Annons

Tongivande

Tre decennier efter sin död hittar Sonja Åkesson ständigt nya läsare. Nu kommer en samlingsskiva där musikereliten har tonsatt hennes blodröda, blytunga dikter. Stinsdottern från Buttle börjar slutligen få respekt som något mer än en diskbänksrealist.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Sorlet tystnar på Stockholms stadsbibliotek när Gun Qvarzell kliver upp på scenen. Sonja Åkesson-sällskapet, som hon är ordförande för, har satt ihop en utställning där poetens ofta bortglömda collagekonst ska visas på nytt. Gun närmar sig mikrofonen.

– Det sägs att Sonja var annorlunda. Och det är sant, hon
var annorlunda. Hon var magnetisk, säger Gun och slänger en snabb blick mot Sonjas fotografi, som står på ett podium tillsammans med en ensam röd ros.

Det har gått trettiotre och ett halvt år sedan Sonja dog. Gun Qvarzell verkar inte ha glömt en minut av deras bekantskap.

– Jag minns när vi besökte Skansen, då fick man alltid ha en vakt som höll koll på henne. Det var svårt. Hon ville alltid släppa ut alla instängda djur.

I dag skulle betydligt fler än de femtio eldsjälarna på Stadsbiblioteket hålla med om att Sonja Åkesson är en av den svenska 1900-talslyrikens största. När hon 1957 gav ut debutsamlingen Situationer lät själva tanken som något ur en feberdröm. Det var mycket som hade begränsat hennes väg dit, från den oglamourösa bakgrunden i en gotländsk byhåla via femtiotalets hemmafruroll till alla självbelåtna män på kulturparnassen.

Annons
Annons

När hon äntligen slog igenom på allvar – när hon blev kändispoeten som intervjuades i veckopressen, en av ikonerna i sextiotalets kvinnokamp och en litterär uttolkare av den privata sfär som visade sig vara politisk – då var beskrivningen av henne just begränsad. Det var diskbänksrealisten Sonja, sällan Åkesson, och hennes sorgkantade dikter ur en psykiskt jobbig levnad.

– Sonja Åkesson fick bra kritik, men samtidigt var det som att hon blev mallad som en självbiografisk poet. Den där bilden av henne finns fortfarande kvar, att hon var en ledsen och labil kvinna som skrev dikter om hur det är att vara hemmafru. Det är en väldigt reducerande bild, säger poeten och litteraturkritikern Jenny Tunedal, som 2006 gjorde urvalet till den första nyutgåvan av Sonja Åkessons poesi på tjugofem år.

Om Sonja Åkesson ibland hyllades för fel saker under sin livstid har hennes status stigit efter hennes död. Jenny Tunedal menar att det har skett ett skifte, att allt fler förstår det komplexa och gränsöverskridande som finns vid sidan av hemmafrutematiken.

– Jag tror att det nya intresset för Sonja Åkesson handlar mycket om att man har hittat nya sätt att läsa henne. Man förstår att hon faktiskt gjorde ett intellektuellt val att skriva ur vissa positioner, och att de valen var politiska, säger hon.

En viktig del av renässansen handlar om att en ny generation poeter och musiker har upptäckt Sonja Åkesson. Nu går några av hennes största beundrare samman och tonsätter de mest älskade dikterna på nytt. Producenten Göran Petersson, som tillsammans med Jonas Sjöström tog initiativ till samlingsskivan Sonja Åkesson tolkad av, menar att det var hög tid för en ny generation tonsättare att föra arvet vidare.

Annons
Annons

– Jag har förstås lyssnat på Sånger om kvinnor och de grejer som Gunnar Edander gjort, och även Ulla Sjöbloms fantastiska platta. Nu kände vi att det var dags att uppdatera tonspråket och göra nya tonsättningar.

När Göran Petersson ringde runt var reaktionerna positiva.

Göran Petersson tror att det finns en enkel förklaring till att så många i den svenska artisteliten älskar Sonja Åkesson:

–Hennes texter är helt enkelt fantastiskt bra. Det är smart, roligt, drastiskt, vardagligt. Kvalitet håller i längden, säger han.

Arbetet inleddes med att musikerna fick välja sina favoritdikter. Förkunskaperna varierade. Anna Järvinen, till exempel, hade visserligen läst dikter som Äktenskapsfrågan där den kända strofen Vara vit mans slav ingår, men inte närmat sig mer därefter.

–När jag fick frågan att vara med lånade jag allt jag kom över och blev förstås överlycklig. Jag läste på mer om Sonja själv och hennes verk, och då kändes det ännu mer självklart att vara med i projektet, säger Anna Järvinen, som till slut valde de två dikterna Ajajaj och O.

Om vissa bläddrade länge i diktsamlingarna hade andra lättare att välja. Anna von Hausswolff visste direkt vilken dikt hon skulle tonsätta.

–Öron. Det är en av mina favoriter. Jag tycker om att hon skriver i jagform, att hon vänder sig direkt till läsaren. Man kan knappt se det som en dikt, mer som en vädjan. Det hade lika gärna kunnat vara en dialog mellan henne och mig, säger hon.

–Att arbeta med en av Sonja Åkessons texter, att bygga om den från ordlandskap till musiklandskap, gav helt nya perspektiv, säger Anna von Hausswolff.

Annons
Annons

–Till en början trodde jag att hon skrev i ett slags arbetarklassens språk, och att hennes kritik mest riktade sig mot mannen. Det var naivt. Nu har jag insett att hennes diktning är mycket mer än bara politik, den är andlig och världslig på samma gång.

Just att hon behärskade så många litterära uttryck är en av de största kvalitéerna hos Sonja Åkesson. Det menar Lisa Nilsson, som för länge sedan fick hennes samlade verk i present av sin mamma. Stilblandningen gör att artister med vitt skilda musikaliska uttryck kan hitta en naturlig väg in i hennes poesi.

–Ta Annika Norlin, till exempel, i hennes version av Åkej låter det som att hon kunde ha skrivit texten själv. Det säger något om hur mångfacetterad Sonja var i sitt språk – hon kunde vara kantig och ful, och samtidigt så skör och poetisk att en sådan som Anna Järvinen kan tolka henne med sin nästan transparenta röst. Det är imponerande, säger Lisa Nilsson.

Hon hade två dikter att bearbeta till projektet. Ändå hade varken hon eller någon annan av de elva medverkande en lika svår uppgift som Kajsa Grytt, som tog sig an Självbiografi (Replik till Ferlinghetti), en tio sidor lång dikt som inte bara är ett av Sonja Åkessons genombrottsverk, utan också en av den svenska lyrikhistoriens främsta symboler för kvinnors längtan efter något större än att stå vid en spis.

Hur omvandlar man ett sådant monument till en rocklåt på sex minuter?

–Det var jättesvårt. Jag försökte flera gånger hitta andra låtar att göra, men jag bara åkte tillbaka till den här hela tiden. Jag var tvungen att göra den, säger Kajsa Grytt.

Annons
Annons

Ändå verkar hon ha lyckats bra, åtminstone att döma av de recensenter som pekat ut hennes tolkning av Självbiografi som ”underbar”. Själv försökte Kajsa Grytt att inte tänka på vad kritikerna, poesiläsarna eller ens Sonja Åkesson-sällskapet skulle tycka.

–Jag funderar inte på om det är bra i andras ögon. Men dagen innan inspelningen tänkte jag: ”Fan, det här är ju omöjligt. Varför gör jag det så svårt för mig själv istället för att ta någon enkel låt?” Men såhär efteråt är jag stolt över att jag gav mig in i det.

Sonja Åkesson dog i maj 1977, bara 51 år gammal, efter att ha mått psykiskt dåligt under de sista åren av sitt liv. På begravningen lästes dikten O, som skrevs när hon redan visste att levercancern var på väg att ta över:

Snart ligger vattnet still

Kring min darrande ö

Snart ligger is på mitt hö

Snart finns jag inte till

Snart kommer vinterns tid

Men enligt de medverkade på samlingsskivan är Sonja Åkesson inte alls borta. Som feministisk symbol och kraftkälla är hon extremt närvarande, inte bara under den korta tid då hennes texter skulle tonsättas på nytt.

–Många kvinnor i min generation har män omkring sig som är vana vid jämlikhet. Ändå fortsätter vi ofta att spela det där gamla spelet. Jag svär över det varje dag. Varför sätter jag kreativiteten längst ner på min att göra-lista? När jag är hemma går jag ofta ronden för att plocka, fixa och diska, trots att jag egentligen borde skriva. När dagen är över har jag inte hunnit göra det jag skulle, och har svikit mig själv som kreativ varelse kopiöst. På den resan finns Sonja alltid med, säger Lisa Nilsson.

Annons
Annons

Sonja Åkessons poesi har varit en återkommande läsupplevelse för Lisa Nilsson. På senare tid, när hon själv försökt att närma sig ett taggigare, nästan argt uttryck i sina egna texter, har Sonja Åkesson blivit till en ännu större förebild:

–Det jag använder Sonja till är att våga boosta min kompromisslöshet, att inte vara så duktig, till lags och behagfull. Hon ger en välsignelse att vara krånglig, obstinat och mensig. Det är befriande, säger Lisa Nilsson.

Är Sonja Åkesson fortfarande relevant även efter att tidseran hon skildrade, med sitt folkhem, sina bonmaskiner sina välstädade syföreningsmöten, har försvunnit för gott? Självklart, tycker Kajsa Grytt. När hon återvänt till Sonjas dikter har hon insett att de har minst lika stor relevans i 2010-talets Sverige som de någonsin haft.

–Idag har hon fått frigöra sig från den här kladdiga sjutiotalsoffergrejen, med omvårdnad, tabletter, och att bara vara mamma... Förr trodde man kanske att hennes poesi var daterad bara för att hon talade med sin egen tid. När ett antal år har passerat ser man att samtiden bara var en dekor, en scenografi som hon talade genom.

Tror du att fler kommer att upptäcka Sonja Åkesson även i fortsättningen?

–Absolut. Jag hoppas och tror att hon kommer ingå i den svenska kulturhistorien på ett sätt som hon inte gjorde när vi läste poesi när jag var liten. Då var berättelsen om Sonja den om en liten människa: ”Åååh, nää. Vad fint”. Tänk om man skulle tala likadant om Stig Dagerman! ”Åååh, nää. Han tog livet av sig.”

Kajsa Grytt växlar över från den nedsättande bebisrösten hon härmat.

–Jag vet ju inte hur litteraturvetarna ser det. Men nog fan är Sonja Åkesson en stor poet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons