Annons

”Tittar inte på tv-serier – ändå blir jag beroende”

Ill: Emma-Sofia Olsson
Ill: Emma-Sofia Olsson Foto: Mark J Terrill/AP, Warner Bros Pictures/REX

Mördaren presenteras redan från början. Och det är alltid någon från överklassen. Dessutom säger serien mycket lite om vår tid. Ändå kan Emi-Simone Zawall, som aldrig annars tittar på deckare, inte få nog av ”Columbo”.

Under strecket
Publicerad

Det sägs att det är lögnen som är den klassiska deckarens grundläggande strategi. Det finns till och med de som jämfört läsarens roll med den bedragne älskarens. Läsaren, hävdar de, drivs ju hela tiden av viljan att veta, att få reda på Sanningen, och nöjer sig inte förrän han eller hon tolkat alla tecken rätt och vet allt om hur det hemska brottet egentligen gick till – det är som med svartsjukan.

Motsatsen till den klassiska deckaren är den inverterade deckaren där läsaren får veta allt redan från början; vem mördaren är, exakt hur brottet har begåtts, till och med vilket motiv mördaren hade. Spänningen framkallas här inte av lögnen, utan av det som gör sanningen sann, det vill säga: de fällande bevisen. Uppfinningen brukar tillskrivas den brittiska deckarförfattaren R Austin Freeman som i novellsamlingen ”The singing bone” (1912) experimenterade med att flytta spänningsfokus från brott till bevis. Men riktigt berömd blev den först med den amerikanska tv-serien ”Columbo”.

Premiäravsnittet regisserades av den 25-årige då helt okände Steven Spielberg.

Annons
Annons

Serien skapades av tv-producenterna William Link och Richard Levinson som efter två pilotfilmer i slutet av 1960-talet spelade in en första säsong 1971. Premiäravsnittet, som regisserades av den 25-årige då ännu helt okände Steven Spielberg, heter ”Murder by the book” och handlar om en deckarförfattare (spelad av Jack Cassidy) som utför det till synes perfekta mordet på sin författarkollega. På tv-bolaget NBC var man inledningsvis kritisk till upplägget. Varför skulle Columbo, seriens huvudperson (spelad av Peter Falk), komma in i programmet först efter 18 minuter?! Men Link och Levinson stod på sig, övertygade den amerikanska tv-publiken och spelade sedan in sju säsonger under sju år för att mer än ett årtionde senare återuppta serien och spela in ytterligare två säsonger och tio specialavsnitt; det sista 2003 (totalt 69 avsnitt).

Det är intressant att fundera över vad det egentligen är som är så bra med en serie som ”Columbo”. Den är trots allt gammal, säger ingenting om oss eller vår tid, säger mycket om sin samtid däremot; världen den utspelar sig i är välordnad, närmast statisk och Columbo själv något av en antihjälte. Han ser oftast förvirrad ut i sin slarviga gamla trenchcoat, röker små billiga cigarrer, kör en närmast skrotfärdig Peugeot 403, blir lätt sjösjuk och ogillar skjutvapen, dessutom pratar han ständigt om sin fru, mrs Columbo, som man aldrig får se (finns hon ens?).

Det finns inga sugande cliffhangers i ”Columbos” värld.

Mördarna i sin tur tillhör overkligt ofta samhällets toppskikt och utför sina perfekta dåd i Los Angeles mest exklusiva miljöer – i ett ”Columbo”-avsnitt skulle till exempel valet mellan en Stig Engström och en Christer Pettersson inte ens vara en fråga; fattiga eller socialt nedgångna mördare göre sig icke besvär. Dessutom är varje avsnitt nästan alltid likadant uppbyggt; mördaren presenteras i början och blir påkommen på slutet, och när mysteriet är löst tar historien slut. Det finns inga sugande cliffhangers i ”Columbos” värld.

Ändå är ”Columbo” beroendeframkallande, till och med för en person som jag som varken brukar titta på tv-serier eller läsa deckare. Varför?

Det beror på berättartekniken, tror jag. För det händer något när man, i stället för att behöva ta reda på Sanningen om vem mördaren är, får ägna sig åt att försöka förstå den sanning man redan känner till. Man inser att också det som är känt för en består av en rad okända element, och att det först är när dessa element förklaras med bevis och argument som en sanning blir sann – det är som med vetenskapen.

”Columbo” innehåller hur många scener som helst där kommissariens grubblande ansikte visas i närbild, utan att man som tittare får veta vad han egentligen tänker på. Columbo tänker, tänker och tänker, men också tittaren tänker – tänker för att det är ett nöje att tänka och för att det, när allt kommer omkring, är tänkandet som är själva äventyret.

Vetandet är ju bara slutet.

SVT Play finns den franska dokumentären ”Peter Falk och Columbo” från 2018.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons