Annons

Lisa Irenius:Tokarczuks revansch – otydlig Handke bleknar i jämförelse

Olga Tokarczuk bländar med en välformulerad och tankeväckande Nobelföreläsning.
Olga Tokarczuk bländar med en välformulerad och tankeväckande Nobelföreläsning. Foto: Anders Wiklund/TT

Skönlitteraturen har hamnat i skymundan i höstens debatt om Nobelpriset, men Olga Tokarczuk lyckas förklara varför den är viktig i den digitaliserade världens ”kakofoni av oljud”.

Under strecket
Publicerad

Nobelföreläsningen blev Olga Tokarczuks revansch. Efter att ha hamnat i skuggan av den omdebatterade Peter Handke, tar hon plats med en dubbelt så lång – och både välformulerad och tankeväckande – föreläsning om skönlitteraturens roll och förmågor.

Peter Handkes föreläsning gör ett blekt intryck i jämförelse, det är otydligt vad han egentligen vill ha sagt (i skrivande stund har jag bara tagit del av föreläsningarna som text, vilket medier får göra i förväg mot tysthetslöfte).

Men revansch är kanske fel ord i sammanhanget. Den uppmärksamhet som har ägnats Handke de senaste månaderna är inget att avundas. Tveklöst finns det en hel del han med rätta kan anklagas för, men det har också formulerats grova anklagelser om att han skulle förespråka folkmord, utan att det har presenterats bevis för att han skulle ha gjort detta. Det har cirkulerat falska citat, som att han på 90-talet skulle ha sagt ”stoppa upp era lik i arslet” (i själva verket handlade det om ”bestörtning” och inte lik, vilket Der Spiegel har rett ut).

Annons
Annons

Vi lever i en värld ”packad med motstridig information, motsägelsefulla nyheter som utesluter och bekämpar varandra med näbbar och klor” skriver Olga Tokarczuk i sin Nobelföreläsning.

I den stora Handke-debatten har informationen inte alltid varit motstridig, men däremot perspektiven. Mitt intryck är att diskussionerna dessvärre inte har rört sig framåt i någon större utsträckning. Visst har det gjorts flera intressanta inlägg, men positionerna är låsta. Inte heller har Svenska Akademien kommit särskilt väl ut. Först hette det att man främst tar litterära hänsyn, sedan att man givetvis inte tänkt belöna en krigshetsare. Därefter lämnade Akademien helt över debatten åt tre externa ledamöter i Nobelkommittén.

Peter Handke själv har knappast gjutit olja på vågorna. När han mötte pressen i Börshuset på fredagen hade han inledningsvis en försiktig framtoning. Men när den amerikanske journalisten Peter Maass, som riktat hård kritik mot Handke, ställde en fråga om hur han ser på folkmordet i Srebrenica, svarade Handke upprört att han föredrar att få toalettpapper i ett brev från en anonym avsändare framför sådana ”tomma och okunniga” frågor.

Det som åtminstone står klart efter höstens debatt är att Handke har gått vilse i Jugoslavien-frågan (hur vilse är mer oklart), att frågan rymmer många mångtydigheter och stor komplexitet – och vilket djupt, öppet sår dessa krig ännu utgör, som för Teufika Sabanovic som tidigare i veckan skrev i SvD om sin far som mördades i Srebrenica.

Det är svårt att tala om skönlitteratur i ett sådant sammanhang. Olga Tokarczuk resonerar i sin föreläsning kring människors svårighet att rent allmänt förhålla sig till fiktion idag. När människor ställs inför all motstridig information, internets ”kakofoni av oljud” och diverse fejknyheter och bluffmejl uppstår ett sug efter sanningen, efter fakta. Hon berättar hur hon själv ofta möts av frågan: ”Är det sant då, det ni skriver?” – och hur hon då grips av känslan att den förebådar litteraturens död.

Annons
Annons

För Tokarczuk handlar skönlitteraturen om att ge sammanhang, att berätta om världen som om den ”oupphörligt uppstod inför våra ögon som en helhet”. Romaner ger inte fakta, de ger erfarenheter. Berättelser om mänskliga erfarenheter är en egen dimension bortom dagens upphettade uppdelning i sant och falskt. Av alla definitioner av vad som är fiktion föredrar hon Aristoteles: ”Fiktionen utgör alltid något slags sanning.”

Det är intressant att Tokarczuk tar upp detta, för i debatten om först Katarina Frostensons bok ”K” och sedan Peter Handkes Nobelpris har det ibland talats om ”litterär sanning” och en ”djupare sanning”.

Detta har provocerat eftersom det har tolkats som ett sätt att ifrågasätta journalistiken och den historiska sanningen, som vore det ett bejakande av fejknyheter och ”alternativa fakta”. Men det vore synd att ge upp idén om en litterär sanning bara för att den har blivit tillhygge i infekterade debatter. Det måste ju vara möjligt att förhålla sig både till verkligheten och dess fakta, som man gör inom journalistik och historia, och till de erfarenheter som gestaltas i skönlitteraturen.

Allt annat vore, som Tockarczuk uttrycker det, en ”civilisatorisk tillbakagång”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons