Annons

Tolgfors: Nato bästa vägen till ökad säkerhet

Medlemskap i Nato är en naturlig utveckling av den solidariska säkerhetspolitik som Sverige i bred enighet har beslutat. Ingen annan åtgärd kan i lika hög grad bidra till Sveriges säkerhet. Det skriver tidigare försvarsminister Sten Tolgfors.

Under strecket
Publicerad

Natos symbol och flaggor utanför Natos högkvarter i Bryssel. Sten Tolgfors skriver att Sverige bör bli medlem.

Foto: Virginia Mayo/APBild 1 av 2

Sten Tolgfors

Foto: Lasse Hejdenberg/TTBild 2 av 2

Natos symbol och flaggor utanför Natos högkvarter i Bryssel. Sten Tolgfors skriver att Sverige bör bli medlem.

Foto: Virginia Mayo/APBild 1 av 1
Natos symbol och flaggor utanför Natos högkvarter i Bryssel. Sten Tolgfors skriver att Sverige bör bli medlem.
Natos symbol och flaggor utanför Natos högkvarter i Bryssel. Sten Tolgfors skriver att Sverige bör bli medlem. Foto: Virginia Mayo/AP

DEBATT | SÄKERHETSPOLITIK

Om Sverige avstår från att diskutera Natomedlemskap med hänvisning till ett annat lands förmodade reaktioner, så har vi redan givit upp en del av den svenska självbestämmanderätten.

Det är just demokratin och rätten att fatta egna beslut som säkerhetspolitiken syftar till att bevara. Om seriös debatt om Natomedlemskap inte anses kunna föras, så visar det att den nuvarande säkerhetspolitiska linjen inte räcker för att värna Sveriges rätt att självt välja väg. Hänvisningar till förmodade ryska reaktioner på Sveriges vägval är dock vanligt förekommande i Natodebatten.

Sveriges kombinerar idag säkerhetspolitiskt utanförskap med ett av EU-kretsens högsta tonlägen mot Ryssland. Det går svårligen ihop. Den som tror på regeringens bedömning av Rysslands agerande och intentioner - vilket det väsentligen finns skäl att göra - ser att denna i sig kan motivera Natomedlemskap för att stärka Sveriges säkerhet.

Annons
Annons

Sveriges försvar bygger både i 2009 och 2015 års försvarsbeslut på att Sverige försvaras enskilt och tillsammans med andra länder.

Sverige förutsätter militärt stöd från andra länder om landet attackeras –men Sverige vill idag inte att sådant stöd skall vara garanterat att komma, om det behövs. I denna punkt glider nuvarande försvars- och säkerhetspolitik isär: Försvarspolitiken utgår från att Sverige ger och tar emot militärt stöd – men idag utesluter säkerhetspolitiken att detta stöd ska garanteras Sverige genom Natos försvarsgarantier.

Så länge dörren till Nato hölls öppen så var motsättningen mindre tydlig, linjerna kunde antas konvergera genom framtida beslut. Men när regeringen stänger dörren för Natomedlemskap och menar att den militära alliansfriheten ger Sverige ”handlingsfrihet” så accentueras problematiken. Sveriges solidariska säkerhetspolitik bygger på förutsägbarhet och trovärdighet. Utan omvärldens förtroende för att Sverige skulle stödja grannländer om de angrips, så kommer inte Sverige att erhålla stöd om Sverige utsätts.

Sverige riskerar med betoningen av ”handlingsfrihet” att varken ses som trovärdigt solidariskt eller militärt allierat av våra vänner, samtidigt som Ryssland genom Sveriges tonläge, bilaterala samarbeten och partnerskap skriver in oss i motståndarlägret. Det är inte en linje som bidrar till stabilitet, utan till säkerhetspolitiska frågetecken i Östersjöregionen.

Det råder växande strategisk osäkerhet i Sveriges närområde. Ryssland har olagligen annekterat delar av Ukraina, där det pågående kriget kostar tusentals människor livet. Ryssland upprättar med långräckviddiga sensorer, luftvärnssystem och förmåga till fjärrbekämpning en icke-tillträdeszon i södra Östersjön, kanske i syfte att kunna stänga ute USA och övriga Västländer från de baltiska staterna. Detta tillsammans med militärt övningsmönster och risktagande i ryskt agerande mot andra länders flygplan och fartyg bidrar till bilden av spänning i Östersjöområdet.

Annons
Annons

Under kalla kriget var målet att Sverige om angripet skulle hålla ut tills hjälp kunde anlända. Idag gäller denna situation också våra baltiska grannar. Om Ryssland skaffar förmåga att skilja av Estland, Lettland och Litauen från sina allierade ökar betydelsen av Sverige för USA:s möjligheter att uppfylla sina säkerhetsgarantier.

Östersjön är ett EU:s innanhav, i stort sett hela kustlinjen ligger i EU-länder. Men huvuddelen av Östersjöns kust ligger tvärtom idag utanför Nato. Östersjöregionen är då säkerhetspolitiskt fragmentiserad.

Sedan valet 2014 har beskrivningen av Sveriges säkerhetspolitiska linje varit mycket rörlig. Under regeringens inledande år ändrades beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen vid varje regeringsförklaring och utrikesdeklaration. Ändringarna skedde utan att förklaras.

Resultatet är att den nuvarande beskrivningen av säkerhetspolitiken skapar frågor. En är just hur strävan efter ”handlingsfrihet” går ihop med solidaritetsförklaringen, i vilken passivitet utesluts och stöd till grannländer utfästs? En annan gäller den militära alliansfrihetens syfte, när den inte längre kan syfta till neutralitet i krig? En tredje fråga är på vilket sätt militär alliansfrihet bidrar till stabilitet i Östersjöområdet, när svenskt Natomedlemskap på grund av dess krigsavhållande effekt skulle välkomnas av grannländer?

Argumenten mot Natomedlemskap har nu förändrats, från att vara principiella till att vara av praktisk natur.

Nato påstås vara för långsamt för att spela roll för Sverige i en konflikts inledning. Istället förordas bilaterala försvarssamarbeten. Men varför Danmark och Norge skulle agera snabbare till stöd för Sverige utanför Nato än inom, utan att veta att artikel 5 utlöses, är oklart.

Annons
Annons

Sten Tolgfors

Foto: Lasse Hejdenberg/TTBild 1 av 1

Bilateralt samarbete med USA är bra, men det är ju samma USA utanför som i Nato. USA besitter samma kärnvapen om Sverige samarbetar bilateralt med landet, som i Nato. Sveriges röst är inte starkare bilateralt, än tillsammans med 28 länder i en organisation byggd på enhällighet.

I min kommande bok ”Sverige i Nato” beskrivs hur medlemskap i Nato är en naturlig och riktig utveckling av den solidariska säkerhetspolitik som Sverige i bred enighet har beslutat. Ingen annan åtgärd kan som Natomedlemskap bidra till Sveriges och Östersjöområdets säkerhet.

Det tog de baltiska staterna knappt 15 år att gå från att vara ockuperade delar av Sovjetunionen och Warszawapakten, till fullvärdiga medlemmar i EU och Nato. Det kan alltså knappast vara att lägga om säkerhetspolitiken i ”tvära kast” om Sverige efter drygt 20 år av stegvis närmande går från dagens mycket nära partnerskap med Nato, till medlemskap i Nato.

Sten Tolgfors

försvarsminister 2007-2012

Sten Tolgfors
Sten Tolgfors Foto: Lasse Hejdenberg/TT
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons