Annons

Anna Victoria Hallberg:Toni Morrison stöpte om de svartas Amerika

Toni Morrison på ett fotografi från 1981.
Toni Morrison på ett fotografi från 1981. Foto: TT

Den amerikanska drömmen om frihet byggdes med slaveriet och barbariet som hävstång. Denna insikt är central i Toni Morrisons författarskap, vars utgångspunkt är de svartas Amerika och där läsaren alltid förvandlas till vittne.

Under strecket
Publicerad

Toni Morrison tar emot 1983 års Nobelpriset i litteratur.

Foto: AP Bild 1 av 2

Toni Morrison (1931–2019).

Foto: Guillermo Arias/AP Bild 2 av 2

”Vi dör. Det skulle kunna vara meningen med livet.” Orden är författaren Toni Morrisons, och det är bara timmar sedan världen fick veta att hon avlidit. 

Toni Morrison (född 1931, i det amerikanska stålbältets Ohio) var en av samtidens stora. Prisad, hyllad, läst och en betydelsefull förebild för många svarta amerikaner i det av etnicitet polariserade USA. Hon var samtidigt gåtfull och tillgänglig, både som person och författare. När hon talade – med mörk, lugn, distinkt stämma – lyssnade man, eftersom det var så tydligt att hennes närvaro i själva världen berörde och bar mening. När hon skrev var det som om orden, läsandet, fick en delvis ny rytm. Romanerna är ofta musikaliska, men det är mer än så: orden hörs på pappret, med förnimmelser av ljud, föremål, dofter, väderomslag, rörelser. 

Morrison ritade också upp en ny karta för intellektuella äventyr där slaveriet och den samtida svarta erfarenheten i Amerika inte skulle utforskas med besvikelsens eller ilskans incitament. I stället ville hon ”skissera huvudlinjerna för ett tilltalande, fruktbart och utmanande kritiskt projekt som inte belastas av några drömmar om subversion eller flammande gester mot befästa murar”, som hon formulerade det i en serie föreläsningar på Harvarduniversitetet, utgivna under titeln ”Mörkt spel. Vithet och den litterära fantasin” (”Playing in the dark”, 1992). Hon kom med ett eget perspektiv, svarade och funderade oväntat och tankeväckande. 

Annons
Annons

Toni Morrison tar emot 1983 års Nobelpriset i litteratur.

Foto: AP Bild 1 av 1

I intervjuer är hon uppsluppen och seriös, har nära till skratt. Bilden som befästs under de år jag följt henne är att hon förefaller självklar snarare än bestämd. Som det här att hon ville skriva specifikt för svarta amerikaner. Hon återkom till det, ofta. Ändå blev inte effekten exkluderande eller politiskt kompromisslös utan saklig. Det varaktiga budskapet – människans behov av att bli ett subjekt – framstod som extra tydligt när hon upprepade det en passant, blottad på agitatorisk udd. Trots detta var hon en politiskt medveten och sällsynt framhärdande författare där historiska krafter från slaveriet och framåt blev hennes återkommande teman. Hon var radikal, men gick en egen väg bortom kotterier och uttryckte sig inte genom slagord. 

Toni Morrison tar emot 1983 års Nobelpriset i litteratur.
Toni Morrison tar emot 1983 års Nobelpriset i litteratur. Foto: AP

Kanske är ordet ”undersökning” betydelsefullt att stanna till vid. Kulturell identitet, hudfärg, individualism, olika typer av skapelseakter blir undersökta i Morrisons litteratur för att kunna framställas på nytt genom den arbetsmetod hon använde. Det är som att vi ska läsa och därigenom transformeras av romanens sätt att göra det avvikande välbekant och det välbekanta gåtfullt. 

Morrison verkade inom flera litterära genrer, och var en mycket uppskattad lärare i kreativt skrivande på Princeton under många år, men det är i de elva romanerna hon skrev mellan 1970 och 2015 som erkännandet grundas. Också inom romanproduktionen som sådan finns det en hierarki, där de verk som flest sätter främst skrivs på 70- och 80-talen. ”Solomons sång” (”Song of Solomon, 1977) och romanen ”Älskade” (”Beloved”, 1987) hör till höjdpunkterna i författarskapet. 

Annons
Annons

I romanen ”Älskade” kretsar handlingen kring Sethe. Hon är en förrymd slavkvinna som lever i frihet i 1870-talets Ohio, tillsammans med dottern Denver och Paul D. Han var liksom huvudpersonen tidigare slav på bomullsplantagen Sweet Home i Kentucky. Tidigt i romanen får vi veta att Sethe har skurit halsen av sin nyfödda dotter, Denvers syster, i tron att deras forne ägare kommit för att hämta dem tillbaka till plantagen.

Det finns en verklig historisk bakgrund till berättelsen, där en svart kvinna i Sethes situation hellre dödade sina barn än såg dem återföras till de forna vita husbönderna. Slavsystemet som på en gång faktisk händelse och skönlitterärt motiv, som minne och nutid, konstrueras skickligt men uppmärksamhetskrävande av Morrison. Meningarna – ofta grammatiskt ofullständiga – förflyttar läsaren mellan olika tidsplan. Karaktärerna fördelar romanens handling i en avsiktligt invecklad tidsstruktur. Pendeln svänger mellan tillbakablickar och nutid. Utöver denna rörelse finns en insprängd dåtid som skrivs i presensform. Många har påpekat att det här sättet att strukturera förfluten tid i en roman påminner mycket om William Faulkner, en författare Morrison tog starkt intryck av. 

Jag har sällan läst en författare som verkar vara så intresserad av läsarens medskapande.

För att lyckas foga samman de fragmentariska händelseförloppen och förstå berättandets logik gäller det som läsare att våga vara både okunnig och aktiv, och emellanåt försöka läsa på det sätt man omedvetet använder när man ser film. Genom att betrakta får du söka och tillägna dig innehållet allt eftersom. 

Annons
Annons

Berättelsernas värde relateras hela tiden till en tolkande praktik där mångtydigheten medför att både romangestalter och läsare retroaktivt kan medverka i det förflutna. Att det emellanåt är obegripligt som roman misstänker jag är Morrisons sätt att säga att slaveriet, systemets kallhamrade konsekvens, ju var och är obegriplig. 

Flera litteraturvetare och kritiker har konfunderats av Morrisons tillvägagångssätt. Frågan verkar lyda: hur ska jag ta mig an den här romanen, på vilket sätt ska jag närma mig den här karaktären? Morrison krävde mycket av sin läsare (väl mycket?) eftersom hon förstod skrivandets men kanske särskilt läsandets konst. 

Jag har sällan läst en författare som verkar vara så intresserad av läsarens medskapande, och inte i en platt mening där vi förväntas fylla i luckor för att göra berättelsen förståelig utan i betydelsen att läsaren ska uppfatta en rumslig närvaro som gör det omöjligt att väja undan. Hur kan då en författare lyckas med konststycket att omvandla en känsla, en social konvention, en oförrätt, till skönlitteratur? Jo, genom språket och berättandet givetvis. Men, skulle Morrison fortsätta, vad finns utom räckhåll för författarens egen fantasi? Det kan endast en god läsare upptäcka. Och det är i denna cirkulära rörelse mellan Morrison Författaren och Morrison Läsaren som hennes unika kontakt med språket och föreställningsförmågan finns. 

Toni Morrisons romaner är därför svåra att genrebestämma: de är fristående verk som hålls samman av teman, motiv och karaktärer – form och innehåll utgör ett odelbart kitt. I hennes böcker finns en kännetecknande längtan som är speciell, en trängtan. Karaktärerna vill till varandra, eller bort från världen, mot något vackert och hållbart, de vill lämna och göra sig av med ”det svarta oket”, bli fria. Uttrycken för detta är emellanåt impressionistiska, humoristiska, men språket är många gånger grovt, nästan brutaliserat, i Morrisons skönlitteratur. Försöken till frigörelse för en karaktär som Sethe i ”Älskade”, och kärleksbetygelserna mellan henne och Paul D, behöver upprepas och omformuleras medan barnamordet gestaltas en gång och läggs mot slutet. Jag tänker att det är så för att läsaren ska hinna förstå romanens vokabulär, nå fram till insikter om både den inre och den yttre Sethe. 

Annons
Annons

Toni Morrison (1931–2019).

Foto: Guillermo Arias/AP Bild 1 av 1

Kunskap, också den nyttobetonade om slaveriets historia, formar traditioner och vilar på bildspråk. Morrisons vision är att det ska krävas stora ansträngningar att inte uppfatta att utgångspunkten i hennes verk är de svartas Amerika och att en läsare alltid blir ett vittne till det som berättas. En del av hennes kritik mot hur vita författare har porträtterat svarta i den amerikanska litteraturen (hon skriver pregnant och dräpande om Herman Melville och Ernest Hemingway, bland andra) handlar om att ”de svartas närvaro” utgjort något svårt. Det traumatiska har maskerats för att kunna förhöja det vita och skapa en kognitiv klyfta mellan två världar – en svart och en vit. Notera att Morrison talar om den amerikanska litteraturen, om förbindelsen mellan tolkade idéer och språkliga utsagor, om hur föreställningar möjliggörs genom konsten. 

Toni Morrison (1931–2019).
Toni Morrison (1931–2019). Foto: Guillermo Arias/AP

Den amerikanska individualismen, menade Morrison, går inte att förstå utan att erkänna betydelsen av en närvarande ”afrikanism”. Den amerikanska afrikanismen är ett slags metod som rymmer föreställningar om vad svarta amerikaner symboliserar. Huvuddragen i det som byggde den amerikanska drömmen om frihet behövde barbariet som hävstång – detta är en tes Morrison utvecklade och fördjupade under åren. Den presenterades i redan nämna ”Mörkt spel” och återfinns i boken ”Race” från 2017, samt i den nyutkomna samlingsvolymen ”Mouth full of blood” (2019) som består av högtidstal, essäer och betraktelser från flera årtionden. 

Annons
Annons

Morrison ville genom sin egen litteratur etablera en ny struktur för den svarta litterära fantasin eftersom människan i så stor utsträckning blir till i språket. Den mest hållbara utvägen för den amerikanska litteraturen – och kanske också det amerikanska samhället i stort – är att de fabricerade bilderna av svart närvaro får en form av etisk och estetisk konkurrens via svarta konstnärer och författare. 

En viktig aspekt av Morrisons prestation var, precis som redan antytts, självständigheten och oviljan att ingå i förutbestämda, mallade kollektiv. Här bör nog inte hennes akademiska liv och identitet underskattas. Att Morrison aktivt valde bort publika sammanhang som många svarta amerikaner förväntade hennes medverkan i innebar att hon mötte kritik. 

I romanen ”De blåaste ögonen” (”The bluest eyes”, 1970) finns ett incesttema med handgripliga och obehagliga scener och även här mötte Morrison fördömanden av vissa svarta kritiker som hävdade att temat gjorde den svarta frigörelsen en björntjänst genom att befästa fördomar om afroamerikaner. Som om en rå värld inte skulle kunna vara en plats för förvandling, en väg till frihet.

Också hennes tydliga sympatier med feminismen utan att beskriva sig som feminist skapade spänningar i vissa grupper. Jag skulle vilja beskriva hennes universum som matriarkalt snarare än feministiskt. Morrison utgick nästan alltid från kvinnlig empiri och sexualitet, men skrev inte ideologiskt om könsskillnader. 

Hon efterlämnar ett tomrum för andra att fylla även om ingen annan kommer att kunna låta och kännas som Toni Morrison. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons