Foto: Tomas Oneborg och SvD arkiv

Läget liknar skakiga 1920-talet: ”Strategiskt spel”

Valrörelsen fortsätter trots att svenskarna röstade för en vecka sedan. Samma yrvakna förvåning över att det inte finns någon majoritet, utan bara minoriteter som bekämpar varandra, rådde efter demokratins genombrott. Den gången ledde det till tio statsministrar på tio år, och svaga regeringar som inte kunde sköta ekonomin. Är 1920-talet tillbaka?

Publicerad

Dagarna efter valet rådde samma oklarhet som innan. Trots att alla hade utropat sig till segrare var det ingen partiledare som kunde svara på frågan hur Sverige skulle styras.

Socialdemokraterna tyckte att Stefan Löfven kunde sitta kvar som statsminister, trots att 60 procent av den nyvalda riksdagen var emot honom.

Moderaterna begärde att Ulf Kristersson skulle få posten, trots att den preliminära rösträkningen visade att den rödgröna sidan var större än Alliansen.

Det krävdes en hel del kreativ mandaträkning – från båda håll – för att argumentationen skulle gå ihop. Att båda partierna gjorde usla val och förlorade mandat till Sverigedemokraterna gjorde inte saken enklare. ”Det finns bara två val, seger eller död!”, skrev SD:s gruppledare och ideolog Mattias Karlsson, som en påminnelse om att varken de rödgröna eller Alliansen kan bilda regering utan att ge partiet politiskt inflytande – eller göra upp med varandra.

Annons
Är Centerpartiet med Annie Lööf och Liberalerna med Jan Björklund de nya vågmästarna?
Är Centerpartiet med Annie Lööf och Liberalerna med Jan Björklund de nya vågmästarna? Foto: Tomas Oneborg

Och dagarna efter valet såg det lika mörkt ut för blocköverskridande samarbeten som för alla andra regeringsalternativ. Varje närmande bemöttes som en passiv-aggressiv handling.

Socialdemokraterna sträckte ut handen till Centerpartiet och Liberalerna.

– Det är inget nytt att deras mål är att sitta kvar vid makten. De vill härska och söndra, splittra Alliansen, för att på det sättet fortsätta att vara solen som allt snurrar kring, svarade C-ledaren Annie Lööf.

De borgerliga partierna bjöd i stället in Stefan Löfven till samtal med hela Alliansen. ”Vi vill bygga en alliansregering på samarbete över blockgränsen”, skrev de fyra partiledarna på DN Debatt.

– Den tanken kan avskrivas fullständigt. Det är självklart att vi inte kommer att bli något stödparti för att ge en konstgjord andning åt blockpolitik i fyra år till, svarade S-ledaren på en pressträff i Rosenbad.

Efter reklamen visas:
Hur styrs Sverige tills vi har en ny regering?
Annons
Statsminister Stefan Löfven (S) förefaller inte ha några planer på att avgå.
Statsminister Stefan Löfven (S) förefaller inte ha några planer på att avgå. Foto: Lars Pehrson

När rösterna hade kontrollräknats rådde fortfarande samma oklarhet om hur Sverige skulle styras.

– Det här kan ta tid, det här kommer att vara komplicerat, det kommer att behöva rinna en del vatten under broarna för att lösgöra saker som verkar omöjliga, sa M-ledaren Ulf Kristersson när han mötte pressen.

Att Kristersson förbereder sig för en svår process märktes i veckan, när han plockade in Fredrik Reinfeldts före detta statssekreterare Mikael Sandström som tillfällig rådgivare under tiden en ny regering ska bildas.

I ett land där regeringsbildningar brukar vara snabba och smärtfria och resultera i regeringar som har starkt stöd i riksdagen framstår dagens triangeldrama mellan tre minoritetsblock som inte vill samarbeta som något främmande och nytt. Men det är inte okänd mark, snarare en tillbakagång till hur svensk politik såg ut decenniet efter att demokratin infördes i Sverige, konstaterar Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet.

Annons

Det här kan ta tid, det här kommer att vara komplicerat.

– Det finns stora likheter mellan dagens parlamentariska läge och situationen på 1920-talet. När man vaknade upp efter den allmänna rösträttens införande så märkte man till sin förvåning att det inte var en majoritetsdemokrati utan att det var olika minoriteter som tävlade mot varandra, precis som i vår tid, säger han.

Socialdemokraterna, konservativa Allmänna valmansförbundet och liberala Frisinnade folkpartiet utgjorde då tre politiska krafter som bekämpade varandra och formade kortvariga allianser om vartannat. Majoriteten i kamrarna hoppade mellan vänster och höger, och det var ständiga regeringskriser.

Sakpolitiska frågor användes som svepskäl för att tvinga fram maktskiften.

”Politiken förvandlades till ett enda stort strategiskt spel”, skriver Lewin i en av sina historiska böcker. ”I utskotten lurpassade partierna på varandra i syfte att genom nya koalitionsbildningar förbättra sina positioner, kanske genom att fälla regeringen och medverka till bildandet av en ny ministär”.

Annons
Sverigedemokraterna med Jimmie Åkesson har etablerat sig som det tredje blocket i svensk politik.
Sverigedemokraterna med Jimmie Åkesson har etablerat sig som det tredje blocket i svensk politik. Foto: Lars Pehrson

På tio år bytte Sverige regeringschef inte mindre än tio gånger. Den parlamentariska låsningen gjorde att makten förflyttades från regeringen – som hade svårt att driva igenom reformer – till riksdagens utskott, där partierna köpslog om politiken. Under samma period kom den svenska ekonomin att tyngas allt mer av stigande arbetslöshet.

– Lärdomen från 1920-talet var att minoritetsparlamentarism ger svaga regeringar som inte har en förmåga att sköta ekonomin. Runt om i Europa hotades demokratin av antidemokratiska krafter. Även där ser vi en likhet med i dag, med högernationalistiska krafter runt om i Europa, säger Leif Lewin.

Samtidigt gav kampen mellan tre politiska block oanade möjligheter för mindre partier att få inflytande, så länge man bemästrade det politiska spelet. Just det gjorde Carl Gustaf Ekman, ledare för Frisinnade folkpartiet.

1/2

Hur mycket inflytande kommer Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt få den här mandatperioden?

Foto: Tomas Oneborg
2/2

Det slet hårt på Miljöpartiet med språkrören Isabella Lövin och Gustav Fridolin att sitta i den rödgröna regeringen – på valnatten var de nära att förlora sin riksdagsplats.

Foto: Tomas Oneborg
Annons

Ömsom bildade han majoritet med Socialdemokraterna, ömsom med högern. Fyra gånger fällde han regeringar, både socialdemokratiska och konservativa: först Hjalmar Brantings, sedan Ernst Tryggers, därefter Rickard Sandlers och slutligen Arvid Lindmans.

I två omgångar, 1926–1928 och 1930–1932, var han själv statsminister.

Vilket fick en socialdemokratisk riksdagsledamot att svära över ”det förbannade system, där man ena dagen är i armkrok med amiral Lindman och andra dagen i armkrok med Per Albin Hansson, och där ingen svensk medborgare överhuvudtaget vet vad som ska hända”.

Det är från denna skakiga period som begreppet vågmästare kommer.

”Ekman skapade inte detta vågmästeri. Det uppstod till följd av att varken högern eller Socialdemokraterna var tillräckligt stora för att kontrollera riksdagen”, skriver författaren Per T Ohlsson i en biografi över liberalen C G Ekman.

Efter reklamen visas:
Mellan radern ÄR DEMOKRATIN HOTAD?
Enda vägen är framåt?
Enda vägen är framåt? Foto: Tomas Oneborg
Annons

Hundra år senare befinner sig svensk politik i ett liknande läge: varken Socialdemokraterna eller Moderaterna har mandaten som krävs för att bilda en regering. Inte på egen hand, inte med hjälp av sina allierade i riksdagen och inte tillsammans. I alla lägen har de en majoritet emot sig.

Så frågan är hur Sverige ska styras.

– Det är en bra fråga, och den är svår, sa förre statsministern Göran Persson (S) när han gästade Agenda-studion efter valet.

– Det avgörs egentligen av Liberalerna och Centerpartiet. För det är de som är de nya vågmästarna i svensk politik. Nu har vi ett tydligt högerblock – med M, KD och SD – och så har vi de rödgröna. Däremellan står nu de två liberala partierna. Nu får vi se vad de väljer, sa Persson.

Tidigare statsministern Göran Persson (S) tror på en M-regering.
Tidigare statsministern Göran Persson (S) tror på en M-regering. Foto: Lars Pehrson
Annons

Ola Ullsten, som 1978 bildade en ren folkpartiregering, hade C G Ekman som sin stora förebild. Kan – och vill – Jan Björklund eller Annie Lööf göra något liknande? Eller blir det Stefan Löfven – som klarat sig ur två hotande regeringskriser den gångna mandatperioden – som än en gång visar sig bemästra minoritetsregerandets konst bäst?

Själv tippade Göran Persson att det landar i att Kristersson får leda en M-regering – kanske i koalition med Kristdemokraterna – som tolereras av riksdagen genom att C, L och SD lägger ner sina röster i statsministervoteringen.

Det avgörs egentligen av Liberalerna och Centerpartiet.

– Vi står nu och väger mellan om vi ska få en vågmästarregering som på 1920-talet eller om det ska bli en stor blocköverskridande överenskommelse. Jag tror ingen kan säga hur det går, inte ens partiledarna själva. Det är ett ganska skört läge, säger statsvetaren Leif Lewin.

Den skakiga perioden i svensk politik efter demokratins genombrott pågick fram till 1933, när Socialdemokraterna ingick en krisuppgörelse med Bondeförbundet, vilket lade grunden för arbetarepartiets kommande dominans.

Så skrev SvD om alla regerringsskiften på 20-talet – bläddra här:

1/10

SvD 11 mars 1920: Nils Edén lämnar, Hjalmar Branting tillträder.

2/10

SvD 27 oktober 1920: Hjalmar Branting lämnar, Louis De Geer d.y. tillträder.

3/10

SvD 23 februari 1921: Louis De Geer d.y. lämnar, Oscar von Sydow tillträder.

4/10

SvD 14 oktober 1921: Oscar von Sydow lämnar, Hjalmar Branting tillträder.

5/10

SvD 14 oktober 1921: Oscar von Sydow lämnar, Hjalmar Branting tillträder.

6/10

SvD 20 april 1923: Hjalmar Branting lämnar , Ernst Trygger tillträder.

7/10

SvD 19 oktober 1924: Ernst Trygger lämnar, Hjalmar Branting tillträder.

8/10

SvD 25 januari 1925: Hjalmar Branting lämnar, Rickard Sandler tillträder.

9/10

SvD 7 juni 1926: Rickard Sandler lämnar , Carl Gustaf Ekman tillträder.

10/10

SvD 2 oktober 1928: Carl Gustaf Ekman lämnar, Arvid Lindman tillträder.

Är Centerpartiet med Annie Lööf och Liberalerna med Jan Björklund de nya vågmästarna?

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 17

Statsminister Stefan Löfven (S) förefaller inte ha några planer på att avgå.

Foto: Lars Pehrson Bild 2 av 17

Sverigedemokraterna med Jimmie Åkesson har etablerat sig som det tredje blocket i svensk politik.

Foto: Lars Pehrson Bild 3 av 17

Hur mycket inflytande kommer Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt få den här mandatperioden?

Foto: Tomas Oneborg Bild 4 av 17

Det slet hårt på Miljöpartiet med språkrören Isabella Lövin och Gustav Fridolin att sitta i den rödgröna regeringen – på valnatten var de nära att förlora sin riksdagsplats.

Foto: Tomas Oneborg Bild 5 av 17

Enda vägen är framåt?

Foto: Tomas Oneborg Bild 6 av 17

Tidigare statsministern Göran Persson (S) tror på en M-regering.

Foto: Lars Pehrson Bild 7 av 17

SvD 11 mars 1920: Nils Edén lämnar, Hjalmar Branting tillträder.

Bild 8 av 17

SvD 27 oktober 1920: Hjalmar Branting lämnar, Louis De Geer d.y. tillträder.

Bild 9 av 17

SvD 23 februari 1921: Louis De Geer d.y. lämnar, Oscar von Sydow tillträder.

Bild 10 av 17

SvD 14 oktober 1921: Oscar von Sydow lämnar, Hjalmar Branting tillträder.

Bild 11 av 17

SvD 14 oktober 1921: Oscar von Sydow lämnar, Hjalmar Branting tillträder.

Bild 12 av 17

SvD 20 april 1923: Hjalmar Branting lämnar , Ernst Trygger tillträder.

Bild 13 av 17

SvD 19 oktober 1924: Ernst Trygger lämnar, Hjalmar Branting tillträder.

Bild 14 av 17

SvD 25 januari 1925: Hjalmar Branting lämnar, Rickard Sandler tillträder.

Bild 15 av 17

SvD 7 juni 1926: Rickard Sandler lämnar , Carl Gustaf Ekman tillträder.

Bild 16 av 17

SvD 2 oktober 1928: Carl Gustaf Ekman lämnar, Arvid Lindman tillträder.

Bild 17 av 17