Foto: Jan Pöltner

Tillbaka till Wiens Bermudatriangel

”Håll dig borta därifrån!”, ”Vad håller du på med?” – vännernas varningar biter inte på huvudpersonen i Cecilia Hanssons roman ”Au pair”, som åker tillbaka till Wien efter att hon ”misslyck­ats som kvinna, au pair, människa och älskarinna”.

Publicerad

Ett slags början

När jag åker till Erstagatan för att vara otrogen är det vår och jag är 31 år. I fyra år har jag varit instängd i en relation, nu spränger jag mig ut.

Han är bara någon som råkat komma i vägen. En kursare på filosofin som säger att ”Revbensdagar, morgnar” är den bästa bok han läst och att han gärna skulle ha en dominansrelation med någon som var lite äldre. Jag blir hembjuden på champagne, sedan är jag fri.

Det första jag gör är att åka till Wien. M hämtar upp mig på Schwechat, flygplatsen som är storslagen och provinsiell på samma gång. Vår kärleksrelation är sedan länge över, M har en flickvän som han bor ihop med och jag ska koncentrera mig på att skriva klart min andra diktsamling.

Den ska heta ”Tänj min hud. En förvandling” och handla om en enda person – mig själv. Om hur ont det gör när allting brister och om vägen ut. Om att vara tonåring och om kroppen som inte kan anpassa sig till skolkorridorerna. Om att inte vika sig i klassrummet, trots att det hade varit det enklaste valet. Att vara en blomma som växer utanför rabatten.

*

Redan på Schwechat försöker M kyssa mig. Han luktar öl och har slagit ut en tand i en bilolycka då han druckit och fått körkortet indraget. Men han kör ändå, har lånat en bil enbart för min skull.

Vi åker mot Laudongasse. Jag ska vara inneboende en månad hos en kvinna som arbetar som assistent på psykologiska institutionen. Lägenheten luktar tungt av marijuana. Jag får ett litet rum med utsikt över gården.

Laudongasse ligger i Josefstadt, bakom universitetet, parallellt med restaurangstråket Florianigasse. Mitt i de borgerliga stenkvarteren: Jelineks och Hanekes Wien. Det är en slump att jag fått ett rum just här, inget jag önskat när jag anmälde mig till Mitwohnzentrale.

Annons

Högre upp på gatan ligger nummer 55.

”Ingen segrare tror på slumpen”, skriver Friedrich Nietzsche i ”Den glada vetenskapen”.

M parkerar bilen och när han kysser mig minns jag hur han kom resande till Sverige med Fassbinderpjäser och romantiska hörspel i väskan. Jag var 21 år, gick på teaterskola och hade sommarlov. Tanken var att han skulle stanna i Sverige, låta sina studier i teatervetenskap bli tysklärarstudier i Sverige, men allt slutade med ett bråk om hasch och Sartre i mitt stekheta studentrum på bortre Östermalm.

Au pair (Natur och kultur), Cecilia Hansson
Au pair (Natur och kultur), Cecilia Hansson Foto: Martin Vallin

När jag träffade M första gången, det var på Café Alt Wien på Bäckerstraße. I maj, ungefär ett år efter det att jag misslyckats som au pair och åkt hem.

*

När jag var au pair och hade blivit kär. Det är den historien jag vill berätta. Om Walter, läraren på min språkkurs på universitetet. Som var allt jag ville ha. Lika lång, snygg och onåbar som basketkillarna hemma. Men inte alls basketkille eller verklig språklärare, utan doktorand i litteraturvetenskap och kulturjournalist. Alla tjejerna på kursen var kära i honom, men jag fick honom nästan.

Annons

När jag sedan åkte tillbaka till Wien, knappt ett år efter det att jag misslyckats som kvinna, au pair, människa och älskarinna. Jag hade inte en tanke på att träffa Walter igen, jag hade alla tankar på att träffa Walter igen.

*

En dag när det regnade: jag tog spårvagnen från Ottakring, det gamla arbetardistriktet i västra Wien. Jag hade drabbats av en intensiv längtan efter ett särskilt museum i city. Museet visade sig vara stängt, jag bestämde mig för att gå till Café Alt Wien.

Café Alt Wien: här hade jag haft min allra första träff med Walter.

Jag sneddade över Stephansplatz, det var en måndag, det var eftermiddag. Det var ett knappt år efter att allting bedarrat och plötsligt var jag nära att gå rätt in i Walter.

M skjutsade hem mig till Ottakring, och när vi svischade genom staden tänkte jag att nu börjar allt.

Han: iklädd beige trenchcoat, utan portfölj, snett framåtlutad. Koncentrerad blick, inne i sin egen värld. I ena handen, ett paraply. Den andra handen, eller snarare armen: omkring en kvinna.

Jag: stående stirrande, på Stephansplatz. Mitt i Wiens hjärta, mitt arma hjärta.

Annons

*

På kvällen: jag gick till Café Alt Wien. Där träffade jag M som gjorde sin vapenfria militärtjänst på Amnesty International. Lika lång som Walter, men bara fem år äldre än jag, inte tolv.

Teatervetenskap i stället för litteraturvetenskap. En Walter, fast ändå inte. M var ett fattigmansbarn från Leopoldstadt, Wiens östra utkant, ingen inflyttad lantis från södra Österrike.

Blicken på mig: milsvid i skillnad och värme.

*

M skjutsade hem mig till Ottakring, och när vi svischade genom staden tänkte jag att nu börjar allt. Men ändå är det inte M som den här berättelsen handlar om.

På Instagram dokumenterar Jan Pöltner livet i Wien: @janpoeltner
På Instagram dokumenterar Jan Pöltner livet i Wien: @janpoeltner Foto: Jan Pöltner / @janpoeltner

Resor till Wien

1991 tågluff

1992 tågluff

1993 au pair, tyskakurser

1994 semester, träffade M

1996 träffade M

1998 reportageresa (radioreportage om österrikiska anarkister och högerextremism)

Annons

2000 filosofiföreläsningar

2001 semester med en tillfällig älskare

2002 semester med F

2004 manusresa ”Tänj min hud. En förvandling”

2009 mellanlandning inför vandringsresa med B

2014 reportageresor, tyskakurs

2015 reportageresor

2016 reportageresor

2017 reportageresor

2018 manusresa ”Au pair”

Au pair

När mitt hjärta slår i takt med tiden, när kamrarna är parallella och jämnstarka. Då skriver jag berättelsen om min au pair-tid.

*

Först får jag en själlös familj långt utanför stan. Tre barn, äldste sonen är våldsam. Mycket dålig stämning, ingen kommunicerar med någon.

Familj nummer två är raka motsatsen till den första. Han är konstnär, hon psykoanalytiker mitt i karriären. Båda är besatta av Freud. En treåring, mycket bortskämd.

I den tredje familjen är jag ingen verklig au pair, men jag får vänner för livet. Mamman är den som skjutsar mig till Wilhelminenspital och Allgemeines Krankenhaus när mitt hjärta börjar krångla, pulsen slår över och det enda som hjälper är propplösande sprutor och ekg.

*

Allt detta sammanfattar berättelsen, och samtidigt säger det ingenting alls om den.

*

Vi står på skoltrappan och får knappt fram ”Studentsången”. 29 vitklädda tjejer som sjungit i skolkören och kan allt om filosofi, psykologi och matte. Som pluggat historia, tyska, franska, engelska och spanska på nätter och håltimmar, satt upp teaterpjäser och musikshower, vi kan hela periodiska systemet utantill.

Annons

*

Ingen av oss är rädd för ljusa sommarnätter och ingen har haft någon pojkvän. Men vi har hållit om varandra när vi spytt i Cleokön och frusit ihop i snöstormarna. Och vi har peppat varandra att försöka komma in på Stadspuben trots 20-årsgränsen, och ibland har vi lyckats.

*

Nu ska vi splittras. Flytta till Paris, Nice, Marseille, Umeå, Madrid och San Francisco.

Vi ska inte ut i världen, vi är världen.

Våra kroppar: som knopparna hos Karin Boye.

På bristningsgränsen, orörda.

*

Det är bara jag som vill till Wien. Till Bachmanns, Wittgensteins och Ernst Jandls stad. Där Kafka dog och Freud visste allt om drömmar. Där man kan sitta på café hur länge som helst och skriva, bara man köpt en Melange.

I Wien är knappast de som går Basketgymnasiet coolast i stan och ingen skulle välja en helkväll i Delfinens ishall framför en på Burgtheater.

*

I brevet till au pair-förmedlingen skriver jag att jag är morgonpigg och stresstålig. Att jag ofta läst sagor för mina kusiner, att jag älskar att passa barn.

Jag skulle kunna skriva vad som helst, bara jag kom till en intellektuell familj i innerstaden. Bifogar en bild där jag står på verandan hemma i min småblommiga studentklänning.

Annons

Det enda jag inte ljuger om är mina betyg, att jag har femma i nästan alla ämnen.

*

Blötsnön rasar ned från himlen. Kuvertet är poststämplat i Wien. Jag sliter upp förseglingen redan vid brevlådan. Skyddar innehållet med min kropp.

*

”Du kan prata engelska om du vill”, svarar Günther.

Ett standardiserat välkomstbrev. Kontrakt och villkor, försäkringspapper. Ett foto på en trebarnsfamilj som bor i en förort som heter Hietzing. Pappan heter Günther och är Diplom-Ingenieur. Alla barnen är pojkar. Om mamman står det bara att hon heter Grethe.

Snön letar sig in under kragen, ögonen hettar inifrån, jag måste blunda för att inte tappa orienteringen.

*

Nyårskonserten med Wiener Philharmoniker, hela familjen sitter samlad framför teven. ”Är Umeå verkligen helt uteslutet?” frågar mamma. ”Med dina betyg kan du ju bli vad som helst.”

Hon har fixat studentrum åt mig på Ålidhem och drömmer om hur jag tar cykeln mellan UB och Konditori Mekka. Går och dansar på Scharinska villan, precis som hon gjorde och låter litteraturen förbli en hobby.

Annons

*

Illgula skyltar på tyska och skinande blanka golv. Wiens flygplats heter Schwechat. På väggarna hänger reklam för schnitzlar och operetter. Jag går mot skylten där det står Ausgang. Försöker se ut som på bilden jag skickat med i brevet.

*

Mina väskor kommer sist på bagagebandet, tunga på grund av alla böcker. Den ena går knappt att dra, ett hjul verkar ha gått sönder. En tulltjänsteman hjälper mig att få upp väskorna på en vagn. ”Danke”, säger jag.

You’re welcome”, svarar han.

*

En man med sladdriga kostymbyxor och mustasch kommer fram till mig. Två barn står bakom honom. De har likadana täckjackor och spretigt hår.

Mannen räcker fram handen, presenterar sig som Günther. Vi går ut på parkeringen. Det är kallare än hemma. Günther packar in mina väskor i bilen. Barnen glor ned i trottoaren.

”De är så glada att de fick följa med, de har aldrig varit på en flygplats förut”, säger Günther.

*

Industrier med graffiti och nedlagda bensinmackar, Günther kör snabbt på Autobahn. Barnen är knäpptysta i baksätet, jag känner hur de stirrar mig i nacken.

Annons

”Hur långt är det till Stephansplatz?” frågar jag.

”Du kan prata engelska om du vill”, svarar Günther.

*

Fläkten blåser varmluft rakt i ansiktet på mig, ändå känns det som om jag fryser.

Jag sväljer hårt. Vänder mig mot barnen:

”Hur gamla är ni?”

”Tre och nio”, svarar Günther.

*

Vid uppfarten till familjens hus finns en övervakningskamera. En Securitasbil kör omkring i området, porttelefonen är splitterny.

Avståndet ser kortare ut på kartan, men jag befinner mig 23 kilometer utanför city.

Foto: Jan Pöltner / @janpoeltner

Au pair, II

Att man har varit au pair är inget man talar högt om. Alla som skyler över sitt utlandsår i de sena tonåren med: ”Jag läste franska på Sorbonne” eller ”Jag var i London ett år.”

Den nästintill skamliga erfarenheten att ha tagit hand om barn och städat upp efter andra. Som jag själv länge var stolt över, tills jag fattade att det var bäst att inte vara det.

Annons

*

Det är när jag väntar mitt eget barn som jag börjar skriva berättelsen om att vara au pair. Kanske som en förberedelse inför allt hushållsarbete som föräldraledig. Skammen lägger jag åt sidan, i varje fall tillfälligt.

*

Grethe möter oss i hallen. Hon har tantkläder och utstående framtänder. Ögonen är trötta och hyn gulaktig. Barnen river av sig jackor och skor på hallgolvet.

”Hej”, säger jag och sträcker fram handen. Grethe nickar och flinar ned i golvet, kanske är hon blyg.

*

”Här är pojkarnas hörn”, säger Günther och visar på en plats längre bak i hallen. Där hänger ännu en identisk jacka, bara lite mindre.

*

Abendessen och ingen säger ett ljud. På bordet: kallskuret, saltgurkor, mineralvatten och bröd.

Träplattor i stället för tallrikar och inga bestick. Öl till Günther och vatten till oss andra. När barnen ätit klart kutar de iväg. Günther häller upp mer öl, dricker så att det bildas en skummustasch.

*

Jag får månadskort till kollektivtrafiken, avtalsenliga fickpengar och på kvällarna har jag möjlighet att gå en språkkurs.

Annons

Treåringen stirrar på Disneyfigurerna som hoppar fram och tillbaka, ettåringen slickar belåtet på fjärrkontrollen.

Arbetstiden är mellan åtta och ett. Inga extra barnvaktstimmar. Günther och Grethe är alltid hemma på kvällarna.

Arbetsuppgifter: att servera treåringen och ettåringen frukost, hålla dem under uppsikt när de leker, laga lunch samt byta blöjor på ettåringen.

*

Varje dag måste barnen vistas utomhus en stund. Det räcker med en kvart i trädgården. När nioåringen kommer hem från skolan ska jag se till så att han inte ger sig på sina småbröder. I nödfall finns alltid videon.

*

Mitt rum ser ut som mitt flickrum hemma, bara lite mindre ombonat. En säng, ett skrivbord, en fåtölj och en läslampa. Inga gardiner, bara två vita förhängen som täcker fönstret. Bokhyllan är tom.

Kudden känns svampig och täcket är för varmt.

Rummet luktar nyss inoljat trä. Det sticker i näsan.

*

Det är morgon och jag vaknar av att någon duschar i badrummet. När dörren äntligen öppnas kommer Günther ut med en handduk runt höften.

Golv och väggar är fullkomligt nedblötta. Ett par stora, sladdriga pyjamasbyxor ligger slängda i ett hörn. Bajsränder i grenen.

Annons

*

Frukosten äter man i köket. Det är mer hemtrevligt än i matsalen, där de pampiga takrosetterna inte alls passar ihop med möblerna.

Små bitar av vitt bröd utan kanter ligger framför varje barn. På min plats står en mugg mjölkchoklad. Det har hunnit bildas ett tunt lager skinn på ytan.

”Du gillar väl Kakao?” säger Günther.

”Jag kan inte dricka mjölk”, säger jag. ”Det skrev jag ju i brevet.”

*

Grethe visar mig hur mikron fungerar. Den är splitterny, precis som teven.

I vardagsrummet står två skinnsoffor som ser ut att ha hängt med ett bra tag, en bokhylla med prydnadssaker och den nya teven. Videokassetterna är inlåsta i ett skåp.

*

Måndagar: fläskknödel.

Tisdagar: burkköttsoppa.

Onsdagar: fiskpinnar.

Torsdagar: leverknödel.

Allt är djupfryst och från samma leverantör.

*

Varje fredag: aprikosknödel. Som kroppkakor med förvälld frukt. Barnen skriker glatt när mikron plingar.

Jag kan ta pengar ur hushållskassan och handla den mat jag själv vill äta. Men jag äter bara pasta, kryddar den med salt och smör.

*

I lekrummet: treåringen river ned ett pussel från en hylla. Det smattrar när bitarna sprätter åt alla håll. Ettåringen börjar storgråta. Jag har inget annat val än att sätta dem framför videon. För vad är det här om inte en nödsituation?

Annons

Treåringen stirrar på Disneyfigurerna som hoppar fram och tillbaka, ettåringen slickar belåtet på fjärrkontrollen. När filmen är slut sätter jag in en ny.

Foto: Jan Pöltner / @janpoeltner

Hjärtat

Att kroppen inte glömmer. Det blir jag varse när jag är medelålders, på en reportageresa för en bok om konstens betydelse i Centraleuropa. Avstampet sker i Wien. På en sommarkurs på universitetet som jag egentligen inte behöver gå. Eller: jag behöver den för att landa i det tyska språket igen, i kulturen och traditionen. Visst är det så?

Jag hyr en liten lägenhet i Ottakring, nära min tredje au pair-familj. Det tar en kvart att promenera till Schottentor och Wiener Internationale Hochschulkurse für Ausländer.

Kursen kallas för litteraturseminarium, men egentligen är det en språkkurs, om än på den högsta nivån.

Annons

Så fort jag kommer in genom porten snörps min bröstkorg åt. De långsmala korridorerna, trapphuset. Dörrarna som alla ser likadana ut. Doften av cigarettrök, skurmedel och damm. Toaletterna med sina trånga bås. Allt detta kastar mig tjugotvå år bakåt i tiden.

Kansliets dator har hakat upp sig, kön till registreringen står helt stilla. Jag har underlagskräm från Armani och en regnkappa gjord av en dansk designer. Ändå känns det som om jag svalt en nål.

*

Läraren är i femtioårsåldern. Kort och energisk, doktor i litteraturvetenskap. Gråsprängt skägg, gympadojor och jeans som är för högt uppdragna i midjan.

Övningsstencilerna ligger i ordentliga buntar. Hörförståelserna: på kassettband. Allt andas nittonhundratal, utom platteven som sitter upphissad bakom katedern.

Läraren säger ingenting, bara nickar. Vet han allt redan?

Kursdeltagarna: en blandning av pensionärer och studenter. Tjejen bredvid mig är från Holland. Hennes kinder blossar förväntansfullt, men ändå självsäkert. Hon bor i studentrum och på helgerna avverkar hon alla sevärdheter.

Annons

På rasten: jag sneddar över gatan, dricker en Kleinen Braunen på ett café med åttiotalsinredning. Hela tiden regnar det.

*

Jag skummar igenom instuderingstexterna, hoppar över utflykterna. Kommer hela tiden för sent, men det gör inget, som svensk har man en särställning. Eller är det på grund av snittet på mina kläder och att jag inte kan förmå mig att använda ni-formen? Att jag inte klarar av Karl Kraus kvinnosyn och säger det?

Ingen på kursen verkar förstå att jag har ett barn. Hur kan man vara ifrån en fyraåring i tre veckor, vem tar hand om henne? Mina föräldrar? Någon säger att Rabenmutter är det tyska begreppet för mödrar som överger sina barn för karriären. ”Mitt barn har en närvarande pappa”, säger jag.

Kursen går mot sitt slut, regnet upphör inte. Fukten letar sig in på bara huden. Jag gör mina ärenden: besöker Litteraturhuset, mejlar med författare som jag vill intervjua, träffar feministikonen VALIE EXPORT och får höra om hur hon på 1960-talet iklädde sig ett par byxor med öppen gren och gick in på en biograf och tvingade publiken att konfronteras med en kvinna av kött och blod. Ändå är det som om det inte räcker.

Annons

”Jag har gått kurs här förut”, säger jag. ”Det var för tjugotvå år sedan, jag var au pair på den tiden.” Läraren säger ingenting, bara nickar. Vet han allt redan?

*

Jag ringer hem, dottern vill inte prata, bara vinka på Facetime: ”HEJ MAMMA.” Sedan pysslar hon vidare, bygger en kaninfamilj av bomull och tandpetare.

”Vad ska jag göra?” frågar jag min man.

”Du är ju i Wien för att söka ditt förflutna.”

”Är jag inte på en reportageresa?”

Laudongasse

Jag tar spårvagnen till Schottentor, promenerar uppför Universitätsstraße, viker in till höger. Florianigasse, Lange Gasse, Laudongasse. Går förbi huset där jag skrev ”Tänj min hud. En förvandling”, passerar sushistället, biblioteket. När jag kommit till nummer 55 slutar kroppen att samarbeta.

Det är som om jag aldrig hittat sanningen om varat hos Heidegger eller sett Nietzsches kaos bli till dansande stjärnor. Aldrig upplevt ”Dekalogen” och ”Ödets nyck” eller anmält mig till en universitetskurs i polska. Som om jag aldrig suttit andäktig i en biofåtölj när Weronikas hjärta brister i ”Veronicas dubbelliv” eller försökt klä mig som Irène Jacob.

Annons

Som om jag aldrig valt bort statsvetenskapen efter en enda termin för att jag kommit in på en teaterskola där jag lärde mig att stå på axeln och att andas telepatiskt genom mina energicentra.

Som om jag aldrig tjatat till mig en praktikplats på radion, aldrig varit en livrädd 24-åring som producerade och ledde ett tvåtimmars musikprogram i direktsänd riksradio varje vecka i ett halvår. Som om jag aldrig intervjuat Diamanda Galás, drottningen av goth och godhet.

Som om jag aldrig gått en skrivarkurs, lärt mig tyska eller översatt Monika Rincks dikter och den fantastiska föreläsningen ”Risk och idioti” som handlar om att våga vara ett fritt och skapande subjekt.

Som om jag aldrig haft pojkvänner, älskare, en flickvän och diverse tillfälliga förbindelser. Som om jag aldrig stått slickad mot en husvägg.

Som om jag aldrig flyttat till Berlin.

Aldrig gift mig, fött ett barn och skrivit böcker.

Eller rest till Shanghai med två fotografer som låg i skilsmässa, träffat Laurie Anderson på ett cocktailparty i Paris, sjungit karaoke med sexarbetare i Bangkok eller hamnat mitt i en porrfilmsinspelning i Hua Hin. Som om jag aldrig åberopat upphovsrätten när någon tafsat på mina dikter, eller velat skriva en avhandling om Georges Bataille.

Annons

Som om jag aldrig åkt tåg fram och tillbaka till estetikinstitutionen på Uppsala slott för att lära mig allt om Heidegger eller legat raklång på en brygga och bett om mer.

Som om min kropp aldrig vuxit till sig. Brösten blev ändå aldrig riktigt svallande.

Foto: Jan Pöltner / @janpoeltner

Hjärtat, II

Det är de allra sista dagarna av min sommarkurs.

I spegeln: nittonårsblicken, ett nyfiket spjut. Brunt hår i en kort page. Korallrött läppstift. Om man kisar ser jag exakt likadan ut som för 22 år sedan.

Jag surfar in på universitetets webbplats, sidorna laddas långsamt. Informationen är densamma som när jag senast var inne och sökte. Ingenting om vem som undervisar på sommarkurserna.

Om Walter finns att läsa att han har dag- och kvällskurser under terminerna. Att han har en magisterexamen i litteraturvetenskap och ett förflutet som journalist.

Annons

Hjärtat, III

Hur det skulle bli när vi möttes igen efter alla år; han skulle känna igen mig. Vi skulle ta en kaffe ihop, eller rent av en öl. På hans stamställe Miles Smiles, eller något hippare.

Vi skulle skratta åt det som varit och det skrattet skulle lägga sig som en varm filt om det förflutna.

”Varför går du inte fram och säger hej? Ni kan väl ta en fika?” säger min man på Facetime

Allt som jag skrivit i den dagbok jag sedan glömde i en telefonkiosk på Währinger Straße, den dagbok där varje händelse etsat sig fast i min hud. Allt detta skulle kunna stillna, som havet och vattenmassorna en dag må komma till ro.

Hjärtat, IV

Alla kurser är slut för dagen. Kansliet är stängt, korridoren andas sommardamm.

Varje dag har jag gått direkt till min sal, utan att se mig om.

Hela tiden har jag varit minst fem minuter sen.

När jag går igenom korridoren. Det är som om tiden hinner ikapp.

På den allra sista dörren: Walters namn. En man står därinne.

Luften: helt stillastående.

*

Senare samma dag ska jag sitta i min lägenhet i Ottakring. Renskriva anteckningarna från min intervju med Hermann Nitsch, performancekonstnären som tillsammans med Wiener Aktionisten revolutionerade konstlivet på 1960-talet. Jag har varit ute på hans slott och han har talat med mig utan att tramsa bort alla svar som han annars brukar. Det är en bok som tar form, inser jag det?

Annons

Datorn flimrar, min middag från Anker – pasta, ärtor och kall schnitzel – förblir orörd.

Jag mejlar mina vänner: ”Jag har sett Walter! Vad ska jag göra?”

Svaren kommer blixtsnabbt:

”Va fan!”

”Håll dig borta därifrån!”

”Har du inte annat att göra? Tappa inte fokus!”

”Vännen, exakt vad håller du på med?”

”Skydda dig själv, för en gångs skull!”

”När kommer du hem?”

*

”Varför går du inte fram och säger hej? Ni kan väl ta en fika?” säger min man på Facetime. Dottern gastar i bakgrunden om vilka mjukisdjur jag ska köpa med mig hem, kaniner eller katter ska det vara.

Foto: Jan Pöltner / @janpoeltner

Laudongasse, II

Jag ligger tätt intill dig, kan höra dina andetag.

I en annan del av världen pågår en begravning.

Det är där jag skulle varit just nu.

I stället ligger jag här och tittar på ljuset som strömmar in. Du har ingen rullgardin, bara ett stort svart lakan fäst framför fönstret.

Annons

Ljuset sipprar in fritt genom gliporna.

När klockorna i Votivkirche börjar slå tänker jag att klock-klangen är för mig, att det är nu det börjar.

Att jag missat alltför mycket redan, att det är som om jag suttit fast.

De slutar inte slå de där klockorna.

*

Att bli den jag är, så stark den längtan.

*

Abendessen, Günther idisslar när han tuggar, är helt inne i sin schnitzel. Grethe är också tyst, precis som barnen. Ingen frågar mig hur det går att jobba.

”Grannarna har också en au pair, men hon är mycket sötare än du”, skriker nioåringen innan han rusar från bordet.

*

Jag ringer på hos grannarna. ”Vad roligt för Sarah med en flicka till i kvarteret”, säger mamman som öppnar. Hon har brunt burrigt hår och jobbar som producent på den statliga tevekanalen ORF.

Sarah har rödblont hår och fräknar. Det är något färglöst över hela hennes uppenbarelse, som om hon var suddig i konturerna.

*

Sarah har bott i Wien i tre månader, men knappt lämnat Hietzing. Vi bestämmer att vi ska gå ut till helgen. Åka till Bermuda Dreieck, nöjeskvarteren i city som jag kommer ihåg från tågluffen.

Annons

*

Fredagkväll: Hietzings tunnelbanestation har formen av en kupol, en gång var det kejsarens privata tågpaviljong.

Vagnarna är svala och rymliga. På väggarna är Audi-reklamen uppfläkt: blondiner i förkläden och korta klänningar som halvligger på karosserna.

*

Tåget rusar förbi Schönbrunn och turisterna. Kränger till och dyker ned under marken. Färdas i mörkret, bort från villastaden, allt snabbare in mot mitten.

*

De allra flesta stiger av på Karlsplatz. Sarah och jag följer med strömmen, vägrar kolla på kartan.

Staatsoper är upplyst, ser ut som ett stort smycke. Vi blir nästan bländade. Paradgatan Kärntnerstraße breder ut sig framför oss. Människorna rör sig som om de vore helt omedvetna om att de befann sig i en metropol.

*

Bermuda Dreieck, Bermudatriangeln, är ett kvarter strax bakom Stephansdom. Det känns både coolare och sunkigare än uteställena hemma. Som om det var till för turister, men samtidigt internationellt.

*

Sarah luktar läppglans och blommig parfym. Hon blir snabbt full och babblar på. Familjens gård är från 1700-talet och heter Apple Tree Cottage. Farmodern och farmoderns föräldrar har också bott där, men på den tiden bestod gården bara av eldstaden och ett rum.

Hon har aldrig tågluffat, men varit på charter.

Valde Wien för att det verkade lugnt och tryggt.

*

Sarah vill bli lärare, men har för dåliga betyg. Förhoppningsvis kommer hon ändå in på något universitet. Pojkvännen läser till ingenjör. Sarah visar bilderna på honom som hon har i plånboken och fnissar.

”Jag har aldrig gjort det här”, säger hon.

”Vad menar du?”

”Varit på en bar på det här sättet.”

*

Killarna vid bardisken är finniga, vinglar omkring med Red Bull-flaskor. I högtalarna spelas Falcos ”Vienna Calling”. Vi beställer in mer öl. ”Min au pair-familj säger att din är konstig”, säger Sarah.

Det visar sig att nioåringen slåss på rasterna. Ingen vill vara med honom, men barnet i Sarahs familj måste ibland för att de bor grannar. Han bjöd till och med in nioåringen till sin födelsedagsmaskerad.

*

Sarahs familj hade blivit orolig när de hörde att grannarna skulle få en au pair. ”Men de har lugnat sig nu, tycker att du verkar så robust.”

Au pair (Natur och kultur), Cecilia Hansson

Foto: Martin Vallin Bild 1 av 6

På Instagram dokumenterar Jan Pöltner livet i Wien: @janpoeltner

Foto: Jan Pöltner / @janpoeltner Bild 2 av 6
Foto: Jan Pöltner / @janpoeltner Bild 3 av 6
Foto: Jan Pöltner / @janpoeltner Bild 4 av 6
Foto: Jan Pöltner / @janpoeltner Bild 5 av 6
Foto: Jan Pöltner / @janpoeltner Bild 6 av 6