Mireya Echeverría Quezada och Judith Kiros.
Mireya Echeverría Quezada och Judith Kiros. Foto: Staffan Löwstedt

”Alla på landsbygden är inte trötta på invandring”

Sajten Rummet kom från ingenstans, hyllades och kritiserades och blev ett nav i den svenska antirasismen. Sedan försvann den. Nu är grundarna tillbaka med ett nytt projekt – men i ett debattklimat som har skiftat radikalt.

Uppdaterad
Publicerad

Mycket är precis som den där dagen för fem år sedan.

Profilerade politiker trängs med gräsrötter på Socialistiskt Forum i ABF-huset på Sveavägen. Veronica Palm är här. Och Karin Wanngård. Liksom den samlade vänsterns idéproduktion i form av bokförlag, tidningar och tankesmedjor.

Palme-salen är fullsatt när Judith Kiros och Mireya Echeverría Quezada tar plats på scen bredvid sina kamrater. Den gången hette vännerna Camila Astorga Diaz och Valerie Kyeyune Backström, och tillsammans presenterade de sajten Rummet.

– Folk stod längs väggarna. Mottagandet var enormt. När vi strax efter var med i P1 exploderade allt, ska Mireya Echeverría Quezada senare minnas.

Deras sajt skulle snart vara både älskad och utskälld, föra in begrepp som rasifiering, intersektionalitet och vithetsnorm på kultursidorna och bli ett nav i diskussionen om antirasism.

De var fyra oberoende skribenter – unga och obekanta för de flesta. Men deras sajt skulle snart vara både älskad och utskälld, föra in begrepp som rasifiering, intersektionalitet och vithetsnorm på kultursidorna, bli ett nav i diskussionen om antirasism och göra stora avtryck i den svenska offentligheten.

”Kontext” heter satsningen denna gång, en ny medieplattform för en journalistik som vill ta upp kampen med samtidens ideologiska förskjutning och vad redaktionen ser som dess påverkan på de etablerade medierna. Samtalet på ABF är det första offentliga mötet.

Valerie Kyeyune Backström sitter i publiken för att heja på de två vännerna vid podiet. Precis som Camila Astorga Diaz har hon avböjt medverkan i det här reportaget. I dag är kretsen en annan, kanalen en annan.

Annons

Men det som har ändrats mest av allt på fem år handlar ändå om just kontext. Tonen i debatten. Politikens innehåll. Var konsensus ligger.

”Mottagandet var enormt” när Judith Kiros, Valerie Kyeyune Backström, Mireya Echeverría Quezada och Camila Astorga Diaz och presenterade sajten Rummet.
”Mottagandet var enormt” när Judith Kiros, Valerie Kyeyune Backström, Mireya Echeverría Quezada och Camila Astorga Diaz och presenterade sajten Rummet. Foto: Carla Orrego Veliz

Några dagar senare sitter Judith Kiros och Mireya Echeverría Quezada med varsin kaffe i Kulturhuset.

– Vi kände inte varandra från början. Camilla och Mireya hade en podcast som jag älskade. De pratade på ett sätt som jag aldrig hade hört folk tala tidigare. I antirasistiska termer men utanför ett aktivistiskt eller akademiskt sammanhang. I stället utgick de från det egna livet, säger Judith Kiros.

Inspirerad av tonen startade hon en blogg. Oberoende av de andra hade Valerie Kyeyune Backström sedan en tid tillbaka gjort samma sak. Genom att följa varandras samtal och texter fick de idén att göra något ihop alla fyra. I januari 2014 publicerades den första texten på Rummets.se.

Annons

Det fanns inget medialt sammanhang där arbetarklasstjejer med migrantbakgrund diskuterade politik, samhälle och sitt liv på det sätt som vi gjorde.

Mireya Echeverría Quezada var 28 år och jobbade i hemtjänsten. Judith Kiros var 23 och gick skrivarlinjen på folkhögskolan Biskops Arnö.

Även om de saknade en plattform i de etablerade medierna förstod de från början att genomslaget skulle bli stort.

– Vi hade redan en stor bas i våra egna publiker, det var en cool grej att lyssna på och läsa våra grejer. Man var nere med nånting om man kände till oss innan Rummet, säger Judith Kiros.

Samtidigt var Rummet något nytt, säger Mireya Echeverría Quezada:

– Det fanns inget medialt sammanhang där arbetarklasstjejer med migrantbakgrund diskuterade politik, samhälle och sitt liv på det sätt som vi gjorde. Det låter jättekonstigt i dag, men så var det verkligen. Med Rummet blev det perspektivet en del av ett offentligt samtal. Plötsligt behövde folk förhålla sig till det.

Åren 2013–2014 stod diskussionen om vithetsnormen högt på agendan. Något år tidigare hade debatten om Lilla hjärtat briserat, där illustratören Stina Wirsén kritiserades för att ha tecknat en rasistisk stereotyp.

Annons

Med argumentet att Tintin-böckerna var afrofobiska kastade Kulturhusets konstnärlige ledare Behrang Miri ut den tecknade klassikern från hyllorna på barn- och ungdomsavdelningen. Och Jonas Hassen Khemiri slog delningsrekord i DN med ”Bästa Beatrice”, en text riktad till dåvarande justitieministern som beskrev hur det är att vara utsatt för vardagsrasism och för polisens rasprofilering.

I detta klimat fanns det ett sug efter något som Rummet. Grundarna skrev artiklar om den västerländska blicken och om att vara barn till föräldrar som invandrat. Om ”mångfaldsballongerna på Almedalen”, om krulligt hår och foundations för melaninvälsignad hud.

De blev kulturdebattens nya it-girls och plockades upp som skribenter av de stora tidningarna. Samtidigt var kritiken hård, både mot deras ocensurerade, ironiska och vassa ton, och mot hur de hävdade rätten till fredade rum där rasifierade kunde tala ostört.

Det vi sade omtolkades hela tiden till att handla om att vi skulle vara kritiska mot att inte dagligen få bre ut oss i Aftonbladet.

Annons

Judith Kiros och Mireya Echeverría Quezada vill nyansera bilden av framgång. Å ena sidan hade de redan vid genomslaget en bakgrund inom journalistik, kulturkritik och litteraturvetenskap. Utifrån det perspektivet är det inte jättemärkligt att bli publicerad, menar de. Å andra sidan är de fortfarande frilansare med osäkra inkomster.

Historien om Rummet är bland mycket annat en historia om hur kulturprekariatet är dubbelt laddat av glamour och beklagan, säger Judith Kiros.

– Det vi sade omtolkades hela tiden till att handla om att vi skulle vara kritiska mot att inte dagligen få bre ut oss i Aftonbladet. Vi ville diskutera komplexa frågor om hur personer i Sverige särbehandlas på ett strukturellt plan. Reaktionen vi fick var ”men vad har ni att klaga över som får så mycket utrymme?”.

Kritiken blev än starkare hösten 2015 när Rummet kom ut i bokform. I en sorts självtest under rubriken ”Varför är det så skönt att knulla med vita personer” löd ett av resultaten ”Grattis: du är som Qaisar Mahmood! (…) Du älskar Sverige och svenskarna så hårt att du borde köpa dig ett par knäskydd så du inte får ont i knäna när du suger av dessa härliga Vasaättlingar!”

Annons

Mahmood, författare till boken ”Jakten på svenskheten”, skrev ett rasande svar i SvD Kultur: ”Jag anses tydligen ha tagit mig fram i tillvaron genom att suga k*k och vara en onkel Tom – medan författarna till skämtet /…/figurerar på kultursidor, i morgonsoffor, på rättviselistor, i paneler som experter och har etablerat sig som författare, redaktörer och poddare eftersom de är allmänt briljanta, intellektuella och kompetenta.”

Echeverría Quezada svarade i en intervju att testet var satir, att det drev minst lika mycket med Rummet-gänget själva som med Mahmood, och att boken inspirerats av allt det tal om yttrandefrihet som följt när det publicerats nidbilder riktade mot minoriteter. ”Kommer de som då försvarade det fria ordet och tycker att människor idag är för lättkränkta vara lika konsekventa i sina tongångar nu, som när satiren riktades mot utsatta grupper?”

Judith Kiros och Mireya Echeverría Quezada är tillbaka med ett nytt projekt efter omstridda Rummet.
Judith Kiros och Mireya Echeverría Quezada är tillbaka med ett nytt projekt efter omstridda Rummet. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Ungefär samtidigt som boken kom ut inleddes också ett skifte. Med start i slutet av juli 2015 påbörjades efterkrigstidens största flyktingvåg till Sverige. Efter en höst präglad av rosa välkomstvästar och idealet om öppna hjärtan svängde trenden snabbt. Vi fick en ny, restriktiv migrationspolitik och det offentliga tonläget förändrades.

2014, då Rummet startade, hade flera politiska partier försökt profilera sig genom att tala om feminism och antirasism, Feministiskt initiativ hade varit en hårsmån från att ta sig in i riksdagen och Miljöpartiets Åsa Romson hade talat i Almedalen om att samhället inte bara skulle finnas till för ”vita heterosexuella medelålders män”.

När Judith Kiros och Mireya Echeverría Quezada nu lanserar Kontext är debattens konsensus en annan. Frågor som tidigare ofta avfärdades som främlingsfientliga – som problemet med hedersvåld eller den omtvistade kopplingen mellan invandring och sexualbrott – finns nu högt på dagordningen. Förslaget att koppla ett språktest till medborgarskapet, som förr fick Socialdemokraterna att beskylla Folkpartiet för att “fiska i grumliga vatten”, kommer att genomföras av den nya regeringen, utan att det har väckt någon större debatt.

Annons

Qaisar Mahmood, som i vår själv är aktuell med boken ”Den besvärliga mångfalden”, har följt omsvängningen på nära håll.

– Då var det mycket fokus på identiteter och olikheter. Vissa ansågs kunna representera andra enbart för att de hade en viss etnicitet eller hudfärg, medan alla som inte tillhörde gruppen ansågs oförmögna att förstå. Jag var väldigt kritisk till det och försökte problematisera bilden.

Nu, när pendeln svängt, har han nästan lust att försvara de som pratar om identiteter.

– I dag finns en väldig rädsla kring normkritik. Då menar jag att vi är tillbaka i ett läge där vi inte försöker förstå komplexiteten. Jag är emot idén att man ska få rättigheter eller skyldigheter utifrån vilken etnisk identitet man har, men jag tycker samtidigt att det enda intellektuellt hederliga är att vara normkritisk.

Ledarskribenterna Adam Cwejman och Ivar Arpi gav ut ”Så blev vi alla rasister”.
Ledarskribenterna Adam Cwejman och Ivar Arpi gav ut ”Så blev vi alla rasister”. Foto: Alexander Fyrdahl och Tomas Oneborg
Annons

Rummet tydliggjorde mångas extrema naivitet inför obehagligt tankegods. Folk tänkte ”det här är emot rasism, då måste det vara bra”.

Förra året kom Ivar Arpi och Adam Cwejman, borgerliga ledarskribenter i SvD respektive Göteborgs-Posten, tillsammans ut med boken ”Så blev vi alla rasister”. De tecknar bilden av ett debattklimat där ordet ”rasifiering” blivit ett så dominerade begrepp att det tappat sin verkan, och där tron på vår förmåga att förstå människor med annan kroppserfarenhet än vår egen satts på undantag. I skottgluggen står Sveriges Television, Sveriges Radio, vänstern och – inte minst – Rummet.

– Idéer om postkolonial kritisk vithetsteori fördes tidigare mest ut genom akademin. Med Rummet fick dessa föreställningar en ny, provokativ inramning som lockade kultursidorna och den tjattrande klassen, säger Adam Cwejman.

Det Rummet formulerade var en karbonkopia på strömningar i anglosaxiska länder, menar han. Många av teorierna är användbara i länder med kolonialt förflutet och på vissa grupper med en specifik rasistisk historia. Men applicerat på svensk kontext blir det bara konstigt, anser Adam Cwejman.

Annons
Qaisar Mahmood.
Qaisar Mahmood. Foto: Staffan Löwstedt

Framför allt är han kritisk till hur Rummet, som han menar, själva gav uttryck för rasism, till exempel i formuleringarna om Qaisar Mahmood.

– Rummet tydliggjorde mångas extrema naivitet inför obehagligt tankegods. Folk tänkte ”det här är emot rasism, då måste det vara bra”. I dag har de tongångarna tack och lov dämpats mycket.

Betydande delar av den offentlighet som 2012 rasade mot Stina Wirséns ”Lilla hjärtat” välkomnar nu Adam Cwejmans och Ivar Arpis budskap. Boken har fått goda vitsord från skribenter både till höger och vänster.

Folk stirrade sig verkligen blinda på det som kallas identitetspolitik under en period.

I centrum för Arpis och Cwejmans kritik står identitetspolitiken, termen som varit en av tiotalets stora stridsfrågor i svensk kultur- och samhällsdebatt. I grunden betyder det politik baserad på grupptillhörighet, men vad det faktiskt innebär beror helt på vem man frågar – från ytterkantstolkningen att bara svarta har rätt att skildra svarta, till självklarheten att svarta människor kan ha erfarenheter som inte andra har.

Annons

Från början var ordet ofta positivt laddat och förknippat med idén om en berättigad kamp för de marginaliserade. Snart blev det istället kritiserat för att framkalla just den rasism och särartslogik som dess förespråkare ville bekämpa.

– Folk stirrade sig verkligen blinda på det som kallas identitetspolitik under en period, säger Judith Kiros.

Därmed missade man de större rörelserna, menar hon.

– De som nu gör sig synliga i form av den framväxande konservatismen, i mediernas förskjutning och i hur fascismen över hela Europa organiserar sig med en målmedvetenhet som de flesta är överens om är otroligt skrämmande.

För publiken i ABF-huset radar hon och Mireya Echeverría Quezada upp exempel på scenförändringar. Som när de för ett par år sedan var inbjudna till SVT:s chefer och fick frågan: ”Hur ska vi på våra redaktioner tänka och förhålla oss nu när högerextremismen blir mer normaliserad?”

– Det är otroligt märkligt att en nyhetschef på SVT inte har den kompassen själv, säger Mireya Echeverría Quezada.

Eller som den förra programpunkten här i Palme-salen, ett panelsamtal på temat ”Varför vinner högern mediekriget på nätet?”.

Annons

– DN:s Viktor Barth-Kron var inbjuden till panelen i rollen som neutral. Naturligtvis är DN inte neutral! säger Judith Kiros.

Publiken småskrattar instämmande, trots att Judith Kiros själv skriver för samma tidning.

”Personer som själva utsattes för rasism tog tag i problemformuleringen. Det var då folk blev kritiska”, säger Mireya Echeverría Quezada.
”Personer som själva utsattes för rasism tog tag i problemformuleringen. Det var då folk blev kritiska”, säger Mireya Echeverría Quezada. Foto: Staffan Löwstedt

Rummet-gänget använder inte termen identitetspolitik. Den etablerades av personer som var kritiska till röster som pratade om rasism på ett strukturellt sätt, säger Mireya Echeverría Quezada.

Tidigare hade man pratat om antirasism i form av kampanjer som ”Rör inte min kompis”. Den antirasism som växte fram samtidigt som Rummet handlade snarare om ”Rör inte mig”.

– Tidigare hade man pratat om antirasism i form av kampanjer som ”Rör inte min kompis” eller ”Alla olika – alla lika”. Den antirasism som växte fram samtidigt som Rummet handlade snarare om ”Rör inte mig”. Om att vi behandlas olika. Personer som själva utsattes för rasism tog tag i problemformuleringen. Det var då folk blev kritiska.

Annons

Det som väckte ont blod var att anspråket förändrades, säger de.

Om man ser rasism som något mellanmänskligt är det ”bara” att förändra sitt beteende – inte säga vissa saker, inte håna folk med ursprung i ett annat land.

– Men om man säger att det är något som går in i arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, då vill man förändra något politiskt och då gör man anspråk på kapital. Identitetspolitik blev tidigt en term i syfte att förminska den som gör anspråk på ekonomisk jämlikhet, säger Judith Kiros.

En som återkommit till ämnet identitetspolitik är vänsterförfattaren och journalisten Per Wirtén. Han säger att den egentligen har funnits ända sedan det demokratiska genombrottet. Grupper organiserar sig för att kräva sina rättigheter. Och för att framkalla ett vi måste man skapa något som är gemensamt. Det har gällt arbetare, kvinnor… Inga nyheter.

Att detta blivit så kontroversiellt just i vår tid beror inte bara på att det mångkulturella samhällets nedhållna röster vill göra sig hörda, menar han. Det beror också på att det inte längre bara är tidigare tystade grupper som formulerar sig identitetspolitiskt.

Annons

– Svenskar är i minoritet i Europa. Européer är en pytteminoritet i världen, vilket vi plötsligt inser. Muslimer, vana att vara i majoritet i Mellanöstern, lever i stora minoriteter i EU. Alla känner sig hotade. Rädslan och vreden används framgångsrikt för att skapa politiska positioner.

”Folk började förkasta identitetspolitiken på ett så okunnigt och fientligt sätt gentemot grupper som är nedhållna och rasifierade. Då blev jag förbannad”, säger vänsterförfattaren och journalisten Per Wirtén.
”Folk började förkasta identitetspolitiken på ett så okunnigt och fientligt sätt gentemot grupper som är nedhållna och rasifierade. Då blev jag förbannad”, säger vänsterförfattaren och journalisten Per Wirtén. Foto: Lars Pehrson

Qaisar Mahmood säger att han alltid undrat vad identitetspolitik egentligen är.

– Den enda gång vi haft det är väl under 1970- och 80-talet, men då kallades det invandrarpolitik. Det var då vi tänkte att folk som flyttade hit har andra behov, och inrättade hemspråksundervisning och föreningsbidrag.

Den syn på identitetspolitik som växte fram för fem-sex år sedan var något annat, säger han. Den byggde inte på invandrarskap utan på annorlundaskap, och berodde på att barnen ur de stora invandrargenerationerna växt upp och till skillnad från sina föräldrar tog plats i tv-sofforna med en uppdämd och befogad känsla av att inte vara sedda och delaktiga.

Annons

Jag tolkar det som att vita människor i Europa har väldigt svårt att se att vi är privilegierade.

– Vi ser nu hur diskussionen om etnicitet leder oss fel. Den bygger på idén att vi föds med en kärna som är intakt livet igenom. Men så ser inte människan ut.

Tidigare var även Per Wirtén kritisk till identitetspolitik. Till hur den skapar fasta kategorier och gränser, hur den kan låsa ute människor och stänga inne.

– Men sen började folk förkasta identitetspolitiken på ett så okunnigt och fientligt sätt gentemot grupper som är nedhållna och rasifierade. Då blev jag förbannad. Kritiken under 2010-talet har kommit från höger och från liberalt håll. Jag tolkar det som att vita människor i Europa har väldigt svårt att se att vi är privilegierade. Vi blir jättestörda när folk påpekar det.

Vad innebär den senaste tidens förändrade politiska landskap för de här frågorna?

– Det ser mörkt ut för dem som vill driva rättvisepolitik. Det är svårare att använda den här typen av rörelser som språngbräda in i offentligheten jämfört med då Rummet sjösattes. Även kulturvärlden anpassar sig till den radikala konservatismen.

Annons

Men att kulturvärlden skulle präglas av konservatism är ”totalt nonsens”, tycker Adam Cwejman.

– Sverige är, trots att många röstar på SD, vilket jag tycker är förfärligt, ett oerhört liberalt och individualistiskt land. Idén om att det pågår en nykonservativ resning är ett hjärnspöke för att mobilisera vissa delar av det politiska landskapet.

”Den offentliga berättelsen i dag är att alla på landsbygden är trötta på invandring. Det stämmer inte”, säger Judith Kiros.
”Den offentliga berättelsen i dag är att alla på landsbygden är trötta på invandring. Det stämmer inte”, säger Judith Kiros. Foto: Staffan Löwstedt

Utsikten från Mireya Echeverría Quezada och Judith Kiros kafébord är under ombyggnad. Kulturhuset ska renoveras och entréplanets informationsdisk är borttagen. Borta är också den scen där Rummet-medlemmarna en gång läste upp sitt manifest i samband med en livepoddinspelning inför publik.

De minns tiden. Allt det som pågick inom ramen för Rummet men som aldrig syntes i kulturdebatten – studiecirklarna, samtalen på scener och bibliotek runt om i svenska småstäder, DJ-uppdragen i Uppsala, Malmö, Norrköping…

Annons

Utifrån är det lätt att uppfatta det som att Rummet-gänget, som ett tag tycktes synas överallt, har försvunnit ur offentligheten. Hemsidan finns kvar men är inte uppdaterad på flera år. Planen var att lämna sajten vidare till nya krafter som ville och kunde administrera sidan. Men så blev det aldrig.

Att vara objektiv har blivit detsamma som att befinna sig i mitten och när samtalet flyttar högerut flyttar man med för att erövra denna mitt.

Varför tystnade Rummet?

– Det är fel att säga att det tystnade. Utåt har vi fyra inte gjort något tillsammans på länge, men vi gör mycket annat i våra egna namn. Vi har aldrig brutit med varandra som vänner eller övergett tanken att göra något tillsammans, säger Mireya Echeverría Quezada.

I dag producerar hon en kulturhistorisk podcastserie för RFSL. Judith Kiros skriver på frilansbasis för DN Kultur och Flamman. Hon har också fått tillbaka sitt gamla jobb som fritidsledare på Egalia, en ungdomsgård för HBTQ-ungdomar.

De beskriver sin nya bebis som något helt annat. Rummet var opinionsbildning utifrån den personliga observationen. Kontext ska vara renodlad journalistik. Samtidigt kommer sajten att ha ett tydligt syfte.

Annons

– Det som sker nu är att det ideologiska nyspråket, med ord som ”invandringskritisk” och ”no go-zoner”, letar sig in i journalistiken på ett sätt som riskerar att urholka det mänskliga värdet. Att vara objektiv har blivit detsamma som att befinna sig i mitten och när samtalet flyttar högerut flyttar man med för att erövra denna mitt. Kontext vill vara en journalistisk plattform där den förskjutningen inte sker, säger Mireya Echeverría Quezada.

Hon ger inte mycket för idén att polariseringen bör bekämpas genom att man möter sina meningsmotståndare i samtal. Lika lite som fascismen i Chile, diktaturen i vilken hon föddes, motarbetades genom att man talade med pinochetister.

– Det finns i dag mängder av människor i Sverige som har erfarenhet av att leva under fascism. Folk från Latinamerika och Mellanöstern. Man borde kanske prata med dem. Hur var det när fascismen kom till ditt land? Hur bekämpade ni den? Jag tror ingen kommer komma med svaret att vi satt och pratade med våra bödlar.

Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Det finns ett ögonblick under samtalet i ABF-huset då det plötsligt uppstår dålig stämning. En person i publiken undrar hur Kontextredaktionen har tänkt finansiera sitt nya projekt. De skruvar irriterat på sig, säger att givetvis har de en ekonomisk plan men att det blir märkligt om de ska stå och redogöra för den.

– Ni måste faktiskt respektera att vi inte vill tala om detta, säger Judith Kiros.

Den offentliga berättelsen i dag är att alla på landsbygden är trötta på invandring. Det stämmer inte.

Nu, på Kulturhuset, frågar jag varför de reagerade så starkt. Räcker ideologisk drivkraft verkligen för att driva en ny medieplattform i en krisstämplad bransch där även jättarna har svårt med lönsamheten?

– Vår reaktion bottnade i att vi fått den frågan även tidigare och i efterhand förstått att den ställs utifrån bilden att vi sitter på jättemycket pengar redan. Folk kan inte föreställa sig att vi startar något från scratch som vi tror på, säger Mireya Echeverría Quezada.

Nej, de har inget eget kapital. Kontext kommer bygga på vanlig kulturtidskriftsekonomi. Det vill säga med hjälp av en stor dos ideella krafter. Det vill säga med oddsen emot sig. Eller?

Judith Kiros håller inte med:

– Den offentliga berättelsen i dag är att alla på landsbygden är trötta på invandring. Det stämmer inte. Sedan Rummet-starten har vi rört oss i ett Sverige fullt av motröster som vi vill skildra. Och som vi tror att många längtar efter att få höra talas om.

Judith Kiros och Mireya Echeverría Quezada på Kulturhuset i Stockholm.
Judith Kiros och Mireya Echeverría Quezada på Kulturhuset i Stockholm. Foto: Staffan Löwstedt

”Mottagandet var enormt” när Judith Kiros, Valerie Kyeyune Backström, Mireya Echeverría Quezada och Camila Astorga Diaz och presenterade sajten Rummet.

Foto: Carla Orrego VelizBild 1 av 9

Judith Kiros och Mireya Echeverría Quezada är tillbaka med ett nytt projekt efter omstridda Rummet.

Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 9

Ledarskribenterna Adam Cwejman och Ivar Arpi gav ut ”Så blev vi alla rasister”.

Foto: Alexander Fyrdahl och Tomas OneborgBild 3 av 9

Qaisar Mahmood.

Foto: Staffan LöwstedtBild 4 av 9

”Personer som själva utsattes för rasism tog tag i problemformuleringen. Det var då folk blev kritiska”, säger Mireya Echeverría Quezada.

Foto: Staffan LöwstedtBild 5 av 9

”Folk började förkasta identitetspolitiken på ett så okunnigt och fientligt sätt gentemot grupper som är nedhållna och rasifierade. Då blev jag förbannad”, säger vänsterförfattaren och journalisten Per Wirtén.

Foto: Lars PehrsonBild 6 av 9

”Den offentliga berättelsen i dag är att alla på landsbygden är trötta på invandring. Det stämmer inte”, säger Judith Kiros.

Foto: Staffan LöwstedtBild 7 av 9
Foto: Staffan LöwstedtBild 8 av 9

Judith Kiros och Mireya Echeverría Quezada på Kulturhuset i Stockholm.

Foto: Staffan LöwstedtBild 9 av 9