Annons

Anders Bergman:Tio historiska lärdomar om bokens framtid

Det lär ha funnits de som svor att en tryckt bok aldrig skulle få komma in i deras bibliotek, men i övrigt var motståndet mot Gutenbergs uppfinning inte särskilt stort. I dessa dagar av digital omställning finns det skäl att påminna sig om hur det gick till när den tryckta boken konkurrerade ut handskrifterna.

Under strecket
Publicerad

Närmar vi oss slutet för den tryckta boken?

Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 1 av 1

Närmar vi oss slutet för den tryckta boken?

Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 1 av 1
Närmar vi oss slutet för den tryckta boken?
Närmar vi oss slutet för den tryckta boken? Foto: Jonas Ekströmer/TT

Idag invigs Bokmässan i Göteborg. Sannolikt kommer både besökare och branschfolk vilja diskutera litteraturens senaste konsumtionsformer – e-boken och ljudboken. Hur kommer de att påverka köp-, ­läs-, skriv- och undervisningsmönstren? Vad innebär de på lång sikt för återförsäljare, förlag, bibliotek, forskning? Hur blir det med tillgänglighet, upphovsrätt och royalty? Ja, kommer all litteratur en dag vara nedladdad eller streamad, ser vi slutet för den tryckta boken?

Det är förstås inte första gången litteraturen står, eller i det här fallet åtminstone tros stå, inför en ny, omvälvande fas. Lyssnar vi riktigt noga kan vi höra ganska avlägsna ekon av diskussioner om sådana faser i historien. Är det ekon från övergången från en muntlig till en skriftlig ­tradition vi hör i Platons ”Faidros”? Tonen är kritisk, kontentan är att med skriften riskerar minnesförmågan att förslappas och vi blir oreflekterande slavar under papyrusremsor – de som läser ”kommer att tyckas inse mycket men för det mesta inte fatta någonting; de kommer att bli odrägliga att umgås med och bli skenvisa, inte visa”.

Annons
Annons

En annan sådan fas, där man önskar att ekona var ­lättare att avlyssna, var övergången från papyrusrulle till kodex. Kodexen var en föregångare till den moderna boken, gjord av hopbundna pergamentark, och spreds långsamt i romarriket under kejsartiden. Fördelarna måste ha varit uppenbara: i jämförelse med papyrusrullen var ­kodexen tåligare, tog mindre plats och var lättare att slå upp i. Kanske är det för sådana fördelar som en mer kritisk diskussion tycks saknas i de antika skrifter som överlevt till våra dagar; måhända bildades det aldrig någon klubb för papyrusrullarnas bevarande. Men nog måste några ha klagat över hur mycket dyrare pergament var än papyrus. Kodexen slog likafullt igenom och utvecklades under medeltiden till en skön konst – de illuminerade handskrifternas storhetstid. 

Tydligare ekon hör vi från den tryckta bokens marknadserövringar från mitten av 1400-talet. När vi tänker närmare på saken är boken, som vi känner den, ung – strax över 500 år, inte mycket sett till litteraturens 4 000-åriga historia. Hur gick det till när den tog över? Kan omständigheterna säga oss något om dagens eventuella övergångsfas? Böcker som Andrew Pettegrees ”The book in the Renaissance” (2011) eller ”L’apparition du livre” (1958) av Lucien Febvre och Henri-Jean Martin blir alltmer frestande att läsa med dagens situation i bak­huvudet. För den historieintresserade är det ofta en behållning i sig att jämföra samtida skeenden med historiska, men om det är mer än en intellektuell övning, om det rentav kan vara till nytta, tvistas det som bekant om. Därför får det räcka här med att, utifrån nämnda böcker, upprada ett urval slutsatser om den tryckta bokens segertåg som kan vara intressanta att begrunda med hänsyn till vår egen tids utmaningar, men låta läsarna själva stå för jämförelserna. 

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

1. Den tryckta boken utvecklades utanför och oberoende av den egentliga läsande världen. Den var inte konsekvensen av ett allmänt uttryckt behov eller av uppmuntran till nytänkande från läsares, författares eller mecenaters håll. Tvärtom dök tryckpressen bara upp, resultatet av några tyska hantverkares idéer. Vi tänker på den som en ”uppfinning”, men den var snarare en kombination av flera äldre. Pappret, populärt i Europa sedan 1300-talet, var den viktigaste förutsättningen för den: att trycka böcker på pergament hade varit alltför dyrt, och uppfinningen skulle därför aldrig ha fått någon betydelse om det inte varit för pappret.

2. Mottagandet var till största del positivt. Detta inkluderar, något förvånande, de tämligen konservativa lärdomsgiganterna vid denna tid – renässanshumanisterna. Att man med den tryckta bokens hjälp kunde få fram ultimata editioner och bevara fler antika verk var lockande. Flera tog anställning som förläggare. Den grupp som uttryckte sitt direkta ogillande var handskriftstraditionens kopister och illuminatörer som riskerade att bli arbets­lösa om handskriftsframställningen upphörde. Undantag fanns, inte minst i Italien: någon mecenat svor att en tryckt bok aldrig skulle få komma in i hans bibliotek, och någon lärd förfasade sig över de obildade förläggarna som bara tänkte på penningen och fördärvade folkets ­moral med sina billiga böcker – men historien minns dem inte för att de var representativa utan för att de var kuriösa undantag. Statusskillnaden mellan den tryckta boken och handskriften var inte fullt så stor som man kanske tror; den tryckta boken siktade till en början på att för­söka efterbilda handskriften så väl som möjligt, så det var ofta svårt att se skillnad på dem. Kanske tryckpressens uppfinnare såg sig mindre som innovatörer och mer som imitatörer?

Annons
Annons

3. Inledningsvis trycktes främst mindre alster, sådana som hade mer karaktär av bruksvara. Den litteratur som betraktades som mer seriös fortsatte att skrivas för hand. I stället utgjorde almanackor, nyhets- och propagandablad och sånger en central del av utbudet (många har betonat vilken betydelse tryckpressen hade för Martin Luther och hans protestantiska rörelse). Skulle det satsas på seriösare litteratur var det tryggast att ge ut tidens bästsäljare som religiös litteratur och antika författare – de var ju dessutom mindre komplicerade upphovsrättsligt. Att satsa på nya författarskap var betydligt vanskligare. Förläggarna var kommersiellt styrda. Nya frågor uppstod om upplagor, priser, frakt, lager och reklam. Men en ­Gutenbergbibel kostade mindre än hälften av vad en handgjord bibel på pergament gjorde. Nya målgrupper nåddes med tiden, inte minst genom att trycka böcker på folkspråk snarare än på latin. 

4. Yrken tillkom, yrken försvann. De nya yrkena tycks ha vägt över: hit räknades tryckare, förläggare, pappersgrossister, agenter, korrekturläsare och bokhandlare, även om en och samma person ibland kunde hantera flera av dessa roller samtidigt. Med dem uppstod också nya handelsnätverk, och bokmässan i Frankfurt blev deras nav. Samtidigt dog grupper som illuminatörer och kopister ut, men många av dessa omskolade sig till något av de nya yrkena. Det dröjde dessutom något årtionde innan boktryckarna lärde sig hantera alla aspekter av tryck­konsten och behövde därför fortsatt hjälp av illuminatörer för rubriker, illustrationer och anfanger. Kanske denna mjuka övergång gjorde att berörda parter inte skrämdes av alltför hastiga omvälvningar.

Annons
Annons

5. Med varje berusning kommer en baksmälla. Tryckpressarnas utbredning över kontinenten var snabb, men mot slutet av 1400-talet tvingades en stor mängd nystartade tryckerier i konkurs eftersom fler verk trycktes i fler exemplar än vad som efterfrågades. Bakslaget följdes av fler. Segertågets väg var inte spikrak. 

6. Författare som hoppats på snabba cash blev besvikna, även om de med tiden vågade be om ett engångshonorar. De flesta intäkterna stannade i stället hos tryckaren/förläggaren. Författarna tvingades därtill i vissa fall köpa en del av upplagan, och i utgivningsprocessen reducerades de till korrekturläsare. Först under 1500-talet kunde vissa börja tjäna pengar på pennan allena. Erasmus nämns ofta som den förste riktigt framgångsrike författaren efter boktryckets segertåg, men han var länge ganska ensam. Hans framgång berodde inte minst på att han ägde ett genuint intresse för själva produkten och sam­arbetade nära med sina förläggare. 

7. Det var till en början långt ifrån säkert att den tryckta boken verkligen skulle ”segra” över handskriften. Först vid 1530-talet, nästan ett sekel efter Gutenberg, hade marknad och produktion stabiliserats på så sätt att segern var uppenbar, och först ytterligare några årtionden senare började handskrifter upphöra att efterfrågas. 

8. Med tiden föddes nya litterära genrer. Andra dog ut. Bland de nya märks framför allt förstås romanen – den sorts litteratur som idag blivit så vanlig att när vi säger att vi ”ska läsa en bok” nästan alltid avser en roman. Den hade knappast kunnat bli så populär om den varit begränsad till dyra handskrifter på lika dyrt pergament. Detsamma gäller dags- och veckopressen – själva orden antyder hur nära knutna de är till tryckpressens historia. Vissa genrer inom teologi och poesi försvann, liksom många av medeltidens populära encyklopedier och författare.

Annons
Annons

9. Marknaden var länge tämligen okontrollerad. Stat och skrå förmådde inte följa med i utvecklingen. Upphovsrätten gällde tryckerier snarare än författare och fungerade oftast bäst på det lokala eller regionala planet, varför många tryckare levde på piratutgåvor: så fort ett förlag någonstans nådde framgångar med ett visst verk fanns möjlighet att själv trycka en upplaga av det.

10. Även om samtiden nog insåg tryckpressens betydelse tycks den inte ha varit helt klar över exakt vari det betydelsefulla låg. Jag letar förgäves bland historiens vittnesmål efter tankar om exempelvis den tryckta bokens forskningsmässiga försteg. Eftersom alla exemplar av en upplaga var identiska var det lättare att i större grupper studera en och samma bok, och eftersom man snart ­förstod att hantera innehållsförteckning, paginering, fotnoter, register och inte minst tabeller och illustrationer var mycket vunnet för Europas forskare.

Denna artikel hade lätt kunnat göras betydligt längre, men det här borde räcka för att få ett hum om de ut­maningar som människor ställdes inför för ett halvt årtusende sedan. Kanske var just den omvälvningen exceptionell, men kanske det samtidigt hör till litteraturens väsen att alltid då och då anta en ny skepnad, och det återstår att se ifall en sådan metamorfos nu bultar på dörren. Under alla omständigheter tycks historien visa att även om ett visst medium går under behöver inte litteraturen gå under tillsammans med det. Den som känner oro när förändringens vindar blåser kan söka tröst i denna tanke. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons