Annons

Tre nycklar – så kunde Sverige segrat vid Poltava

Slaget vid Poltava återskapades 2009 – 300 år efter det verkliga slaget.
Slaget vid Poltava återskapades 2009 – 300 år efter det verkliga slaget. Foto: Sergei Chuzavkov/TT

Den svenska armén var numerärt underlägsen – och att Karl XII var sårad och ur skick att leda sina trupper hjälpte inte. Men hade Sverige kunnat segra över Ryssland vid Poltava? Ja – här är tre nycklar.

Under strecket
Publicerad

På grund av en fotskada kunde Karl XII inte leda trupperna själv.

Foto: Historia/REX Bild 1 av 5

Carl Gustaf Rehnskiöld – målning av David von Krafft

Bild 2 av 5

”Slaget vid Poltava” av Denis Martens den yngre.

Bild 3 av 5

Peter den store (1830) av Paul Delaroche.

Bild 4 av 5

Den svenska armén kapitulerar – målning av Aleksey Danilovich Kivshenko.

Bild 5 av 5

Jag har genom åren fått många kontrafaktiska frågor, av vilka flertalet inte har blivit besvarade – huvudsakligen eftersom utfallet på spörsmålen är dömda att förirra sig in i gissningar och spekulationer. Vissa frågor är dock mer frekventa än andra, vilket antagligen vittnar om ett stort folkligt intresse. Och då kan det vara på sin plats med ett försök till svar. Till de allra vanligaste kontrafaktiska frågor jag får hör den om slaget vid Poltava år 1709, då det svenska stormaktsväldets sol gick i moln. Hade Sverige, realistiskt sett, kunnat segra i denna drabbning? I så fall hade kanske ryssarna stoppats, tsar Peter slutit fred och Baltikum förblivit svenskt.

Det finns antagligen lika många svar på den här frågan som det finns militärhistoriker, och jag har personligen inga pretentioner på att vara expert på karolinsk krigföring. För de personer i läsekretsen som inte har Poltava i färskt minne är det dock nödvändigt med en skildring av själva slaget innan jag fäller mitt omdöme.

Slaget vid Poltava utkämpades den 28 juni 1709 enligt den dåvarande svenska kalendern; med dagens sätt att räkna ägde slaget rum den 8 juli. Sveriges kung, Karl XII, var inte i skick att leda trupperna eftersom han sårats i foten en och en halv vecka tidigare, varför kungens läromästare Carl Gustaf Rehnskiöld fungerade som överbefälhavare. Detta var inte en helt lyckad situation. Rehnskiöld drog inte jämnt med sin närmaste underordnade Lewenhaupt, som var chef för infanteriet. Men detta borde inte ha varit ett oöverkomligt bekymmer. Det i särklass värsta, sett ur svenskt perspektiv, var styrkeförhållandena.

Annons
Annons

På grund av en fotskada kunde Karl XII inte leda trupperna själv.

Foto: Historia/REX Bild 1 av 1

Svenskarna hade 17 000 man, ryssarna över 40 000, fördelade på 30 500 fotsoldater och 10 000 kavallerister. Dessutom hade svenskarna ont om ammunition. Den ryska huvudstyrkan måste följaktligen tas på sängen genom överraskning, annars fanns det en överhängande risk att slaget slutade i ett förödande svenskt nederlag.

Det största taktiska bekymret inför drabbningen var att ryssarna hade byggt redutter, det vill säga mindre skansar, som försvar framför det öppna fält som måste passeras för att man skulle nå fram till det ryska lägret. Redutterna var bemannade av omkring 4 000 soldater, och en utdragen kamp mot dessa skulle både försinka framryckningen och hindra svenskarna från att överraska de övriga ryska soldaterna. Alltså måste man under iakttagande av största möjliga tystnad ta sig fram till redutterna och bryta igenom dem.

För säkerhets skull borde uppmarschen ske i skydd av nattmörkret. Sedan, utan att tsar Peter och hans generaler insett vad som var i görningen, skulle man i gryningen genomföra ett frontalangrepp mot den ryska huvudstyrkan. Planen byggde på god koordination, på stor beslutsamhet och på att samtliga svenska befälhavare insåg behovet av snabbhet. De trupper som hade i uppdrag att anfalla redutterna fick under inga omständigheter fastna i utdragna strider som försvårade för dem att ta sig fram till det egentliga slagfältet.

På grund av en fotskada kunde Karl XII inte leda trupperna själv.
På grund av en fotskada kunde Karl XII inte leda trupperna själv. Foto: Historia/REX
Annons
Annons

Men det gick fel redan från början. Den nattliga truppuppställningen försenades, bland annat eftersom det var kolmörkt och soldaterna hade svårt att se vad de höll på med, med följd att det redan hade börjat ljusna när marschordern kom. Minst lika allvarligt var att vissa befälhavare tycks ha missuppfattat taktiken. Carl Gustaf Roos förefaller således ha trott att det var meningen att han skulle hålla sig kvar vid redutterna och bekämpa dem istället för att så fort som möjligt dra sig vidare mot den ryska huvudarmén, något som kom att få allvarliga konsekvenser.

Icke desto mindre var karolinernas rutin så god att den inledande uppmarschen gick enligt planerna. Vid 4-tiden på morgonen anföll man redutterna, och på flera punkter gick det som avsett. Den första och andra redutten intogs fort, men i kampen mot den välbefästa tredje skansen slogs svenskarna tillbaka och miste alldeles för många soldater. Roos, som inte insåg att han borde låta skansen vara och tåga vidare, bands fast i striderna utan någon större utsikt att vinna.

I det här läget, med svenskarna på offensiven och med segervittring, var läget besvärligt för ryssarna.

Nu reagerade det ryska kavalleriet, som befunnit sig bakom skansarna. Under ledning av general Aleksandr Mensjikov anföll man de svenska linjerna, men ryssarna hejdades genast av det svenska kavalleriet, som inte hade några större problem att driva fienden på flykten. I det här läget, med svenskarna på offensiven och med segervittring, var läget besvärligt för ryssarna. Mensjikov menade själv att tsaren borde förstärka reduttlinjen med infanteri, men så skedde inte.

Annons
Annons

Carl Gustaf Rehnskiöld – målning av David von Krafft

Bild 1 av 1

Istället gav tsaren order om att Mensjikovs ryttare skulle dra sig tillbaka, eftersom han – antagligen helt korrekt – gissade att man riskerade att förlora kavalleriet om man fortsatte att utkämpa striden på svenskens villkor.

Carl Gustaf Rehnskiöld – målning av David von Krafft
Carl Gustaf Rehnskiöld – målning av David von Krafft

Den ryska reträtten ledde till att svenskarna kunde gå vidare med nästa steg i planen. Medan kavalleriet jagade ryssarna framför sig över slätterna kunde huvuddelen av det svenska infanteriet, det vill säga de som inte hade fastnat i striderna vid skansarna under Roos befäl, ta sig fram till slagfältet och ställa upp sig inför den avgörande striden. I detta läge fattade Rehnskiöld ett beslut som i efterhand har blivit hårt kritiserat. Det karolinska kavalleriet fick plötsligt order om att avbryta förföljandet av ryssarna innan de hade blivit slutligt besegrade, något som gav dessa en möjlighet att återhämta sig och gå till förnyat angrepp senare under dagen. Förmodligen fruktade Rehnskiöld att det egna kavalleriet skulle förirra sig alldeles för långt bort från slagfältet och inte kunna sättas in under de strider som nu skulle följa. Det är också sannolikt att han underskattade ryssarna. Under tidigare drabbningar hade de kämpat betydligt sämre än de gjorde vid Poltava.

Vid 6-tiden på morgonen hade alltså skansarna genombrutits, två tredjedelar av karolinerna hade nått fram till fältet framför det ryska huvudlägret och det ryska kavalleriet var, åtminstone för tillfället, slaget på flykten. Vad Rehnskiöld och Lewenhaupt, som båda var redo att anfalla den ryska huvudstyrkan, inte visste var att tsar Peter hade gett order om att anfalla Roos och hans kvarblivna bataljoner, så att de inte skulle få tid att inse sitt misstag och återförena sig med resten av den svenska armén. Vid 7-tiden drevs Roos tillbaka genom en skog till några gamla skansar, där hans män sökte värna sig mot övermakten. Roos tvingades kapitulera vid 9-tiden.

Annons
Annons

”Slaget vid Poltava” av Denis Martens den yngre.

Bild 1 av 1
”Slaget vid Poltava” av Denis Martens den yngre.
”Slaget vid Poltava” av Denis Martens den yngre.

Om detta var alltså Rehnskiöld okunnig. I ett par timmar väntade han förgäves på att Roos och hans män skulle anlända. Till slut tröttnade överbefälhavaren, i synnerhet som det blev uppenbart att ryssarna gjorde sig redo för strid. Den svenska överraskningsplanen hade fallerat fullständigt, och det ryska artilleriet vräkte kanonkulor över sina fiender. Svenskarna retirerade västerut, och Rehnskiöld sände bud till trossen och artilleriet om förstärkningar. På grund av de långa avstånden tog striderna därmed en längre paus, något som gynnade tsar Peter.

Rehnskiöld var fortfarande optimist. Efter att ha ställt upp sina fotsoldater i en lång, smal linje mitt emot ryssarna beslöt han sig för att gå till kraftfullast möjliga anfall och slå sig igenom den ryska linjen, varefter stridens dynamik skulle göra det omöjligt för tsaren att hejda svenskarnas vidare framryckning. Detta var sedvanlig karolinsk taktik, och tsar Peter kände till den väl. Han förväntade sig förmodligen just ett sådant anfall som Rehnskiöld avsåg att genomföra, och han hade inget emot det. Ryssarna skulle, hoppades tsaren, stå emot den svenska anstormningen för att i nästa skede gå till motanfall och krossa de numerärt underlägsna och förhoppningsvis demoraliserade svenskarna.

Annons
Annons

Peter den store (1830) av Paul Delaroche.

Bild 1 av 1
Peter den store (1830) av Paul Delaroche.
Peter den store (1830) av Paul Delaroche.

Medan de ryska kanonerna fyrade av sina projektiler över slagfältet gav Rehnskiöld order om attack. Svenskarna avancerade snabbt över fältet och angrep ryssarna, till en början med framgång. I synnerhet den svenska högerflygeln pressade fienden framför sig, medan vänsterflygeln, som konfronterade tsarens bästa trupper, hade större svårigheter. Innan karolinerna på vänsterflygeln nått fram till själva stridslinjen hade många av dem stupat, med följd att det uppstod en farlig lucka mellan de svenska truppavdelningarna. Till råga på allt var det svenska kavalleriet i oordning och förmådde inte ge infanteriet det nödvändiga understödet.

Inget tyder på att de svenska soldaterna kämpade dåligt, och faktum är att de under striderna tog sig allt närmare det ryska lägret.

Det var nu slaget avgjordes. Svenskar och ryssar stred man mot man med bajonett och värja. Med ytterligare några tusen karoliner till sitt förfogande är det inte osannolikt, kanske rentav troligt, att Rehnskiölds taktik hade visat sig vara ett vinnande koncept.

Inget tyder på att de svenska soldaterna kämpade dåligt, och faktum är att de under striderna tog sig allt närmare det ryska lägret. På flera punkter sviktade tsarens linjer. Problemet var att ryssarna var många fler, och det numerära övertaget fällde avgörandet.

I den öppna konfrontation mellan två vältränade styrkor som utspelade sig utanför Poltava var storleken på den ryska armén omöjlig att bortse från, och efter ett tag fick karolinerna problem – i synnerhet när ryssarna upptäckte och utnyttjade den lucka som uppstått mellan svenskarnas höger- och vänsterflygel. Vänsterflygeln trycktes tillbaka, och det svenska kavalleriet kunde inte rädda ställningarna. Istället lyckades ryssarnas kavalleri bistå sitt infanteri i kampen mot de allt hastigare retirerande svenskarna.

Annons
Annons

Den svenska armén kapitulerar – målning av Aleksey Danilovich Kivshenko.

Bild 1 av 1

Den svenska högerflygeln, som en tid tyckts vara på väg mot seger, var nu så illa tvungen att även den dra sig tillbaka, men så skedde inte i form av oordnad flykt. Karolinerna utgjorde fortfarande en stridsduglig styrka och retirerade under kontrollerade former genom redutterna, åtföljda av kavalleriet och arméledningen under Lewenhaupt och Karl XII själv, som på grund av sin fotskada hade befunnit sig på en bår under fältslaget. Rehnskiöld och delar av den svenska vänsterflygeln sökte fly från slagfältet genom en skog, men ryssarna hann upp och tillfångatog dem.

Den svenska armén kapitulerar – målning av Aleksey Danilovich Kivshenko.
Den svenska armén kapitulerar – målning av Aleksey Danilovich Kivshenko.

Hade det kunnat sluta annorlunda? Ja. Ytterst få fältslag, i synnerhet i äldre tid, när bristen på teknik gjorde det omöjligt att överblicka slagfälten, var förutsägbara. Det fanns ett stort slumpelement att ta hänsyn till, och ordergivningen befälen emellan var underkastad stora bekymmer – se bara på Roos missuppfattning.

Så mycket står dock klart att svenskarna hade haft segerchans om de (a) tagit sig snabbt förbi redutterna i skydd av mörkret och genomfört sitt överraskningsanfall, (b) inte fastnat med Roos i en onödig kamp mot en ointaglig skans och (c) låtit kavalleriet krossa det ryska kavalleriet. Det är fullt möjligt att svenskarna, även om de försenats och missat överraskningsmomentet, hade kunnat segra om också Roos soldater – det rörde sig trots allt om tusentals man – hade deltagit i frontalangreppet mot den ryska huvudarmén.

Så visst hade Sverige kunnat vinna. Men hade det räddat stormaktsväldet? Kanske för stunden, året och decenniet. Men inte i längden. Om Ryssland fortsatt att moderniseras, och en sådan modernisering skulle förr eller senare ha inträffat, hade Sverige i slutänden inte haft mycket att sätta emot. Det är som en finsk historikerkollega en gång förklarade för mig: det har alltid gått tio ryska soldater på en finsk – problemet är vad man skall göra med den elfte ryssen…

Efter reklamen visas:
Harrisons grundkurs – detta bör du kunna om svensk historia
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons