Annons

Alva Dahl:Tron och litteraturen var centrum i Vallquists liv

En av Svenska Dagbladets medarbetare, Gunnel Vallquist, var årsbarn med Under strecket och medverkade flitigt med texter om både litteratur och trosfrågor. Därutöver översatte hon Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt” och tog 1982 plats som fjärde kvinna i Svenska Akademien.

Under strecket
Publicerad

Gunnel Vallquist den 20 december 1982 när hon tar plats på stol nummer 13 i Svenska Akademien.

Foto: Foto: SvD / TT Bild 1 av 1

Gunnel Vallquist den 20 december 1982 när hon tar plats på stol nummer 13 i Svenska Akademien.

Foto: Foto: SvD / TT Bild 1 av 1
Gunnel Vallquist den 20 december 1982 när hon tar plats på stol nummer 13 i Svenska Akademien.
Gunnel Vallquist den 20 december 1982 när hon tar plats på stol nummer 13 i Svenska Akademien. Foto: Foto: SvD / TT

En av Svenska Dagbladets många trogna skribenter, Gunnel Vallquist (1918–2016), var årsbarn med Under strecket och skrev här för första gången för 67 år sedan, den 6 februari 1951, när de båda var lite över 30. Ingen kunde ana att denna ganska okända ”fil. mag.” skulle komma att bidra regelbundet med runt 230 streckare under mer än ett halvt sekel. Hon kom också att bli en mycket flitig kritiker i Svenska Dagbladet med den franska litteraturen som expertområde. De flesta av streckarna faller in under antingen detta område eller hennes andra specialämne: kyrkliga frågor, i synnerhet rapporter om den katolska kyrkans utveckling.

År 1951 kunde Under strecket användas för kulturdebatt, och Vallquists första text är ett genmäle på en artikel av prästen och teologen Gustaf Dahlbäck som publicerats några veckor tidigare. Dahlbäck identifierar en kris inom protestantismen, som bland annat tar sig uttryck i att vissa väljer att konvertera till katolska kyrkan, varpå han argumenterar för lutherdomens överlägsenhet. Vallquist hävdar lugnt att de avarter Dahlbäck anklagar katolikerna för – som syndakataloger, dualism och sexualfientlighet – finns inom alla kristna samfund, utan att för den delen vara representativa för något av dem. Hon lyfter fram utvecklingslinjer och åsiktsskiljaktigheter inom sin katolska kyrka – och lägger bland annat viss skuldbörda på medeltidsteologen Thomas av Aquinos stora inflytande – utan att falla för frestelsen att kasta tillbaka några kängor på Dahlbäcks eget samfund. 

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Sedan några år var Vallquist bosatt i Paris, där hon hade tagit intryck av det friare förhållande till kyrkans auktoriteter som rådde bland stadens framstående teologer. Hennes understreckare fick genmäle av Jean Dureau, dominikanpater i Stockholm, som trädde till sin kyrkas och den helige Thomas otvetydiga, men försonligt formulerade, försvar. Alla var dock inte lika diplomatiska som Dureau och i kontakterna med hemlandet märkte Vallquist så småningom att debatten hade gjort henne än mer illa omtyckt än förut i vissa svenska katolska läger, men å andra sidan gett henne flera nya icke-katolska vänner. Några år senare skulle dock relationerna vara så pass goda att hon kände sig välkommen att flytta hem till Sverige igen.

Vid denna tid hade Vallquist under flera år rapporterat om sina teologiska influenser i den katolska tidskriften Credo och om fransk litteratur i BLM. Det senare var ett av många uppdrag som förmedlades av Sven Stolpe. Han hade hjälpt henne att få in en fot i litteraturvärlden, medan hon agerat andlig stöttepelare åt honom under den tid då också han var bosatt i Paris och där upptogs i katolska kyrkan. 

Med sin första streckare antog hon dock en ny skribentroll som hon skulle förbli trogen under många år. Hon ville informera allmänheten i aktuella katolska frågor och bjuda motstånd mot såväl enögd protestantisk kritik som lika inskränkt katolsk apologetik. ”Lydnad utan underdånighet” var den hållning hon ansåg värdig en Kristi efterföljare. Ett annat begreppspar hon återkom till var absolut och relativt. Till det absoluta hör respekten för människovärdet, sådant som man ovillkorligen måste ta parti för. Till det relativa hör sådant som i en viss situation trots allt är att föredra, som troheten till kyrkans ordning eller ett visst samhällssystem. Den stil hon kom att odla var stram och saklig, men också engagerad.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Under många decennier var det glest mellan kvinnonamnen bland Under streckets skribenter. Så förhöll det sig också i många andra sammanhang där Vallquist rörde sig. Hösten 1946 hade hon exempelvis blivit inbjuden att med specialtillstånd delta vid den berömde jesuiten och kulturpersonligheten Jean Daniélous föreläsningar vid en teologisk fakultet som annars var reserverad helt för manliga studenter. Tillsammans med en handfull andra kvinnor tassade hon in för att lyssna. Efter föreläsningarna bröt hon tystnaden på sitt pensionatsrum när hon sammanfattade föredragen i artiklar för Credo – för att sedan besöka Daniélou och diskutera teologi och livsval med honom i enrum. 

Sällan tycks Vallquist ha beklagat sig över bristen på kvinnliga medarbetare och förebilder bland kulturskribenter och teologer. Kanske beror det på att hon råkade ha förmånen eller förmågan att vinna respekt hos manliga auktoriteter, kanske på att hon ogärna talade i egen sak. 

Läs Gunnel Vallquists streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Kulturförmedlare var en etikett Vallquist så småningom kom att sätta på sin yrkesroll. Utöver referaten om den katolska idédebatten på kontinenten förmedlade hon ­utländsk litteratur till en svensk publik – främst som översättare, men också som kritiker. Framför allt var introduktionen av franska romanförfattare, gärna med en komplex kristen tematik, ett ofta återkommande ämne för Vallquist. Hennes andra streckare, från den 10 oktober 1952, bär titeln ”Den heliga ångesten” och rör Georges Bernanos författarskap, ett av dem hon kom att återvända till. Andra franska namn som återkom i flera inkännande streckare var André Gide, Albert Camus, Nathalie Sarraute och Julien Green.

Annons
Annons

Utgångspunkten var dock inte alltid böcker. Essäerna kunde lika gärna ta upp resor och möten, anekdoter och minnesbilder. Det snabbare, kortare tidningsskrivandet kunde också fungera som etappmål i bokförfattandet. Åren 1955–56 behandlar tre av streckarna den florentinska borgmästaren Giorgio La Pira och hans årliga internationella kongresser för fred och kristen kultur. En förläggare läste texterna och beställde ett porträtt i bokform av denna helgonlika figur, som utkom ett par år senare. När hon på 70-talet börjar intressera sig för meditation och mystik avspeglas också detta i hennes streckare, och när hon från och med 80-talet fördjupar sig mer och mer i den ortodoxa kyrkans tradition och liv blir essäerna med östlig utblick fler. Samtidigt höll hon fast vid sitt uppdrag att informera om Roms förehavanden och outtröttligt kräva försoning mellan alla kristna så att kyrkan kan bli en och hel.

Det namn översättaren Gunnel Vallquist främst förknippas med i litteraturvärlden är förstås Marcel Proust, efter översättningen av romansviten ”På spaning efter den tid som flytt”, ett arbete hon inledde 1950 och avslutade först 1982. I en streckare från 1953 skildrar hon en utflykt till Prousts Combray i ett slags litterärt resereportage. Det kom att bli ytterligare en handfull streckare på temat Proust under åren – den sista, från 1991, en recension av Ghislain de Diesbachs Proustbiografi. Hennes översättning har också blivit föremål för flera streckare av andra – exempelvis Artur Lundqvist 1978, Carl Rudbeck 1982, Carl-Johan Malmberg 2014 och Emi-Simone Zawall 2017.

Annons
Annons

År 1982 valdes Gunnel Vallquist in i Svenska Akademien. Går det att se några blivande Nobelpristagare bland de utländska författarskap hon introducerade under strecket? Få sådana hänvisningar finns, även om hon nämner Jean-Marie Gustave Le Clézio (Nobelpris 2008) med uppskattning år 1964 i en exposé över några aktuella, prisbelönta franska romaner. De flesta av de författarskap hon skrev om före inträdet var redan väletablerade och världsberömda; några av dem var också redan Nobelpristagare, som Heinrich Böll och François Mauriac. Den senare hade hon för övrigt lära känna i Paris, där de gick i mässan varje morgon i samma benediktinska klosterkapell. Snarare än att lyfta fram okända verk var Vallquists specialitet som kritiker förmågan att på ett initierat vis både överblicka och tränga in i den mångtydiga religiösa tematiken i berömda författarskap. 

Också på teologiområdet var det ofta internationella giganter hon lyfte fram, och inte sällan kontroversiella namn, som den ekumeniskt inriktade professor Hans Küng samt jesuiten och paleontologen Pierre Teilhard de Chardin. Hon tycks aldrig ha bedömt något ämne som för snävt, utan verkar ha förutsatt att var och en skulle förstå angelägenheten i de frågor som engagerade henne – samtidigt som hon såg till att placera dem i ett sammanhang och hjälpa läsarna att orientera sig i exempelvis den för våra många i vårt land ganska exotiska kanoniska rätten. Många av ämnena diskuterades förstås även i bredare kretsar, som frågor om världsfred och kvinnors rättigheter; Vallquist visade i sina understreckare att diskussionen fördes även på högsta nivå inom katolska kyrkan, om än bitvis med andra argument. 

Annons
Annons

En stående uppgift för Vallquist var att skriva om varje påveskifte. Hennes sista streckare, från den 18 maj 2005 (en och annan bokanmälan lämnade hon in ända fram till 2008), berör valet av kardinal Joseph Ratzinger till påve. Hon kallar den nye påven Benedictus XVI för ”kyrkans mest kontroversiella person” och förklarar varför valet väckt upprörda känslor i progressiva kretsar. Samtidigt förklarar hon innebörden i det namn påven valt och påminner om vem Benedictus XV var. Hon ger också ett personligt vittnesbörd: ”När valet kungjordes råkade jag befinna mig i ett italienskt kloster som är på en gång ytterst traditionellt och djärvt nyskapande.” Hon beskriver hur stämningen sjönk när Ratzingers namn utan kommentar lästes upp före vespern: ”det var som om en blytung sky sänkt sig över församlingen”. Men det hon bar med sig var ändå hur aftonsången sedan tog vid som vanligt: ”vad som än händer går gudstjänsten vidare, församlingens livsuppgift, hela kyrkans hjärta”. 

Klostret hon befann sig i var det radikalt ekumeniska Monastero di Bose, som den då snart 87-åriga Vallquist besökte med tidskriften Pilgrims referensgrupp. Samtalet blev livligt i sällskapet, och man kan förmoda att hon nästan genast började fundera över hur hon skulle introducera den nye påven för läsarna. Det gällde ju att vara både tydlig och nyanserad i sitt omdöme: klart informera, ärligt kritisera och samtidigt släppa fram det lika uppriktiga hoppet. Utmejslandet av textens meningar tog henne i anspråk – kanske inte som bönen, men likväl på ett avgörande sätt. Det var fråga om en inre plikt – en kallelse. 

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons