Annons

Håkan Arvidsson:Titanisk kamp med olösligt ­dilemma

I sin nya bok kämpar Göran Greider med beundransvärd energi för att förena de två oförenliga värdena frihet och jämlikhet. Även för den som är oenig med Greiders ­vänsteråsikter är boken värdefull och rik på ärlig reflektion.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Göran Greider är ett slags fenomen inom svensk kulturell och politisk debatt, inte bara genom sin enastående produktivitet. Den är i och för sig djupt imponerande, men hans betydelse ligger inte i första hand i förmågan att tillverka spaltmeter, utan i hans envishet att ständigt framföra ståndpunkter vid sidan av allfarvägen och ändå lyckas vinna ett slags gehör för sina motspänstiga åsikter. I dagarna utkommer en bok med den konfunderande titeln ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”.

Det första som slår mig när jag läser titeln är att den klingar lätt absurd i mina öron. De skandinaviska samhällena tillhör med säkerhet de bästa som historien har frambringat, varför önskar man sig då ”ut ur dem”? Jag skall inte sticka under stol med att det fanns en tid då jag själv monomant sökte ett svar på samma fråga, dock utan att finna något som föreföll tillfredsställande.

Greider söker med stor djärvhet och med hjälp av en vidsträckt beläsenhet svaret på den fråga som både varit vänsterns sporre och plåga under hela dess existens. Länge var det givna svaret, om än svepande och svävande, att det krävdes en revolutionär omvälvning som i ett slag kastade om de politiska styrkeförhållandena och skänkte arbetarklassen makten över produktionsmedlen, resursfördelningen och även normbildningen. Efter kollapsen för de kommunistiska samhällena i öst har det svaret emellertid blivit inte bara omöjligt utan också avskräckande. Misslyckandet att skänka jämlikhet och frihet till de arbetande massorna i de kommunistiska länderna blev ett så komplett haveri att den vägen idag framstår som blockerad. Visserligen finns det fortfarande enstaka rörelser som tror sig ha hittat orsakerna till det kommunistiska experimentets misslyckande och därmed också ha funnit svaret på hur en annan och mänsklig revolution skulle se ut.

Annons
Annons

Greider tillhör emellertid inte dem. Han är förvisso vänster men han är också reformist, även om han är av den radikala och upproriska sorten. Det gör att jag läser honom med behållning och respekt. Han vrider och vänder på de klassiska frågorna med förbluffande energi och han väjer inte för svårigheterna. Det gör hans bok intressant även för den som i långa stycken är oenig med honom.

Under vänsterns storhetstid, som sträcker sig från det sena 1800-talet till det slutande 1900-talet, var det de ekonomiska och sociala frågorna som stod i centrum. Hur skulle man skapa ett samhälle som rättvisare kunde fördela arbetets frukter, som inte klöv den sociala gemenskapen i oöverstigliga klassklyftor och ständigt kastade världen ut i krig eller social oro? De frågorna splittrade vänstern i en reformistisk och en revolutionär del, i en strömning som önskade förändra samhället gradvis med fredliga medel, och en som trodde att endast en våldsam omvälvning var en framkomlig väg. Reformisterna menade att arbetarklassen genom sin blotta storlek och genom en disciplinerad organisation var i stånd att uppnå detta mål. Skandinavisk och i synnerhet svensk socialdemokrati är kanske det bästa exemplet på en samhällsmodernisering av detta slag. Våra samhällen förändras i stort sett utan blodsutgjutelse och resultaten är förvånansvärt genomgripande och framgångsrika. Till och med så framgångsrika att Tage Erlander vid förra seklets mitt i sin dagbok grubblar över vad som skall bli uppdraget, nu när partiprogrammet måste ses som i huvudsak uppfyllt. Hur skulle fortsättningen se ut? Måste partiet inrikta sig på att enbart förvalta vad det uppnått eller fanns det nya icke uppmärksammade sociala rättvisefrågor som kunde och borde bli partiets framtida uppgift? Han blev svaret skyldig.

Annons
Annons

Det blir strängt taget även Greider. Visserligen ser han mängder av uppgifter, som tillkommit under det halvsekel som har gått sedan Tage Erlander ställde sig frågan. Det gäller sådana problem som det faktum att arbetarklassen sedan mitten av 70-talet oavbrutet minskat i omfattning och följaktligen inte längre är lika dominant i valmanskåren som den en gång var. Nya sociala skikt som inte definierar sig själva som arbetarklass har däremot vuxit och inlemmats i någon sorts amorf medelklass med flytande gränser. Den arbetarklass som utgjorde den reformistiska arbetarrörelsens stomme har ersatts med en underklass, som också den är mycket formlös och som består av alltifrån invandrare till lågavlönad personal i offentlig eller privat tjänst. Invandrarna utgör ett särskilt problem eftersom de bär med sig värderingar av helt annat slag än dem arbetarrörelsen stått för. Det kan vara religiösa eller traditionalistiska hållningar förankrade i de djupt annorlunda kulturer de lämnat.

Till de nya uppgifterna hör också miljöfrågor av olika slag. De är stundtals av en mycket påträngande art som pockar på lösningar som inte alltid går ihop med det modernitetsideal som entusiasmerade den tidiga arbetarrörelsen. De lösningar som miljövänner ofta förespråkat har till och med tidvis hamnat på kollisionskurs med arbetarrörelsens strävan efter ett samhälle som gradvis blir allt jämlikare och rättvisare efter hand som moderniseringens reformarbete fortskrider. Arbetarrörelsens utopi var, i Marx anda, ett överflödssamhälle skapat genom en teknisk och organisatorisk revolution av produktivkrafterna. Den utopin gällde för både socialdemokrater och kommunister och om den inte genomfördes hotades samhället av utarmning och mänskligheten av barbari. Under årtionden var det tyngdpunkten i vänsterns kritik av kapitalismen, ända tills det stod klart att denna kapitalism lyckats med det kommunismen i öster misslyckats med, nämligen att skapa ett varuöverflöd. Då bytte vänstern fot och vände sin kritiska udd mot konsumtionssamhället som anklagades för att förflacka människans liv. Det är fortfarande huvudspåret i den socialistiska kritiken av marknaden och Greider ansluter sig till den. Kapitalismen kunde alltså rädda oss från undergången, men bara till priset av att underkuva naturen och ur den utvinna dess skatter. Mot detta har den moderna vänstern och miljörörelsen, i en romantisk filosofis anda, ställt ett helt motsatt perspektiv. Kuvandet av naturen leder till att vi förlorar vår möjlighet till lycka. Den kan nämligen bara nås genom en symbios med naturen. Naturen kan inte besegras. Den sätter en absolut gräns för människans framsteg och om vi inte respekterar den väntar oss en annan undergång. En undergång i ett överflöd som ödelägger vår överlevnad.

Annons
Annons

Greider är medveten om problematiken, likväl kämpar han med titanisk energi för att förena dessa oförenliga perspektiv på människa, kultur och natur. Det är en konflikt vi ärvt från kollisionen mellan upplysningen och romantiken och den har ingen enkel lösning. Det sympatiska i Greiders bok är att han är medveten om svårigheterna och inte försöker dölja dem utan öppet redovisar dilemmat.

Det finns emellertid en svaghet i Greiders resonemang, och den rör diskussionen om jämlikhet kontra frihet. Här är Greider mer dunkel än i andra avsnitt. Han vill inte medge att det finns en motsättning mellan dessa båda i vår kultur fundamentala värden. Jag tror att det har att göra med att Greider till varje pris önskar fasthålla en identitet som vänster. Det tycks för honom ha ett närmast existentiellt värde och vänster kan man i hans ögon bara vara genom att hylla jämlikhetstanken som det yppersta värdet.

Jag instämmer visserligen med Greider i uppfattningen att ett gott samhälle måste sträva efter att förverkliga en mänsklig jämlikhet och att jämlika samhällen har stora fördelar framför mer ojämlika. Men det finns en gräns för hur långt jämlikheten kan förverkligas utan att den inkräktar på den individuella friheten, och att tala om frihet utan att erkänna att den för att ha något värde måste vara individuell är nonsens. Hur som helst förnekar Greider i sin bok att en sådan motsättning alls skulle existera. I hans ögon är jämlikhet blott och bart en fördelning av frihet. Men då inställer sig frågan om vem som skall ha makten att fördela friheten, vare sig det sker jämlikt eller ojämlikt.

Annons
Annons

I all västlig politisk filosofi går en demarkationslinje mellan två stora perspektiv, det som härstammar från Thomas Hobbes och det som har sin grund hos John Locke. Skillnaden mellan dem är, lite förenklat, att för Hobbes är samhället en ohygglig kamp mellan egoistiska individer, som inte kan tänka längre än näsan räcker och som måste urarta till ett allas krig mot alla. Enda räddningen ur detta fasansfulla tillstånd är att människorna överlåter allt självbestämmande till en maktfullkomlig instans som med suverän hand fördelar alla gemenskapens resurser. Denna instans är staten, och den måste överordnas samhället om det skall kunna överleva i en dräglig om än ofri gemenskap.

Mot detta ställer John Locke föreställningen att samhället kommer före staten och att en social gemenskap kan formas och fungera genom avtal mellan fria individer som är förnuftiga nog att se problemen och hoten mot gemenskapen och vidta åtgärder mot dem. Det civila samhällslivet är alltså i detta perspektiv inte så oförnuftigt och heller inte så kraftlöst som Hobbes ansåg.

Men denna tankefigur drar en knivskarp gräns mellan frihet och jämlikhet. Antingen får vi, genom Hobbes maktfullkomlige suverän, jämlikhet och trygghet men till priset av förlorad frihet, eller också får vi i Lockes anda frihet men till priset av, åtminstone en del av, vår jämlikhet. I princip är det samma sak som dagens skiljelinje mellan planhushållning och marknad. På detta problem finns ingen lösning som är slutgiltig och vi kan inte, som Marx och hans efterföljare hävdar, samtidigt och friktionsfritt förverkliga båda dessa värden. Det är och förblir en illusion, en ljuv men farlig dröm. Här går Greider vilse i sin egen labyrint och tappar den vanligtvis jordnära tankegång som i övrigt är utmärkande för diskussionen i hans bok.

Annons
Annons

Jag tror till skillnad från Greider att politikens uppgift bör vara att förvägra oss valet mellan dessa värden. Politiken måste söka en väg som förhindrar att något av dem segrar och se till att samhällslivet förblir en balansakt mellan dessa oförenligheter. Vi kan till en viss gräns förverkliga såväl jämlikhet som frihet, men aldrig fullt ut. Greider serverar en frestande lösning genom att hävda att jämlikhet också är frihet, närmare bestämt en fördelning av frihet. Men det är bara en lek med ord. Vi vet från vår historiska erfarenhet att där friheten få fritt spelrum kommer de starkare att kränka de svagares rätt, och där jämlikheten dominerar riskerar samhället att förlora sin dynamik och utvecklingskraft. Därför är politikens själva väsen att söka balansera mellan dessa eftersträvansvärda ideal.

Under läsningen av Greiders bok har jag ibland haft en upplevelse av att följa en person som rest samma väg som jag själv, men som gjort det tjugo år senare och som stigit av vid en annan station. Det har kanske gjort det lättare för mig att identifiera mig med såväl resenären som resvägen. Ändå är jag övertygad om att denna bok som är så rik på ärlig reflektion måste vara en behållning för varje samhällsintresserad läsare, oavsett om han är enig eller inte med författarens utgångspunkter eller slutsatser. Det är ofta både nyttigt och uppfriskande att bli provocerad. Om inte annat sätter det fart på den egna reflektionen, och Greider kan konsten att provocera på ett eftertänksamt och nästan vänligt sätt.

Håkan Arvidsson
Håkan Arvidsson är universitetslektor i historia vid Roskilde universitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons