X
Annons
X
Krönika

Sofia Nyblom: Tragedierna håller demokratin vid liv

Grekerna kallade den för katharsis: förlösningen man kan uppleva ­efter ett tragiskt drama, en rening som kan förvandla upprördhet till handling. Vad är musikens betydelse för tragedin, och tragedins ­betydelse för demokratin?

Läs mer om Musikveckan med SvD
Anna Näsström, Agnes Auer, Anna Larsson, Tobias Westman och Anders Larsson i ”Norrmalmstorgsdramat” i Vattnäs konsertlada i Dalarna.
Anna Näsström, Agnes Auer, Anna Larsson, Tobias Westman och Anders Larsson i ”Norrmalmstorgsdramat” i Vattnäs konsertlada i Dalarna. Foto: P-J Jansson

Tragedin fyller en livsuppehållande funktion. När vi inte tillåts berätta om konflikterna, utan bara om framgångarna – vad finns det då att berätta? Det visste redan de gamla grekerna, och klädde tragedierna i musik för att tränga in i publikens hjärta. Men hur levande håller vi den kunskapen i dag?

Eyvind Johnsons "Krilon" på Kulturhuset Stadsteatern påminner om denna uråldriga sanning. Dystopin om Krilon är iscensatt som en pjäs i pjäsen, där censorn håller ett vakande öga. Allteftersom censurens snara dras åt rensas allt fler delar ur berättelsen bort. Till slut, när fascisterna står där med svarta skjortor och knutna nävar, är scenen renskalad från karaktärer, kulisser och intrig. Berättelsen är bortblåst och utkonkurrerad av ett annat, patriotiskt narrativ: den patriotiska musikalen om landsfadern Gustav Wasa. Frågan borrar sig in i medvetandet: "Om vi hade talat om makt – hade vi varit bättre förberedda?"

Jag funderade kring tragedins kraft under en reportageresa i USA förra året. Jag träffade musiker och konstnärer som var deprimerade och skräckslagna över att ha förlorat både sina illusioner och kontrollen över sina liv till Donald Trump, som flera kallade för en galen populist. Många jämförde med elfte september. En hel del handlade om de vita, privilegierades självrannsakan. Det gjorde ont att vakna upp till rasism och bigotteri när filterbubblorna sprack.

De beskrev också nya konstnärliga utmaningar: att berätta i musik eller dramatik om hur det gick till när den amerikanska framgångssagan förblindade ett helt folk. Ofta verkade själva samtalet fylla deras behov av rening, katharsis, men framför allt tjänade kabarésångerna, countrylåtarna och de nya operorna till att väcka frågan om hur man ville se framtiden. De kämpade för demokratin.

Sverige kändes stumt och oengagerat.

Jag kom hem till Sverige utmattad, men inspirerad, och saknade genast det hetsiga debattklimatet. Passionen tycktes få amerikanska konstnärer att beväpna sig med konst och musik för att bromsa den brutala nedmonteringen av mänsklig värdighet. Sverige kändes stumt och oengagerat.

"Är dom inte lite hysteriska ändå?" frågade en svensk kollega, som ville höra andra berättelser om USA. Här hemma fyllde den amerikanska mardrömmen samma funktion som en skräckfilm: skönt att förfasa sig över Trump-såpan från åskådarplats, och sedan knäppa bort den med fjärrkontrollen.

Sedan blev det sommar. Klimatångesten och de politiska maktkamperna tog struptag på Sverige, och medan vi kippade efter andan så började berättelserna flöda, på liv och död.

Terrordramat i det låsta bankvalvet speglade exakt känslan av att vara i händerna på en opålitlig maktfaktor.

I juli månad spelades Albert Schnelzers nervkittlande opera "Norrmalmstorgsdramat" i Vattnäs konsertlada i Dalarna. Gisslandramat som bergtog hela Sverige under en annan valrörelse för 45 år sedan, kändes just då som den perfekta metaforen för rädslan som spred sig i ett land i brand. Medan utländska brandbilar paraderade förbi hurrande folkmassor på riksväg 70 på väg norrut, satt jag käpprätt upp på stolen. Terrordramat i det låsta bankvalvet speglade exakt känslan av att vara i händerna på en opålitlig maktfaktor. Rånarnas spel om de kvinnliga bankbiträdenas lojalitet med en k-pist mot tinningen fick en mångbottnad betydelse, mitt i vår egen valrörelse styrd av rädsla och hot. 

Yaniv d’Or och Francesca Lombardi Mazzulli i ”Syskonen i Mantua” på Drottningholmsteatern. Foto: Sören Vilks

Kanske har vi talat om tragedier förut – men behovet är större nu. Inte för att framkalla apokalypsen innan den rasar över oss, utan för att utmana oss själva att se längre än vi vågar. Både drömmen och mardrömmen, och raseriet.

Kvällen före valet satt jag på Drottningholmsteatern och såg "Syskonen i Mantua", och hörde musiken slå en bro mellan barock och nutid, mellan ghettot och furstehovet, mellan jordelivet och Hades. Den bittra sanningen om sekelgammal antisemitism mötte sin publik klädd i myt och rituell skönhet.

Det kan kännas skrämmande och ovant att möta de stora berättelserna om makten och framtiden, och ännu mer skrämmande att skriva dem. Men om vi inte gör det – vad finns det då kvar att prata om?

Anna Näsström, Agnes Auer, Anna Larsson, Tobias Westman och Anders Larsson i ”Norrmalmstorgsdramat” i Vattnäs konsertlada i Dalarna.

Foto: P-J Jansson Bild 1 av 7

Yaniv d’Or och Francesca Lombardi Mazzulli i ”Syskonen i Mantua” på Drottningholmsteatern.

Foto: Sören Vilks Bild 2 av 7

Albert Schnelzer.

Foto: Hasse Linden Bild 3 av 7

András Schiff och Yuuko Shiokawa.

Foto: Highresaudio Bild 4 av 7

Yaniv d’Or spelar barocktonsättaren Salamone Rossi i ”Syskonen i Mantua”, som just nu spelas på Drottningholms slottsteater.

Foto: Sören Vilks Bild 5 av 7

Jean-Philippe Rameau porträtterad av Jacques Aved år 1728.

Bild 6 av 7

Birgit Nilsson.

Foto: Svenskt Fotoreportage/TT Bild 7 av 7

Albert Schnelzer.

Foto: Hasse Linden Bild 1 av 1

Del 1 av 5

Lyssna! Sofia Nyblom musiktips

Albert Schnelzer. Foto: Hasse Linden

1. Albert Schnelzer: Suburbia. Bis.

Albert Schnelzer tonsätter den svenska framtidseuforin, renhetssträvan och ensamheten i Folkhemmet. Långt innan hans starka operadebut etablerade han sig som en av våra främsta musikaliska berättare. Den mörka förortsskildringen i verket "Suburbia" – vilket också är titeln på den nya skivan – ger exempel på hans tekniskt drivna, engagerade och vackra tonspråk.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

András Schiff och Yuuko Shiokawa.

Foto: Highresaudio Bild 1 av 1

Del 2 av 5

András Schiff och Yuuko Shiokawa. Foto: Highresaudio

2. András Schiff och Yuuko Shiokawa: Bach Sonat för klaver och violin no. 3 E-dur. ECM.

Klavermästaren András Schiff lierar sig på sitt senaste album med Yuuko Shiokawa i utforskandet av tre väldiga klassiker signerade Bach, Busoni och Beethoven. Hos Bach finns både tragiken och närvaron i nuet, och ingen kan bättre än Schiff balansera klarhet med känsla. Schiff lever i exil från hemlandet Ungern, sedan hans kritik av Orbán-regimen lett till anonyma hot om att stympa hans arbetsredskap – händerna.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Yaniv d’Or spelar barocktonsättaren Salamone Rossi i ”Syskonen i Mantua”, som just nu spelas på Drottningholms slottsteater.

Foto: Sören Vilks Bild 1 av 1

Del 3 av 5

Yaniv d’Or spelar barocktonsättaren Salamone Rossi i ”Syskonen i Mantua”, som just nu spelas på Drottningholms slottsteater. Foto: Sören Vilks

3. Salamone Rossi: Adio kerida. Avie.

Barocktonsättaren Salamone Rossi delade sin tid mellan ghettot i Mantua och Gonzaga-hovet: en jude fången i diasporan. "Adio kerida" med Apollo’s Fire är förandligad kärlekspoesi ur Höga visan gestaltad som tidlös världsmusik på albumet "Sephardic journey".

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Jean-Philippe Rameau porträtterad av Jacques Aved år 1728.

Bild 1 av 1

Del 4 av 5

Jean-Philippe Rameau porträtterad av Jacques Aved år 1728.

4. Jean-Philippe Rameau: Monstre affreux, Anténors aria ur ”Dardanus”. Ensemble Pygmalion under Raphaël Pichon. Harmonia Mundi.

Skivan "Enfers" samlar helvetesskildringar från den franska barockoperan, i en okonventionell rekonstruktion av repertoar av Gluck och Rameau inspirerad av tragöden Henri Larrivée. Barytonen Stéphane Degouts skivdebut imponerar, inte minst i arian där Anténor konfronterar ett havsmonster, medan dirigenten Raphaël Pichon ger relief åt underjordens mörker.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Birgit Nilsson.

Foto: Svenskt Fotoreportage/TT Bild 1 av 1

Del 5 av 5

Birgit Nilsson. Foto: Svenskt Fotoreportage/TT

5. Richard Strauss: ”Orest!” ur ”Elektra”. Birgit Nilsson och Wiener-filharmonikerna under Georg Solti. Decca.

Richard Strauss "Elektra" slutar i blodig triumf när Elektra och brodern Orestes bragt pappans mördare om livet. Ingen kunde som Birgit Nilsson gestalta Elektras ömhet och rasande viljestyrka i återföreningen med Orest.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X