X
Annons
X
Recension

Goliat Total misär i ”Tjuvheder”-regissörens nya film

Allt är slitet, grått och kylslaget i "Goliat", om unge Kimmie som lever med en kriminell far och sjuk mor. Jeanette Gentele saknar den livsvilja och livsglädje som genomsyrade Peter Grönlunds Guldbaggesuccé "Tjuvheder".

Sebastian Ljungblad och Cornelia Andersson i ”Goliat”. Foto: Triart
Läs mer om Veckans biofilmer

Goliat

Regi
Peter Grönlund
Genre
Drama
Manus
Peter Grönlund
Medverkande
Sebastian Ljungblad, Joakim Sällquist, Cornelia Andersson, Davina Robinson

1 tim 28 min. Från 15 år.

Betyg: 4 av 6

Det har sprungit upp en liten rännil av socialrealistiska berättelser i det svenska filmlandskapet under 2000-talet vars källa uppenbarligen är Stefan Jarls "Mods"-trilogi om det sociala arvet. 2010 kom Babak Najafis starka "Sebbe" om en mor och son som balanserar på den totala fattigdomens rand. I Peter Grönlunds "Tjuvheder" från 2015 kämpade de två kvinnliga huvudpersonerna för att komma bort från missbruket och hitta tillbaka till sin självaktning.

Ej att förglömma är Gabriela Pichlers filmer om det nygamla klassamhället – men hon tillför också något av Ken Loachs befriande humor.

Nu är Peter Grönlund tillbaka med "Goliat" om unge Kimmie och hans familj bosatta någonstans i utkanten av Norrköping. Det är slitet, grått och kylslaget. Såväl inomhus, där allt ser mer eller mindre hoprafsat ut, som utomhus, där det mesta liknar en soptipp, samt mellan människorna som mest "pratar skit".

Annons
X

Kimmies mamma är sjuk i fibromyalgi och får inte längre några pengar från Försäkringskassan. Och socialen vill man inte förnedra sig att gå till. Kimmies pappa Rolle föredrar att "beckna i byn", det vill säga sälja knark och alkohol tillsammans med ett gäng slitna farbröder, som man anar en gång hade hederliga jobb på ett nedlagt bruk. Nu hopar sig inkassobreven på hallbordet. Kriminalitet tycks vara enda vägen att betala räkningarna. Kimmie genom vars ögon vi ser tillvaron går fortfarande i högstadiet. Pappans och hans vänners mantra inför alla problem är: "Det löser sig." Det gör det inte.

Människor och miljö känns lika autentiska som i Grönlunds förra film. Även här är man förnamn med poliser och fogdar och de med sina klienter. Alla vet var man har varandra. Ingen ändring är i sikte. Det gäller bara att inte rubba status quo.

Efter reklamen visas:
Goliat 2

Kimmie har vännen Jonna (Cornelia Andersson) som tröttnat på hemmiljön och söker sig bort. Kim vill följa med. Men just då måste pappan in på en "kaffevolta", det vill säga sexton månaders fängelse och då måste Kimmie ta hans plats i affärsverksamheten tills pappan kommer ut igen. Det finns en ömhet för sonen hos den hårt slitna pappan Roland (Joakim Sällquist) med djupa ärr på knogarna efter många slagsmål. Men ändå är det enda han kan lära ut – den hårda vägen – att slå först och rakast.

Sebastian Ljungblads Kimmie vill inte följa i pappans fotspår men tvekar ändå inför att pröva något nytt tillsammans med Jonna. Det sistnämnda betyder också att lämna en utsatt familj, framför allt älskade lillasyster Sara. Hur ska han göra för att undvika att det sociala arvet slår igen antingen om honom eller dem?

Hopplösheten är total, alltför total.

I "Tjuvheder" kämpade Malin Levanon som ett djur för att komma på fötter. Hon fick också välförtjänt en Guldbagge för sitt spel. Sebastian Ljungblads Kimmie tar ingen strid utan förblir en åskådare i sitt eget liv. Kameran vilar ofta och länge på hans tysta profil men visar aldrig vad han tänker eller känner, även om man anar.

Till sist blir det enda man associerar med filmens titel "Goliat" förlorare – vilken väg man än väljer. Den livsvilja och livsglädje som genomsyrade den förra filmen – trots misären – saknas denna gång. Hopplösheten är total, alltför total.

Annons
X
Annons
X

Sebastian Ljungblad och Cornelia Andersson i ”Goliat”.

Foto: Triart Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X