Annons

Daniel Möller:Tråkmånsen som är en av våra stora humorister

1700-talspoeten Olof von Dalin har gått till historien som en av Sveriges tråkigaste författare. I själva verket var han en av våra mest uppfinningsrika diktare, en kreatör och komiker av högsta klass, som var särskilt svag för misslyckad, meningslös eller pekoral litteratur.

Under strecket
Publicerad

Olof von Dalin (1708–1763), porträtt av Johan Joachim Streng.

Foto: NationalmuseumBild 1 av 1

Olof von Dalin (1708–1763), porträtt av Johan Joachim Streng.

Foto: NationalmuseumBild 1 av 1
Olof von Dalin (1708–1763), porträtt av Johan Joachim Streng.
Olof von Dalin (1708–1763), porträtt av Johan Joachim Streng. Foto: Nationalmuseum

”Ehr Vers är utan like, / genom Phoetiskt laxatif / Sempervif”, skriver Olof von Dalin i en dikt från 1744, inspirerad av 1600-talspoeten Sveno Brynolphi Dalius, det svenska ädelpekoralets grand old man. Ordet ”laxatif” i det lika dråpliga som måleriska uttrycket ”Phoetiskt laxatif” är föga förvånade detsamma som laxermedel. Dalin synes alltså mena att Dalius pruttat sina poem, att hans ”ständigt levande” alster är resultaten av en sorts andliga lavemang snarare än produkter av tanken, förståndet, reflexionen.

Den här typen av grotesk humor och exkrement- eller väderspänningskomiska skildringar finns det tämligen gott om i litteraturen. Till stor del har den sin upprinnelse i den rabelaiska komiken – och från Dalins egen tid kanske även i Jonathan Swifts ”Gullivers resor” från 1740-talet. Där finns till exempel en beskrivning av en läkare som med hjälp av en blåsbälg försöker bota en patient som lider av kolik. Då läkaren för in blåsbälgens elfenbensmunstycke åtta tum i anus, lyckas han ömsom tömma tarmarna på luft, ömsom fylla desamma med luft, något som efter upprepad behandling leder till att patienten tillfrisknar. Sämre går det när han utför samma experiment på en hund. Djuret är då först nära att spricka och släpper sedan väder så häftigt att det dör.

Annons
Annons

Olof von Dalin är den förste i svensk litteratur att systematiskt ägna sig åt rolldiktning. Han är också det avsiktliga pekoralets, eller pekoralpastischens, upphovsman i Sverige. Dalin är experimentator och komiker, upptågsmakare och estradör. Han är ordvig och uppfinningsrik, en högst kreativ poet. Trots detta är han numera ihågkommen endast som grundare av den första svenska tidningspressen av betydelse samt som författare av ett knippe snillrika, allegoriska berättelser på vers och prosa, fastän han gjort flera andra betydande insatser, framför allt för den experimentella diktningen i vårt land.

Dalin närde en fascination inför den misslyckade, pekorala litteraturen. Han hade en dragning till den, pastischerade den ofta och ägnade sig framgångsrikt åt att med inspiration från den avsiktligt göra sig obegriplig och meningslös, spela tafatt och enfaldig. Lättheten hos honom att anlägga masker hörde intimt samman med hans högt utvecklade härmningsförmåga. Dalin blev tidigt en mästare i pastischkonst. Han inte bara skrev texter där han härmade olika stilar utan han uppträdde även i sällskapslivet i rollen som bland andra den ovan nämnde Dalius och olika påhittade präster, till exempel Nicopompus och Bucephalus Mathanasius.

Det finns två tydliga tecken på eller bevis för att Dalin haft avsikten att skapa just pekoralpastischer. Dels har han känt till de båda misslyckade romerska poeterna Bavius och Maevius och vad de symboliserar – de hade för honom uppenbara pendanger i svenska 1600- och 1700-talspekoralister som Dalius, Adlerstedt, Twist med flera. Och dels har han vid diverse upptåg på Drottningholm av allt att döma kallat sig ”Galimathias Parfait”, vilket kan tydas ’Perfekt Pekoral’, ett namn som förpliktar.

Annons
Annons

I dikten ”Bön om Lofö Pastorat hwarest Drottningen tillsätter Kyrkioherde” från omkring 1751, som blev mycket spridd och finns i en mängd avskrifter, apostroferas inledningsvis drottning Lovisa Ulrika. Poemet är stilmässigt delvis inspirerat av Dalius och utgör en kvasipedantisk katalog – ett slags cv på vers – över den fiktive kalottprelaten Bucephalus Mathanasius mångahanda lärdomsmeriter. Idén till det så kallade kalottregementet kom från Frankrike, där Le Régiment de la calotte hade bildats 1702 och där man roade sig med att skriva kvicka dikter och satirer på prosa och att parodiera talen i franska akademin. ”Bön om Lofö Pastorat” är en devot monolog – en sorts fristående, versifierad teaterreplik – framförd av ett diktjag som hoppas bli rikligt belönat för sin underdånighet.

Han inte bara skrev texter där han härmade olika stilar utan han uppträdde även i sällskapslivet i rollen som bland andra Dalius och olika påhittade präster.

Det fanns autentiska, oavsiktligt komiska förlagor att tillgå om man ville författa en stilimitation. Präster tidigt i karriären skrev nämligen också i verkligheten ibland servila brev och andra texter till makthavare i försök att lägga under sig åtråvärda och inkomstbringande pastorat och prebenden (adeln hade ofta egna huspräster). Grundläggande för suppliken eller böneskriften var syftet att få ett önskemål tillgodosett, och ibland var supplikerna mer än lovligt fjäskiga, självhögtidliga och självpromoverande. Detta parodieras av Dalin i en rad sammanhang. Bland annat ligger en prosasupplik från 1748 av prästynglingen Ambrosius Östring till grevinnan Beata Douglas till grund för inte färre än tre sådana karikatyrer av Dalin. Douglas tillhörde Dalins kretsar och var innehavare av så kallad ius patronatus, patronatsrätt. Hon stod i begrepp att tillsätta en ledig tjänst i Vadsbro församling, Södermanland, något som Östring uppmärksammat.

Annons
Annons

Supplikanten Östring var son till komministern i Flen. I brevet anförtror han grevinnan att han har en förträfflig sångröst, ett stort lager av predikningar – till skillnad från sin far som bara har en – och att han om möjligt gärna skulle gifta sig med någon av husets pigor, ”hvilkendera af Eders Höggrefl. Nådes kammarjungfrur, som funnit nåd för sin frus ögon, och som hafver lust till detta brödstycke”. I en av parodierna låter Dalin en pietistisk präst, Mose Lambsenius, skriva ett brev med kritik av Östring och i detsamma rekommendera sin egen systerson Thomas Skenhelius till tjänsten. Med namnet Mose Lambsenius anspelar Dalin på den pietistiska sångsamlingen ”Mose och Lambsens Wisor”, som publicerades första gången 1717. Thomas Skenhelius framhålls som en särskilt lämplig kandidat till befattningen, eftersom han bland annat ”kan förnöja Nådiga Herrskapet med Musique på allahanda Instrumenter, siungandes therwid Sions Sånger med ljuflig röst.” Den svenska herrnhutismens första sångsamling, ”Sions Sånger”, utkom i två delar på 1740-talet.

Metoden för tankarna till karakteristiska, lekfulla stildrag i Grönköpings Veckoblad.

Det är en både djupt kokett och omständlig svada som framläggs i det långa poemet ”Bön om Lofö Pastorat”, en spelad enfald som Dalin var mästare i. Dikten är alltigenom arkaiskt hållen, full av latin och även lite franska. ”I predikning jag trotzar alla Swenska Postillanter”, framhåller kandidat Mathanasius, det vill säga han är skickligare och uppslagsrikare än till och med de mest förfarna författarna av postillor – tryckta samlingar av predikningar och bibelutläggningar. Och vidare: ”jag menar, Salva venia [’med förlov (respekt) sagt’] mia fagra piga, / som i thetta Nådiga Hof kan snart lära niga.”

Annons
Annons

Dalin har här – och i många andra liknande dikter – avsiktligt skrivit naivt och aningslöst, simulerat enfaldig och fumlig. Han har arbetat med strategier för att medvetet försämra sin text och spela gravt fåraktig. Metoden för tankarna till karakteristiska, lekfulla stildrag i Grönköpings Veckoblad. Grönköping har sin förebild bland annat i antikens Abdera, och abderiterna – omskrivna i C M Wielands roman ”Die Abderiten” (1774) – var i antiken beryktade för sin enfald. Några exempel ur veckobladet på avsiktliga sammanblandningar av ord är ”odalisk” som blir ”obelisk”, ”herrkonfektion” som blir ”herrkonfektyr”, ”hypotes” som förväxlas med ”hypotek”, ”ansvarslös” som blir ”ansvarsfri” och ”omedveten” som sammanblandas med ”medvetslös”.

När Gunnar Ekelöf i en dikt skriver: ”vet Du Din sjukdoms diagram, så säg?”, anspelar han på detta utmärkande drag i grönköpingsspråket: dess faiblesse för att medvetet blanda ihop ord som ljudmässigt påminner om varandra men semantiskt närmast är varandras motsatser (”diagram” i stället för ”diagnos”). I dikten ”Rolös kväll” leker han på samma sätt, så att ”rolös” blir ”rotlös” och ”rotfylld” blir ”rofylld”. Hela språket kommer i gungning, en omständighet som Ekelöf roats av och ägnade sig åt att utforska, precis som Dalin gjorde på sin tid. Inom lingvistiken brukar detta slag av avsiktlig afasi, där ett ord byts ut mot ett liknande ord med helt annan betydelse, kallas för malapropism. Fenomenet har uppkallats efter karaktären mrs Malaprop i den brittiske författaren R B Sheridans komedi ”The rivals” (1775).

Annons
Annons

Om Dalin klätt ut sig till den kalottiske prästen och läst upp ”Bön om Lofö Pastorat” i närvaro av drottningen är inte känt. Det är dock sannolikt att det förhåller sig på det sättet, dels eftersom det förefaller ha gått till just så i andra, liknande sammanhang, dels emedan Dalin – enligt en anteckning av Axel von Fersen den äldre – i kalottregementet uppträdde svartklädd och höll ”provpredikan” stående bakom ett bord (som i en predikstol). Bland annat ska han ha läst eller framfört just ”Bön om Lofö Pastorat” och då iklätt sig rollen som Bucephalus Mathanasius.

Genom att själv ibland avsiktligt skriva som en pekoralist, med valhänt versföring, skeva och laxativa rim, tomma fraser, svulstigheter och andra stileffekter, förlöjligade och kritiserade Dalin sina samtida, mindre konstfärdiga men ofta anspråksfulla, konkurrenters åsikter och uttrycksmedel.

Det finns således anledning att erinra om Dalins gemyt, hans humor och goda humör. Carl Gustaf Tessin har berättat att när Dalin skrattade var det visserligen ett tyst skratt, men axlarna rörde sig häftigt upp och ner; det var ett invärtes skratt som satte skuldrorna i rörelse. Dalin har ofta målats upp som en långt mer allvarlig person och författare än han i verkligheten var. Detta har skymt många texter av honom och därav också förståelsen av dem. 

Dalin är en av vår litteraturs mest uppfinningsrika författare, en kreatör och komiker av högsta klass. Få har känt till att Dalin är en av våra stora humorister. Han har gått till historien som en av Sveriges tråkigaste författare, när han i själva verket är en av de roligaste.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons