Annons

Jonas Ellerström:Tolv valfrändskaper i den finlandssvenska poesin

I en ny essäantologi skriver tolv samtida finlandssvenska poeter om finlandssvenska författarskap som på ett eller annat sätt varit viktiga för dem. Resultatet blir en berikande samling reflektioner kring skrivandet, platsen och dikten som sträcker sig över tid och rum.

Under strecket
Publicerad

”Poeter om poeter” är en guide till både angelägna nutida författarskap, som Matilda Södergrans (t v), och till klassiska författarskap som R R Eklunds (t h).

Foto: Andreas Andersson, SLS.Bild 1 av 1

”Poeter om poeter” är en guide till både angelägna nutida författarskap, som Matilda Södergrans (t v), och till klassiska författarskap som R R Eklunds (t h).

Foto: Andreas Andersson, SLS.Bild 1 av 1
”Poeter om poeter” är en guide till både angelägna nutida författarskap, som Matilda Södergrans (t v), och till klassiska författarskap som R R Eklunds (t h).
”Poeter om poeter” är en guide till både angelägna nutida författarskap, som Matilda Södergrans (t v), och till klassiska författarskap som R R Eklunds (t h). Foto: Andreas Andersson, SLS.

Mer än de flesta grupper odlar poeter sin yrkesgemenskap och sociala sammanhållning. Föreställningen finns rentav om ett internationellt syskonskap av lyriker, förenade i tiden och rummet. Det är lätt för cynikern att komma med anklagelser om idealism eller håna kotteriandan. Men generösare är det att tro på de goda intentionerna.

Att poeter läser andra poeter är ingen nyhet, skriver redaktörerna Ralf Andtbacka, Catharina Gripenberg och Metha Skog i efterordet till den nyutkomna essäantologin ”Poeter om poeter”. Frasen står som inledningsmening till deras korta och stringenta text, och får mig att undra om de sluppit höra den gnälliga refräng som är så vanlig på vår sida om Bottenhavet: att det är många fler som skriver poesi än som köper diktsamlingar.

Annons
Annons

I vilket fall utgår redaktörerna, samtliga aktiva poeter, med lugn självklarhet från att verksamheten som poet ­involverar intensivt läsande, att strävan mot det egna ­uttrycket inbegriper, rentav har till förutsättning, studiet av och avstämningen mot andras röster. Inte bara traditionen fungerar som språngbräda och inspiration, utan kanske främst kontakterna – via boksidor, sociala medier och personliga möten – och konkurrensen med samtida författare.

Jag blir upprymd av ett så positivt synsätt, av denna på inget sätt naiva tilltro till författares ambitionsnivå och hantverksmedvetenhet. Att läsning och samtal inte räcker hela vägen utan behöver konsolideras och förstärkas genom att intrycken formuleras i skrift är också en given sak för redaktörerna. Den vanligaste genren för detta, bokrecensionen, har som de skriver sina uppenbara risker. Men fria från ”dagskritikens underförstådda krav på rangordnande och svepande utvärdering” har tolv finlandssvenska poeter i den här utmärkta boken fått tillfälle att i essäns form utveckla sina tankar kring en fritt vald kollegas verk. Och vänkritik blir det inte, även om texterna präglas mer av inkännande än av konfrontation.

Det är god variationsvidd vad gäller såväl skribenter som ämnen. Den äldsta bidragsgivaren, Claes Andersson, är född 1937, den yngsta 1978 (Bosse Hellsten). Samtida författarskap dominerar bland dem som deltagarna valt att skriva om, men just Hellsten lyfter fram den samhörighet han – trots alla olikheter i uttrycket – känner med R R Eklund, den mest lågmälde och avvikande av författarna i den stora modernistgenerationen. Det är en remarkabel text, som avstår från litteraturhistoriskt faktaströssel och anekdoter för att i stället analysera och uttrycka sympati med en livshållning.

Annons
Annons

R R Eklund kom från Nykarleby i Österbotten, och det är accepterandet av det platta, tråkiga landskapet där som en scen för livet som Hellsten fäst sig vid och kommit att dela. Ralf Andtbacka tar också upp en äldre, mindre känd österbottnisk författare till studium. Erik Granvik, född 1917, gjorde efter ett yrkesliv som lärare en sen debut 1970. Med förståelse för både de litterära och mänskliga kvaliteterna i Granviks dikter, som ofta har dialektinslag, gör postmodernisten Andtbacka ett vackert studium av platsens och minnets betydelse för honom (och för sig själv). Inte för att Andtbacka är ute efter sådant som posthum upprättelse: ”Vi som gillar Erik Granviks poesi lär fortsätta läsa honom, vare sig han kanoniseras i de litteraturvetenskapliga seminarierummen eller inte.”

Texterna i antologin är alfabetiskt ordnade efter bidragsgivarnas efternamn. Det är en mekanisk och väl försiktig princip, men eftersom namnen inte är fler framträder vissa mönster ändå. Vid sidan av den betydelse som Hellsten och Andtbacka tillmäter den gemensamma landskapsupplevelsen och minnets funktioner blir en intensivt personlig tillägnelse av den andras text såväl ett tema som en teknik i både Carina Karlssons essä om Matilda Södergran, och Gungerd Wikholms om Tua Forsström.

Båda genomför laddade läsningar, inte av enskilda dikter eller samlingar utan av hela författarskap, och dessa går i viktiga avseenden på tvärs mot såväl akademiskt accepterade litteraturstudier som de former för essäistik och kritik som varit vedertagna i dagspress och kulturtidskrifter. Karlssons mycket starka identifikation med Södergrans dikt ges en kroppslig utgångspunkt och vidmakthåller det perspektivet texten igenom. Så här skriver hon om Södergrans hittills senaste samling ”Lotusfötter” (2014): ”En hel bok med mina tre ärr sida efter sida. Broderier av bokstäver över det mjuka pappret.” Författarens bok blir läsarens kropp, dess papper hennes hud.

Annons
Annons

Det är ett förhållningssätt som är öppet för kritik, som från det personligt-pragmatiska skulle kunna slå över i det vampyriska. Det kan gälla även Wikholms mer stillsamma sätt att i samma andetag tala om Tua Forsström som en nyss upptäckt själsfrände och den som skulle komma att bli lektör för hennes egna diktsamlingar. Det märkliga och eftertankeväckande är då att dessa helt subjektiva infallsvinklar resulterat i förstklassiga essäer, med en grad av engagemang och iakttagelseskärpa som ligger långt från den traditionella, verserade läsfåtöljessän med dess lugna, bildade tonfall.

Ulrika Nielsen kommer in på ett närliggande ämne när hon skriver om Catharina Gripenbergs språk. Som så ofta när det handlar om innovativa kvinnliga författare, menar Nielsen, sägs det om Gripenberg att hon ”leker med språket”. Men är inte detta en förminskande beskrivning? Att säga att någon leker med språket, hävdar Nielsen med emfas, ”antyder att författaren lattjar lite på skoj och slumpmässigt, för att det är roligt i första hand, men Gripenbergs skrivande är oerhört omsorgsfullt och exakt – det handlar om ett slags existensbevarelsedrift, en akut nödvändighet”.

Nielsen antyder en annan lässtrategi och bedömningsgrund för semantiskt och även formellt komplicerade texter när hon framhåller autenticitetsupplevelsen snarare än en litteraturvetenskaplig analys som kriterium för diktens giltighet. Värderingsföreträdet läggs hos läsaren snarare än hos kritikern, existentiella aspekter väger tyngre än textteoretiska. Dikten görs på nytt till en spelplats (nej, inte en språkhändelse) där ”allt står på spel, verkligen allt”.

Annons
Annons

För den skull är inte sådana utgångspunkter och tillvägagångssätt antiintellektuella. Det framgår eftertryckligt av ett av bokens mer ambitiösa bidrag, Oscar Rossis essä om Ralf Andtbacka. Den är försedd med 72 fotnoter över sina 15 sidor, men undgår smidigt frestelserna att förvandlas till en sågspånssmakande studie eller en parodiskt kvasivetenskaplig text. Essäistens lika allvarliga som lekfulla ambitioner ligger här på det litterära planet, sättet att närma sig Andtbackas verk blir kollegans snarare än kritikerns.

Jag skrev under några år kring mitten av 00-talet årliga översikter av den finlandssvenska poesin och tyckte mig kunna notera flera positiva skillnader gentemot den rikssvenska, som visserligen var betydligt mer uniform då än nu. Det gällde inte minst en annan generositet ifråga om litterära uttryck och en annan spännvidd gällande vilka generationer författare som räknades med. Fortfarande syns i ”Poeter om poeter” en större vertikalkronologisk litterär medvetenhet än den nära nog exklusivt horisontella som råder här. Det är inte fråga om litteraturhistoriska kunskaper utan om levande förhållanden till även andra författare än de av samma generation man träffar på uppläsningar. Och inte minst har medarbetarna i Andtbackas, Gripenbergs och Skogs värdefulla antologi hittat ett sätt att träda i dialog med de poeter som utgör deras ämnen som ligger välgörande långt från den von oben-termspäckade och namndroppande jargong som har dominerat svensk kritik. Också detta en situation som håller på att förbättras.

Annons
Annons

Tolv essäer är inte mer än ett stickprov, skriver redaktörerna själva i sitt efterord. Avsikten har inte varit att presentera en heltäckande bild, inte heller att polemisera mot en snål inhemsk litteraturhistorieskrivning så som flera av de inblandade gjorde med ”Poesin – en debattbok” år 2014. Kanske har det mer avspända ­utgångsläget varit en fördel. Hur som helst kan inte minst den rikssvenska poesipubliken ha stor nytta av ”Poeter om poeter”, både som en guide till verkligt angelägna nutida författarskap – Matilda Södergrans, Catharina Gripenbergs, Ralf Andtbackas, Eva-Stina Byggmästars – som till moderna klassiker som Tua Forsström och Tomas Mikael Bäck och här i Sverige förbisedda poeter som Diana Bredenberg och Inga-Britt Wik. Visst vore det lätt att önska sig mer: att någon skulle ha skrivit om Peter Mickwitz och om Carina Nynäs, att Henrika Ringbom och Agneta Enckell som ägnas bra texter också skulle ha bidragit med essäer om sina favoriter – men det som erbjuds är gott nog.

Okunskapen i Sverige om litterära, politiska, sociala, geografiska och historiska förhållanden i grannlandet Finland är ofta generande stor, och de yrvakna reaktionerna när vi än en gång upptäckt den finlandssvenska poesin kan tangera det visserligen välmenat exotiserande. Detta trots att många författare, exempelvis bland medarbetarna i den här antologin, har bosatt sig i Sverige. Gränser håller på att mjukas upp, både mellan Sverige och Svenskfinland och mellan den finskspråkiga och svenskspråkiga unga litteraturen i Finland.

Jag ser det som en styrka att bidragen i ”Poeter om poeter” inte uppehåller sig vid förhållandet till de rikssvenska och finska litteraturklimaten. Utan åthävor, utan avundsjuka eller regionalpatriotism står boken stadigt på egna ben. Det hindrar inte att den bok läsaren önskar sig nästa gång är den antologi eller intervjubok eller diskussionsskrift där svenskspråkiga poeter från båda sidor av Östersjön möts och utbyter erfarenheter. Där syskonskapet poeter emellan än en gång visar sig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons