Annons

Ingenting mindre än ett mirakelTretton år efter succén: Nya boken suger in läsaren

Markus Zusaks bästsäljande roman ”Boktjuven” blev också film 2014 . ”Ingenting mindre än ett mirakel” är hans första vuxenroman på tretton år.
Markus Zusaks bästsäljande roman ”Boktjuven” blev också film 2014 . ”Ingenting mindre än ett mirakel” är hans första vuxenroman på tretton år. Foto: Norstedts

”Boktjuven”-författaren Markus Zusak är tillbaka med en ny bok. Ida Therén läser en välskriven roman för både unga och gamla vuxna, som också har kallats för ”en hyllning till invandrarnationen Australien”.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Ingenting mindre än ett mirakel

Författare
Markus Zusak
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts

Översättning av Anna Strandberg 538 s.

Det tog 13 år för den australienska unga vuxna-författaren Markus Zusak att släppa sin nästa bok. ”Boktjuven” kom ut 2006 (på svenska 2008). Romanen blev en bästsäljare, och en framgångsrik film. Då var han bara runt 30. Nu är det en man i fyrtioårsåldern med barn och familj som återvänder med sin nya roman ”Ingenting mindre än ett mirakel”. Den har kallats Markus Zusaks ”magnum opus” och ”en hyllning till invandrarnationen Australien”.

Målgruppen för ”Ingenting mindre...” är fortfarande unga, men romanen går lika bra att läsas av vuxna (min pappa som just fyllt 60 var snabb att sno mitt exemplar) vilket tyder på en imponerande ”crossover”- förmåga. Språket är ovanligt, sparsmakat, poetiskt, lekfullt nästan barnsligt. Zusak envisas med att låta meningarna sväva ensamma på raderna, vilket ger en känsla av en text på vers förutom att det inte rimmar.

Kanske är det en referens till ”Iliaden” och ”Odyssén”, verk som återkommer som en röd tråd genom hela boken, där de agerar påminnelse om hemlandet för invandraren Penelope. Hennes ensamstående pappa, som hon lämnar när hon som tonårig pianobegåvning får chansen att smita från kommunismens Polen, är förtjust i böckerna och ger dem till henne vid flykten. Hon ser aldrig fadern igen, utan hamnar i Australien där hon gifter sig med frånskilda konstnären och byggarbeten Michael Dunbar. Penny, som hon också kallas, arbetar som städerska innan hon får chansen till en universitetsutbildning som leder till jobb som lärare. Paret får fem pojkar, Rory, Henry, Tommy, Clay(ton) och Matthew.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Det är mycket brutalt våld mellan bröderna – där vi snart får en förklaring om varför –men det finns också något mjukt, förstärkt av den unika litterära berättarstilen.

Vi får följa ”Dunbarpojkarna” i berättelsen som växlar mellan dåtid och nutid, när de lever ensamma med en massa djur i familjens hus i utkanten av Sydney, efter att mamman dött. Det är mycket brutalt våld mellan bröderna – där vi snart får en förklaring om varför –men det finns också något mjukt, förstärkt av den unika litterära berättarstilen. Pappan, som de kallar ”Mördaren”, har lämnat dem, krossad av sorgen: ”Han dödade oss, Clay, minns du inte det? Vi hade ingen. Han lämnade oss.”

Bland de ökänt stökiga sönerna är Clay, den fjärde och ”bästa av oss” som när han föddes ”kom ut nästan mer som genom en avlossning än en förlossning, som om han hade skjutits ut i luften.” Han är besatt av att studera och konstruera broar och av att plåga sig genom att springa långt – ofta flankerad av brodern som tjänar pengar på vadslagning kring hans lopp. När fadern återvänder för att be pojkarna om hjälp att bygga en bro över floden Amahnu är Clay den enda som ställer upp, som för att bygga en metaforisk bro för att förena den splittrade familjen.

Vi får insyn i tiden mellan då och nu, den lyckliga barndom där den stora familjen visserligen inte har några pengar – pojkarna klipps på rad av föräldrarna medan håret bildar högar på köksgolvet – men är lyckliga. Hemmet är fullt av kaos, pojkarna skitar ner och slåss hela tiden men föräldrarna är kära och de inte bara pliktskyldigt älskar, utan de gillar sina barn. Men utan den balanserande moderskärleken tar kaoset över och familjen faller i spillror.

Annons
Annons

Zusaks rika fantasi svävar fritt i den här berättelsen som utmanar tid och rum. Vi växlar mellan de olika berättelserna som från ovan, där vi zoomar in i olika tider och geografiska platser, med barnets förundran över att föräldrarna har haft ett liv innan dem. 

När man kommer in i det, lämnar den känslomässiga avtryck och blir svår att lägga ifrån sig.

Min största invändning med den här boken som snart suger in en med sitt vindlade språk och berättande, är att den åtminstone till att börja med var svår för mig att följa med i – inte minst i kombination med det uppluckrade språket och berättarstrukturen. Det tar ett tag innan jag hänger med i alla olika namn och turer. Men när man kommer in i det, lämnar den känslomässiga avtryck och blir svår att lägga ifrån sig. Det är en välskriven roman för både unga och ”gamla” vuxna, inte minst i den, i litteratursammanhang, hett eftertraktade målgruppen unga män.

”Ingenting mindre än ett mirakel” väcker stora, existentiella frågor om att våga älska och om ödets betydelse i livet. Som Zusak skriver: “Kanske är det sant att vi inte tillåts fatta den här sortens beslut själva. Vi tror att vi gör det, men det gör vi inte.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons