SvD Perfect Guide
Annons

Tom Dixons gränslösa skapande

Foto: Jesper Florbrant

SPG möter den brittiske designstjärnan Tom Dixon för att prata om kreativitet, återbruk och livet efter detta.

Text: Sophia Genitz - 8 mars 2019

Tom Dixon hälsar fartigt men reserverat och verkar lätt disträ, eller kanske blyg. Tittar hellre ner i golvet än i okända ögon. Får han välja träffar han helst journalister i lite stimmig miljö, som ett café. Där har han lättare att slappna av, förklarar hans assistent. 

Nu sitter han i alla fall här, i en väldigt liten soffa i en hotellkorridor, centralt men lite undangömt i Stockholm. Tom Dixon är i Sverige för att visa upp sina nyheter på Stockholm Furniture & Light Fair och helt inställd på att dyka ner i frågor om produkter, design och företagande. Därför kommer de första frågorna, tänkta att fungera som en trevlig uppvärmning, snarare som en obehaglig överraskning för honom. Att till exempel behöva berätta om vad han gör när han är ledig gör honom perplex.

– Det är väldigt svårt att svara på… Jag ser inte mitt jobb som ’jobb’. När jag är här i Stockholm ska jag besöka mässan, se en utställning av ett svenskt belysningsföretag, försöka titta in på Moderna Museet… Vad som är jobb eller något annat vet jag inte riktigt.

Annons
Annons

Ett helt naturligt svar kanske för mannen som sedan unga år levt varje dag med möbeldesign och har satt sitt eget namn på otaliga lampor, möbler och inredningsaccessoarer. Tom Dixon är ett namn, en person och ett varumärke på en och samma gång.

– Det är ju lite besynnerligt, och väldigt så när man hör sitt namn användas på ett abstrakt sätt. Det tillhör en men ändå inte. Dessutom är jag idag bara minoritetsägare i företaget. Namnet är mitt men jag äger det inte, det är nästan som en utomkroppslig upplevelse. Namnet har blivit mer en sak än en person men det har ju också blivit normalt för mig, säger Tom Dixon.

Att sätta sitt eget namn på sitt varumärke var ju en gång i tiden ett högst medvetet och kaxigt val, inspirerat av de stora modehusen. 

– Skulle jag tröttna på Tom Dixon så kan jag alltid börja kalla mig Dick Thomson.

Aha, är det namnet han använder när han checkar in på hotell?

– Nä, det behövs inte. Som designer simmar jag ju i kändisskapets mörka bakvatten. Jag är ju inte Brad Pitt direkt.

Nåja, ganska känd är han ändå. Tom Dixon har kommit en bit sedan han hoppade av konstskolan, satsade på att spela i sitt band och driva nattklubb i London. Det senare gav tillräckligt med pengar för att slippa skaffa sig ett vanligt arbete. I stället kunde han använda dagarna åt sidoprojekt, som att skapa egna möbler av metallskrot. I Chelsea Harbour fanns de rostiga resterna från Londons industriella historia som i händerna på Tom Dixon blev till fantasifulla möbler, oftast stolar. Han sålde dem i bekantskapskretsen och speciellt frisörer var tidiga och viktiga kunder.

Annons
Annons
Foto: Jesper Florbrant

– Jag blev designer för att människor ville köpa mina grejer. Det var uppmuntrande att de ville plocka fram sina pengar och det gav mig självkänsla. Varje såld stol innebar en möjlighet att göra något nytt, berättar Tom Dixon och sippar på en cappuccino.

Foto: Jesper Florbrant

Till en del tidiga möbler använde han inget annat än metalltråd och en avbitartång. När han lärde sig svetsa i en kompis garage öppnade sig en ny värld och han kunde bygga och sälja i snabbare takt. I det tidiga 80-talets England, när inredning antingen var Bauhausinspirerad med mycket krom, glas och svart läder eller föll i en nostalgisk, viktoriansk Laura Ashley-fåra, stack hans rostiga återbruksmöbler ut. Det rullade på och snart hade Tom en egen verkstad där han byggde, sålde och sov.

– Att vara designer, hantverkare och entreprenör är inte ovanligt. Många av Bauhaus medlemmar arbetade på det sättet, för att inte tala om Arts and Crafts-rörelsen innan dem. Det ger också en direkt koppling till marknaden, säger Tom Dixon och ger därmed en förklaring till den blandning av kreativitet och kommersialism som byggt hans framgång. I slutet av 80-talet plockade italienska möbeljätten Cappellini upp The S-Chair och satte den i produktion. Följande decennium såg flera blivande Tom Dixon-klassiker dagens ljus, till exempel den multifunktionella golvlampan Jack som Tom Dixon själv kärleksfullt kallar för ”the sitting, lighting, stacking thing”. Sedan följde tio år då Tom Dixon inte själv designade i och med att han fick sitt ”första riktiga jobb” som head of design och sedan creative director på möbelföretaget Habitat, som då ägdes av Ikea. Idag tar, till Tom Dixons stora frustration, möten upp större delen av dagarna – men den riktiga glädjen finns fortfarande i själva designprocessen.

Annons
Annons

Mjuk nyhet från Tom Dixons senaste kollektion Fat.

– Jag har ett litet designteam, en person arbetar med textil, en med metall och så vidare. Jag försöker alltid dra dem från sina datorer och in till verkstaden där vi gör modeller och prototyper.

Att arbeta med material i händerna är fortfarande Tom Dixons passion och när han berättar om en workshop i London, som gav upphov till textilen Blot i vårens kollektion, skiner ansiktet upp för första gången under intervjun.

– Vi hyr in externa textildesigner och de får alltid göra allt det roliga. Men jag tillbringade en natt i studion och gjorde Blot. Jag älskar sånt. Det är alldeles för lätt att separeras från hantverket.

Swirl är en annan produkt från vårens kollektion han gärna pratar om. Materialet är unikt och tillverkas genom att pulvriserad sten, en restprodukt från marmorindustrin, blandas med pigment och gjutmassa till ett stenliknande material. Vid någon tidpunkt blandas massan så att en marmoreringseffekt uppstår. Kanske, medger Tom Dixon, är Swirl-föremålen de saker ur senaste kollektionen som tydligast uttrycker hur hans hjärna fungerar.

– Det är en virvel med rikligt med förvirring, lite som kaos, jag är väldigt intresserad av kaos-teorier. Och så, när man tar något steg tillbaka så ser man mönster som framträder.

Spännande material går Tom Dixon fortfarande igång på och så har det varit ända sedan han som ung elev på en “pretty shitty school” i västra London upptäckte kroki och lera och blev varse att enkla material kan förvandlas till något annorlunda och värdefullt. I Bahamas tropiska vatten har han nyligen låtit skörda resultatet av ett undervattensexperiment där kalkavlagringar format en slags naturlig betong på metallstrukturer. Efter år av tillväxt ska de fraktas hem – och säljer föremålen så investeras vinsten i nya, liknande experiment framöver. Det kreativa och det kommersiella, alltid förenat i Tom Dixons arbete. Och så länge han har får arbeta med materialen och kan kontrollera designen och kvaliteten på slutprodukterna har Tom Dixon inget problem att de bär hans namn.

Men vad skulle hända om du en dag inte har den kontrollen?
– Livet efter detta, ja… Jil Sander och Martin Margiela till exempel har ju inte längre något att göra med företagen som bär deras namn. Namnet blir ett spöke. Det är väl då jag tar en ledig dag och börjar kalla mig Dick Thomson.

Mjuk nyhet från Tom Dixons senaste kollektion Fat.
Mjuk nyhet från Tom Dixons senaste kollektion Fat.
Annons