsen.

Här är hela förstasidan den 18 mars 1926:

Titta närmare på hela den aktuella tidningen här (SvD Premium) svd.se
Annons
Annons

SvD den 9 november 1904.

Bild 1 av 1

2 / 5

2) Utpekande av brottsling med namn

SvD den 9 november 1904.
SvD den 9 november 1904.

Den 9 november 1904 pekas en misstänkt mördare ut och den döde beskrivs som "försupet fattighjon".

Fredric Karén: Detta är ytterligare ett exempel på det väldigt grova språkbruk som fanns i svensk press vid den här tiden, i det här fallet 1904. Detta är naturligtvis en omöjlig publicering i vår tid: här pekar vi ut en person som endast är misstänkt, visserligen för ett grovt brott, men fallet är långtifrån avgjort. Vi beskriver offret som ett ”försupet fattighjon”. Tyvärr var det inte ovanligt på den här tiden att skriva nedlåtande om samhällets ”lägre klasser”. Sverige var vid den här tiden i allra högsta grad ett klassamhälle.

Sannolikt var detta inte åtalbart 1904, men precis som i fallet med ”begravningshyenorna” är detta en solklar fällning i PO i dag. En misstänkt person pekas ut men namn, offret beskrivs nedlåtande och möjligen skulle det sistnämnda kunna leda till att åklagare vill åtala tidningen för förtal av avliden.

Läs hela tidningen här (SvD Premium) svd.se
Annons
Annons

SvD den 31 maj 1890.

Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

3 / 5

3) Närgången beskrivning av offer

SvD den 31 maj 1890.
SvD den 31 maj 1890.

Den 31 maj 1890 beskrivs den berömde ballongföraren Victor Rollas döda kropp ingående efter att SvD gjort ett reportage från bårhuset.

Fredric Karén: Innan fotografiet slog igenom i pressen fick journalisten efter bästa förmåga försöka beskriva skeenden eller det han eller hon bevittnade. Då tog reportrarna ofta till kraftuttryck för att ge händelsen extra krydda. I dag läser vi med avsmak hur SvD-reportern 1890 beskriver den döde luftballongsföraren Victor Rollas kropp. Men på 1890-talet var detta inte fullt så uppseendeväckande. Tonen var råare och pressen tog nästan ingen hänsyn alls till privatlivets helgd, den personliga integriteten eller hur de anhöriga till Victor Rollas skulle uppfatta beskrivningen. I dag skulle ingen svensk tidning beskriva en avliden person på det här viset, vilket naturligtvis är bra. Först många år senare, när fotografier blev en del av tidningarnas journalistik tog också diskussionen om vad som är etisk försvarbart att visa på bild fart. I dag är de flesta tidningar väldigt restriktiva med att visa grova bilder med exempelvis döda kroppar, även om det förekommer, i synnerhet från krigsområden för att visa på våldets grymhet och människors utsatthet.

Läs hela tidningen 31 maj 1890 här (SvD Premium) svd.se
Annons
Annons

SvD 8 december 1970.

Bild 1 av 1

4 / 5

4) Ordet neger åtalbart?

SvD 8 december 1970.
SvD 8 december 1970.

I början av 1970-talet används ordet "neger" i nyhetstexter.

Fredric Karén: Hur märkligt det än kan låta i dagens moderna samhälle ansågs ordet ”neger” vara helt okontroversiellt i Sverige på 1960- och i början av 1970-talet. Nu anser de allra flesta att det är ett föråldrat, förolämpande och rasistiskt uttryck. Men som sagt, när dessa artiklar skrevs runt 1970 var publiceringen helt okontroversiell och få – läsare såväl som åklagare – höjde nog på ögonbrynen. I dag skulle en sådan här publicering, i extrema fall kunna leda till åtal för förolämpning eller hets mot folkgrupp. Det skulle i vilket fall leda till en fällning i PO för att tidningen grovt åsidosatt god publicistisk sed genom att dels skriva förolämpande om en person, dels lyfta fram dennes etniska bakgrund utan att de har någon som helst relevans för nyheten i övrigt.

Några år senare, i mitten av 1970-talet, utvecklades och förnyades de pressetiska reglerna, då med syfte att ge ytterligare skydd åt ännu ej dömda brottslingar, brottsoffer och anhöriga. I stort sett är de det pressetiska system som den svenska pressen ännu i dag förhåller sig till.

Läs tidningen från 8 december 1970 här svd.se
Annons
Annons

SvD den 26 april 1963.

Bild 1 av 2

SvD den 26 maj 1958.

Bild 2 av 2

5 / 5

5) Sexism och jämställdhet

SvD den 26 april 1963.
SvD den 26 april 1963.

Opel-annonsen om "fruntimmer bakom ratten" publiceras under flera år på SvD:s förstasida från 1958 och en bit in på 1960-talet.

Fredric Karén: Ännu i dag finns ingen lag i Sverige som förbjuder sexistisk reklam. Men reklambranschen har sitt eget självreglerande etiska system, Reklamombudsmannen. Dit kan allmänheten vända sig som man finner reklam i tidningar, på tv eller på utomhustavlor stötande eller vilseledande. RO avgör ett antal fall varje år.

Den här Opelannonsen från slutet av 1950-talet hade med all sannolikhet fällts av RO som könsdiskriminerande reklam. Däremot hade sannolikt den ansvarige utgivaren för SvD vid den här tiden klarat sig utan några reprimander. I de pressetiska reglerna stipuleras väldigt lite om annonser, mer än att de ska vara tydligt märkta och skilja sig från det redaktionella materialet.

Däremot kan PO (Allmänhetens pressombudsman) pröva en annons om exempelvis en person visas i ett kommersiellt sammanhang utan att vederbörande blivit tillfrågad, vilket knappast är aktuellt i det här fallet.

SvD den 26 maj 1958.
SvD den 26 maj 1958.

Även denna vecka är det en tävling som bygger på att ni läsare ska gräva i arkivet. Nu handlar det om att komma med egna exempel på artiklar ur SvD-arkivet som inte skulle kunna publiceras i dag. Mejla till anna.careborg@svd.se senast fredag 2 december kl 12. Tre läsare kommer att belönas för sina bidrag och omnämnas i söndagens tidning. De får varsitt presentkort på 200 kronor från Bokus.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons