Annons

”Jag slapp höra skotten som dödade min dotter”

Patricia Correia.
Patricia Correia.

På lördagskvällen tänds lamporna och dörrarna slås åter upp till konserthuset Bataclan i Paris, en av de platser som terrorister slog till mot för ett år sedan. Anhöriga och överlevande är inbjudna till en minneskonsert med artisten Sting, men inte alla vill eller orkar gå till skådeplatsen där deras nära och kära mördades.

Under strecket
Publicerad

Bilder på offren utanför Bataclan.

Foto: OmbrelloBild 1 av 6
Foto: OmbrelloBild 2 av 6

Militär patrullerar Place Vosges.

Foto: OmbrelloBild 3 av 6

Philippe Jaëcklé med sina söner Bjørn och Søren.

Foto: OmbrelloBild 4 av 6
Foto: OmbrelloBild 5 av 6

Lison Duduet, Paul-Edouard de Pommerol och Rogrigue Charrier på samma gata som ett av attentaten skedde.

Foto: OmbrelloBild 6 av 6

Bilder på offren utanför Bataclan.

Foto: OmbrelloBild 1 av 1

Mot avspärrningen framför Bataclans entré står en blomsterbukett och fotografier på en ung kvinna med stora ögon lutade. Det är studiobilder: leendet är drömskt och hon har blommor i håret.

– Vet ni vem hon var, frågar jag försiktigt det medelålders par som har stannat till i regnet framför den släckta entrén, och i tystnad tittar på bilderna.

– Ja. Hon var vår dotter, säger mannen nästan ohörbart och ser upp med blanka ögon.

– Kom vi går, säger kvinnan vid hans sida, som har fått syn på mitt anteckningshäfte och kameran runt min kollegas hals. De skyndar bort i regnet, bort från Bataclan.

Bilder på offren utanför Bataclan.
Bilder på offren utanför Bataclan. Foto: Ombrello

Jag stirrar stumt på en fläck på min ena sko, önskar att jag kunde slukas av marken. Hur frågar man, utan att tränga sig på och riva i öppna sår, en människa om hennes mörkaste ögonblick, hennes djupaste sorg?

Annons
Annons
Foto: OmbrelloBild 1 av 1

På söndagen är det ett år sedan som IS-anknutna terrorister i spridda attentat dödade 130 personer, de flesta av dem inne i konsertlokalen Bataclan, där sju självmordsbombare utlöste sina bomber efter att de först skjutit med Kalasjnikovs mot konsertpubliken. Andra attentat ägde rum på uteserveringarna till ett par restauranger i samma kvarter – de 10:e och 11:e arrondissementen i centrala Paris – och på fotbollsarenan Stade de France.

Men som tur var så hade hon slutat filma före attentatet, och jag slapp höra skotten som dödade henne på filmen.

På Bataclan spelade den kvällen det amerikanska bandet Eagles of Death Metal, och i publikhavet fanns Précilia Correia, 35, med sin pojkvän. Hon träffades av fem kulor när de tre gärningsmännen öppnade eld mot gästerna.

– Jag vet precis var hon stod och var hon dog: polisen hittade min dotters mobiltelefon och hon hade filmat under konserten. Men som tur var så hade hon slutat filma före attentatet, och jag slapp höra skotten som dödade henne på filmen, säger Patricia Correia, Précilias mamma som i dag är engagerad i en anhörigorganisation för drabbade av attentaten.

Foto: Ombrello

Hon har många frågor, och organisationen 13onze15 – alltså ”13elva15”, för den 13e november 2015 – försöker via sina advokater pressa polisen på information om vad som egentligen hände på Bataclan.

Annons
Annons

Militär patrullerar Place Vosges.

Foto: OmbrelloBild 1 av 1

– Jag undrar om de fick lida länge, för polisen hindrade ambulanserna att komma fram. Även om hon hade träffats av fem skott så kan hon ju ha levt länge: det fanns de som träffades av fler skott men överlevde. Tvivlet finns där hela tiden: led mitt barn, hade hon dödsångest? Det kan jag nog aldrig få svar på, säger Patricia.

– Men jag vill också veta varför det inte fanns en ordentlig säkerhetsapparat på Bataclan. Lokalen hade ju hotats flera gånger redan. Och varför fick inte ambulanserna köra in till platsen på en gång och rädda människor?

Efter reklamen visas:
Teresa i Paris infor Bataclan

Parispolisen har kritiserats på flera punkter för sin insats under den natten. En kritik har gällt vilka rättigheter polisen respektive militärpolisen – la gendarmerie – har.

De beväpnade militärpoliser som först anlände till platsen fick inte lov att ingripa, eftersom det enligt regelboken är Parispolisen som måste ta sig an gisslansituationer som den som uppstod på Bataclan, där gärningsmännen i timmar efter den inledande attacken stannade kvar i lokalerna och höll de inlåsta i skräck. De poliser som däremot snabbt kom på plats fick visserligen lov att ingripa men de hade inga vapen.

Både den franska och belgiska polisen har också kritiserats för bristen på koordination mellan de båda ländernas polis- och underrättelsetjänst – flera av förövarna i Paris bodde eller hade bott i Belgien i många år, och fanns redan i listor över misstänkta terrorister.

Militär patrullerar Place Vosges.
Militär patrullerar Place Vosges. Foto: Ombrello
Annons
Annons

Philippe Jaëcklé med sina söner Bjørn och Søren.

Foto: OmbrelloBild 1 av 1

Patricia ska tillbaka till Bataclan på lördag, kvällen före årsdagen. Den brittiske artisten Sting blir då den första musiker på scenen sedan attentaten. Anhöriga och överlevande från attackerna är inbjudna. Många är för bedrövade för att gå tillbaka till platsen där deras kära togs ifrån dem. Andra bara måste gå.

– Jag har varit på Bataclan två gånger redan. Att gå dit är att få vandra lite i Précilias fotspår, att få leva lite i hennes värld som den såg ut före det hemska, säger Patricia Correia.

Hon har slutat att ta tunnelbanan, den skrämmer henne. Flera parisare berättar för SvD att de sedan attentaten förra året ser sig om lite mer, över axeln. Hajar till om om en väska på ett bord eller på marken verkar sakna ägare, till exempel.

– Jag bor på en tvärgata till gatan med karikatyrtidningen Charlie Hebdos kontor, och mina barn var på väg ut från skolan i samma ögonblick som förövarna körde iväg efter attacken där (i januari 2015). Sedan dess är det kameror framför skolan, och vi föräldrar måste lämna och hämta barnen på strikta tider; ringer det på dörren på andra tider så går en kedja med larm och kontroller igång, säger Philippe Jaëcklé, 49.

Och efter Bataclan tar jag inte längre med mig barnen på fotbollsmatcher eller i andra folkmassor.

Philippe Jaëcklé med sina söner Bjørn och Søren.
Philippe Jaëcklé med sina söner Bjørn och Søren. Foto: Ombrello
Annons
Annons
Foto: OmbrelloBild 1 av 1

Philippe spelar fotboll med sina söner Bjørn och Søren – mamman är danska – på Place de Vosges i Paris, bara ett stenkast från både Bataclan och Charlie Hebdo-lokalerna.

– Och efter Bataclan tar jag inte längre med mig barnen på fotbollsmatcher eller andra folkmassor. Jag kan gå dit om jag är ensam, men inte om jag är med barnen, säger Philippe.

Lite längre fram promenerar pensionärerna Henri och Annick, som lämnat Paris sedan några år men varje år kommer tillbaka några veckor i november.

– Det som chockade mest var att dessa terrorister inte var som de som attackerade Paris på 90-talet, till exempel. De var inte utifrån. De var pojkar som växt upp med våra barn och gått i samma skolor som våra barn, de var ju fransmän, säger Annick.

Foto: Ombrello

På samma gata som restaurangen Petit Cambodge, en av de restauranger som attackerades för ett år sedan, festar ett gäng förstaårsstudenter på ingenjörsutbildningen på Paris universitet. De säger att de lever ungefär som vanligt, kanske ser sig om lite mer, men de menar att medierna också piskar upp onödig rädsla genom att rapportera varje litet falsklarm om ensamma väskor till exempel.

Med mitt blonda skägg och blonda hår ser jag ut som någon som skulle kunna hysa fördomar mot muslimer, inbillar jag mig.

Annons
Annons

Lison Duduet, Paul-Edouard de Pommerol och Rogrigue Charrier på samma gata som ett av attentaten skedde.

Foto: OmbrelloBild 1 av 1

De är dock mer medvetna om att muslimer är utpekade på ett nytt sätt i dag i Frankrike.

– Med mitt blonda skägg och blonda hår ser jag ut som någon som skulle kunna hysa fördomar mot muslimer, inbillar jag mig. Så jag anstränger mig för att alltid vara superkorrekt mot kvinnor med slöja, jag reser mig direkt på tunnelbanan och ger dem min plats, säger Paul-Edouard de Pommerol,18.

Lison Duduet, Paul-Edouard de Pommerol och Rogrigue Charrier på samma gata som ett av attentaten skedde.
Lison Duduet, Paul-Edouard de Pommerol och Rogrigue Charrier på samma gata som ett av attentaten skedde. Foto: Ombrello

Patricia Correia och de andra anhöriga i 13onze15 vill inte att årsdagen ska utnyttjas av politiker som vill slå mynt av terrorattackerna för politiska syften, för att prata om invandringen eller muslimer, till exempel.

De har bett president Francois Hollande att inte hålla något tal under den minnesceremoni som ska hållas till de dödas ära. Men de vill att världen tänder ett ljus för deras barn.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons