Annons

De obehörigaTräffsäkert när världen går under vid Mariatorget

Leif Andrée i förgrunden. Bakom syns Peter Andersson,  Ann Petrén, Sandra Huldt och Pablo Leiva Wenger i ”De obehöriga”.
Leif Andrée i förgrunden. Bakom syns Peter Andersson, Ann Petrén, Sandra Huldt och Pablo Leiva Wenger i ”De obehöriga”. Foto: Sören Vilks

John Ajvide Lindqvists nya pjäs handlar om skräcken som uppstår när olika sociala världar snuddar vid varandra. Det är en rolig och igenkännbar komedi som övergår till undergångsskildring.

Under strecket
Publicerad

Carouschka Streijffert har gjort scenografin och Tobias Hagström-Ståhl har satt ljus i St Pauls forna kyrkorum där nu ”De obehöriga” spelas.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

De obehöriga

Genre
Teater
Regi
Anna Takanen
Medverkande
Peter Andersson, Ann Petrén, Sandra Huldt, Leif Andrée, Pablo Leiva Wenger och Erik Carlsson (piano)
Var
St Paul, Kulturhuset Stadsteatern
Text
John Ajvide Lindqvist

Scenografi: Carouschka Streijffert. Kostym, mask: Patricia Svajger. Ljus: Tobias Hagström-Ståhl, Niklas Glahns. Musik: Simon Steensland

Den som vill bo med hög status på Södermalm har det inte lätt. Mariatorget är ju fint med sina gedigna 1800-talshus, bara man inte bor för nära Mariapol med sin beroendevård och ungdomsakut. Här blandas kulturmänniskor och narkomaner. Även om man går bredvid varandra är det som på två nivåer. Antingen väljer man från sortimentet av franska ostar på Ica Aptiten – eller så tigger man utanför, eller går in och stjäl en falukorv.

Livet består av behöriga och obehöriga – det tycker styrelsen för en bostadsrättsförening som nu träffas för att informellt vädra sina åsikter om olika problem. Eftersom man renoverar har man lånat kyrkan bredvid, St Paul där publiken nu sitter. Så börjar pjäsen vi ska vara med om, men inramningen är sann. Medlemmarna av den gamla frikyrkan dog ut, och Stadsmissionen har köpt den för sin verksamhet. Kulturhuset Stadsteatern som är husvill för tillfället har lånat lokalen och spelar en ny pjäs av John Ajvide Lindqvist som just handlar om segregation, social paranoia och rotlösa människor.

Annons
Annons

Carouschka Streijffert har gjort scenografin och Tobias Hagström-Ståhl har satt ljus i St Pauls forna kyrkorum där nu ”De obehöriga” spelas.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

Det före detta kyrkorummet fungerar bra som spelplats. Scenografen Carouschka Streijffert har placerat ut enkla stolar och bord samt hängt vita skynken på väggarna som blir projektionsytor. Pjäsen är fästad vid Mariatorget. Vi söderbor fnissar förtjust åt detaljerna, men alla som har en bostadsrätt eller hyr en lägenhet av en förening känner igen sig. Trappstädning, konstiga grannar, stölder från tvättstugan – och obehagliga obehöriga som tar sig in.

John Ajvide Lindqvist plockar ihop fem lätt igenkännbara människotyper. Anna Takanen stryker som regissör under det karikatyrmässiga och rollernas besatthet av vissa frågor: gemensamt är en skräck för något som liksom sipprar in utifrån men som också existerar inom dem själva. En mörk oro, en känsla av främlingskap som man försöker fästa vid andra.

Carouschka Streijffert har gjort scenografin och Tobias Hagström-Ståhl har satt ljus i St Pauls forna kyrkorum där nu ”De obehöriga” spelas.
Carouschka Streijffert har gjort scenografin och Tobias Hagström-Ståhl har satt ljus i St Pauls forna kyrkorum där nu ”De obehöriga” spelas. Foto: Sören Vilks

”De obehöriga” börjar som en komedi, i snabbt tempo får rollfigurerna beklaga sig över olika trivialiteter som övergår till skildringar av övernaturliga händelser: en man med ansiktet pixlat, en skugga som löses upp och något ont som väntar bakom smörkylen på just Ica Aptiten.

Kvintetten har roller som passar dem perfekt. Ordföranden spelas av Peter Andersson med mycket pondus, Sandra Huldt är på kornet som ängslig småbarnsmamma åt två väldigt känsliga barn, Ann Petrén gör kattanten som säger ”usch” väldigt många gånger. Pablo Leiva Wenger spelar Invandraren som är en riktig mjukis och klamrar sig fast vid sin yogamatta – och så en utmärkt Leif Andrée som argsint hyresgäst vilken vrålar ut sin frustration.

Efter paus har katastrofen ägt rum och verkligheten är en Sartre/Beckettvärld av instängd identitetslöshet. Allt som sades förut är nu skärvor som rollerna försöker göra till begripliga helheter. Till sist är det bara en bild som stannar: en Bullerbyfantasi med höbärgning, hästdragen vagn och lärkdrillar. Kanhända vill texten säga att också våra drömmar om hemmahörighet är nostalgiska livslögner, eller mentala charterresor till ett förflutet som för alltid är förgånget – och just därför så tryggt. Hur som haver: roligt är det och väldigt träffsäkert.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons