Annons

Tio fascinerande år för poesin

Hur var det litterära 00­talet? I serien Mitt 00-tal tittar fyra av SvD:s kritiker tillbaka. Först ut är Jesper Olsson, om det senaste decenniets poesi.

Under strecket
Publicerad

På ett plan kan det framstå som en paradox, att en av de mest fascinerande poesiperioderna i svensk litteratur inte har sammanfattats (ännu). Millenniets första 00-tal går mot sitt slut, och den vedertagna praktiken att samla och binda in i antologier och specialnummer – som brukar vakna till liv redan halvvägs in i decenniet – har inte lämnat några märken på samtidslitteraturens kropp.

Men på ett annat plan framstår denna lucka som följdriktig och självklar. För är det något som karakteriserar 00-talets poesi, om man ändå försöker tänka sig en sådan varelse, så är det rörlighet, mångsidighet och en latent skepsis mot det avrundade och paketerade, både vad gäller skrivsätt, material och tonlägen. När någon ställer sig upp på bordet och rasande ryter ”sprrrklmtrlsmmister”, kan man alltså svara med att högläsa en sonett av Malte Persson eller försjunka i de lyriska ordvågorna hos Tuija Nieminen-Kristoffersson.

Eller, för all del, se sig om med Anna Hallbergs och Robert Ståhls främmandegörande blickar på vardagslivet, följa David Vikgrens och Fredrik Nybergs språksonder genom historia och samtid, drabbas av den biopolitiska problematiken hos Johan Jönsson och Hanna Hallgren, eller fascineras av de konceptuella lekarna och undersökningarna hos Ida Börjel och Pär Thörn. Och för att fortfölja en sådan hopplös kartläggning skulle man, eller åtminstone jag, behöva bygga om mitt minne och min vokabulär.

Annons
Annons

Samtidigt är det svårt att bortse ifrån att en av de saker som gett skärpa och profil åt de senaste tio årens poetiska skrivande är ett förnyat intresse för språket (i vid mening) som ett
material att återbruka, manipulera och omvandla på olika sätt. Visst, detta är nog alltid vad som sker när någon skriver poesi. Men när Martin Högström i sin debutbok
Transfutura (2004) uppfinner ett nytt typsnitt eller när Oskar Ponnert i
Tulpangnissel (2005) komponerar en femtio sidor lång dikt (Händerna) bestående av samplade bilder ur olika slags bruksanvisningar, så är detta något annat än att skapa visionära bilder och ögonöppnande metaforer.

Att den så ömtåliga metaforen blev föremål för en intensiv debatt i början av decenniet är inte heller någon tillfällighet. Anna Hallbergs tändande artikel i DN hösten 2003 var ett försök att diskutera varför metaforen tycktes ha drabbats av en viss meningsförlust i samtida poesi, och dessutom peka på andra skrivsätt och språkoperationer – metoder och hållningar som kunde kopplas till en avantgardets tradition under 1900-talet, liksom till betydelsfulla poeter som debuterade under nittiotalet, som Helena Eriksson, Ulf Karl Olov Nilsson och Lars Mikael Raattamaa. Artikeln framkallade ett konservativt genskall som skulle eka både på kultursidor och på nätet under de kommande åren.

Nätet kan också ses som
en viktig förutsättning för de omvandlingar som poesin har kommit att utsättas för i samtiden. Det är inte någon alltför djärv tes att digitala textmiljöer haft betydelse för synen på språk som ett material att förflytta, fördela, montera i syfte att undersöka och uppleva tillvarons meningar och omeningar. Däremot är det förbluffande hur sällan den svenska poesin har gjort det digitala mediet till en mer framträdande medaktör. Visst bloggas det en del, men överraskande lite elektronisk poesi har producerats. Ett briljant undantag är dock Johannes Heldéns verk Primärdirektivet för den danska sajten Afsnitp.dk.

Däremot har decenniets kanske mest missbrukade tekniska meta-for – ”nätverk” – och delvis med hjälp av internet, kommit att realiseras på ett påtagligt sätt. För en tydlig tendens i samtiden är att poesins infrastrukturer håller på att dras om: fler och mindre aktörer (förlag, tidskrifter, bloggar), som på olika sätt nätverkar, möts och samarbetar kring festivaler, uppläsningar, seminarier. Inte sällan sträcker sig dessa kontaktytor till övriga länder i Norden – vilket gjort dansk och norsk samtidspoesi mer närvarande i svensk poesi än på länge.

Också på denna punkt kan man alltså tala om en tilltagande mångfald och heterogenitet, vars komplementära hotbild givetvis är poesins marginalisering i Kulturen. Och kanske ska man inte underskatta en sådan hotbild och risk och de konsekvenser de kan ha. Å andra sidan är det inte poesin som i första hand blir lidande – den för ett sällsynt aktivt liv, som det brukar heta i reklamen – utan det så kallade offentliga samtalet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons