Annons

Andres Lokko:Torftigt att musik-tv hoppar över grundkursen

Till och med Island har lyckats med något Sverige aldrig ens orkar överväga: att ta sig an den snåriga historien om vår inhemska popmusik från A till Ö. SVT, satsa på grundkursen i svensk musikhistoria – snart är det för sent.

Under strecket
Publicerad

Från ”Rotmosrock” till Tove Lo, Andres Lokko efterlyser en genomgång av den svenska pop- och rockhistorien.

Foto: TT, Paul A. Hebert/AP Bild 1 av 1

Från ”Rotmosrock” till Tove Lo, Andres Lokko efterlyser en genomgång av den svenska pop- och rockhistorien.

Foto: TT, Paul A. Hebert/AP Bild 1 av 1
Från ”Rotmosrock” till Tove Lo, Andres Lokko efterlyser en genomgång av den svenska pop- och rockhistorien.
Från ”Rotmosrock” till Tove Lo, Andres Lokko efterlyser en genomgång av den svenska pop- och rockhistorien. Foto: TT, Paul A. Hebert/AP

Först: det var väldigt kul att mötas av så många nya dokumentärfilmer som stiligt låg uppradade på SVT Play under de gångna helgerna. Det kändes faktiskt som en genuin och fin julklapp.

Den tredelade dokumentären ”Eran” om en noggrant kurerad liten del av den svenska punkhistorien och så en timme om det ändå så närbesläktade Dag Vag. Och mittemellan utmärkta porträtt av Harry Schein och trumpetaren Lee Morgan – vars ”Search for the new land” är ett av mina absoluta favoritalbum – verkar det dessutom alltid finnas minst ännu ett osett avsnitt av evighetsserien ”Hitlåtens historia”.

Men när jag häromkvällen klämde den i och för sig fascinerande – men, fullt förståeligt, aningen tunna – dokumentären om den moderna isländska musikhistorien, så blev jag sådär rockhistoriskt irritabel igen.

Annons
Annons

Ty till och med pyttelilla Island har alltså lyckats med något Sverige aldrig ens orkar överväga: att ta sig an den snåriga historien om vår inhemska popmusik från A till Ö. Ordentligt. En gång för alla. Från ”Rotmosrock” ända fram till Tove Lo och Baba Stiltz.

Ibland känns det som om Sveriges Television försöker lura i mig att de faktiskt någon gång redan har gjort den där serien.

Det skulle nu förstås inte räcka med två korta avsnitt. Ett sådant projekt kräver en burgare på tjugotalet timslånga delar.

Nu finns det förstås ingen korrekt eller lagstadgad ordning som musikdokumentära berättare eller deras producenter nödvändigtvis bör följa. Men ibland känns det som om Sveriges Television försöker lura i mig att de faktiskt någon gång redan har gjort den där serien.

”Jomen, det måste väl ha gjorts någon gång?”, kan någon säga lite i förbifarten.

På radio för mycket länge sedan, ja.

Med rörlig bild? Nej.

Vi må ha fler svenska rock’n’roll hall of fames, Abba-museer, Grammisar för lång och trogen tjänst i rockens namn och Polarpris-utdelningar än vad som är hälsosamt, men historien om varför vi ska ha – eller ens förtjänar – en enda av dem orkar fortfarande ingen ta tag i.

Visste jag bara att den faktiskt är under produktion, så kunde jag släppa ämnet och i stället blicka framåt mot 2018 utan att behöva se mig om i mild vrede.

Är det inte väldigt torftigt att en så självgod musiknation som Sverige aldrig verkar vilja sammanställa själva grundkursen, fundamentet?

I stället går man gång på gång direkt på överkursen och plötsligt har det gjorts filmer om både, eh, det svenska reggae-undret och, knappt ett år senare, även en alldeles egen film om Dag Vag samt givetvis mängder av obligatoriska nedslag i jordbrukets diffusa roll för svensk post-punk.

Jag säger nu inte att jag har några som helst invändningar mot vare sig de filmer som faktiskt produceras eller mot själva idén på olika former av fortbildning i smalare specialområden – men är det inte väldigt torftigt att en så självgod musiknation som Sverige aldrig verkar vilja sammanställa själva grundkursen, fundamentet?

Med ungefär tio års mellanrum gör jag den här efterlysningen och varje gång säger jag samma sak: snart är de ni helst vill ha med borta, bara under 2017 dog fler oundvikliga namn än någonsin tidigare.

Och det kommer bara att eskalera.

Jag har till och med ett vagt minne av att jag hävdade detsamma då den så – för sin tid – ambitiösa och älskvärt subjektiva BBC-serien ”Dancin’ in the street: a rock’n’roll history” hade premiär.

Det var 22 år sedan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons