Annons

Jayne Svenungsson:Trons ständiga förflyttningar

Mycket av den populärvetenskapliga religionskritiken handlar om tron som statisk och hopplöst arkaisk. Michel de Certeau, en tänkare som tvärtom betonade religionens föränderliga natur, är föremål för en avhandling vid Lunds universitet.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

Under K G Hammars stundvis stormiga tid som Svenska kyrkans ärkebiskop kunde man ibland stöta på ett lite märkligt fenomen. Jag syftar på de personer som, måna om att betona sin egen religiösa intresselöshet, tillät sig ha mycket bestämda åsikter om vilka teologiska ståndpunkter ärkebiskopen skulle ha enligt en dylik retorik: ”Nu är jag själv inte kristen eller kyrklig, men jag menar att det faktiskt tillkommer en ärkebiskop att tro på klassiska teologiska sanningar såsom jungfrufödseln och Jesu underverk.”

Fenomenet vittnar i bästa fall om att det kristna teologiska arvet uppfattas som en gemensam angelägenhet som inte kyrkans präster eller akademins teologer har ensamrätt på att definiera. Samtidigt måste man nog konstatera att det i många fall snarare var ett uttryck för en tämligen problematisk – och dessvärre utbredd – föreställning om den kristna teologiska traditionen som en statisk uppsättning av tidlösa sanningar. Man behöver emellertid inte bedriva särskilt djupgående idéhistoriska studier för att bli medveten om den komplexitet och tolkningsrikedom som utmärkt den kristna teologin alltsedan dess begynnelse och som gör det prekärt att alltför lättvindigt hänvisa till ”klassiska” eller ”traditionella” kristna sanningar.

Annons
Annons

En liknande statisk syn på religiösa traditioner genljuder på många sätt i den våg av onyanserad religionskritik som i populärvetenskaplig förpackning svept fram över Europa under senare år. Här kommer föreställningen om religionen som oföränderlig och hopplöst arkaisk närmast att tjäna som premiss för att en förenklande och kategoriskt formulerad kritik mot densamma skall äga bärkraft. Det kanske mest belysande exemplet är den franske populärfilosofen Michel Onfrays ”Handbok för ateister” som gavs ut på svenska i höstas och som rönt stor medial uppmärksamhet. Hela det minst sagt pladdriga verket drivs fram av tesen att religionen är en irrationell storhet som kan sammanfattas i en serie ”identiska förakt” – mot kvinnan, sexualiteten och njutningen; mot förnuftet, bildningen och den kritiska intellektuella nyfikenheten.

Det intressanta är Onfrays sätt att förhålla sig till de yttringar av religionen som synbarligen avviker från denna stereotypa bild. I ett avsnitt rubricerat ”kontextualiseringens sofisteri” ondgör sig Onfray över de i samtiden allt vitalare ansatserna att utveckla måttfulla versioner av islam, förenliga med ett demokratiskt, sekulariserat samhälle. Dessa ansatser, för att inte tala om de ”lustigkurrar” som vill dra islam i feministisk riktning, utgör i Onfrays ögon exempel på selektiv läsning och framställs i det närmaste som ett slags fusktrick som inte respekterar islams sanna natur.

Kruxet med Onfrays förfarande är inte bara att han förutsätter en monolitisk syn på religionen som har lite att göra med vad religiösa traditioner i verkligheten är: rörliga produkter av en ständigt fortskridande kamp mellan olika tolkningar där såväl intellektuella som etiska överväganden i varje tid avgör vilka ådror i traditionen man väljer att kultivera och inte. Det verkliga problemet är att han bidrar till att spela precis de individer och grupperingar inom religionen i händerna som vill att den egna traditionen skall vara statisk och som med våld motsätter sig varje tolkning som avviker från den egna. Uppenbarligen inser han inte själv att hans högljudda deklarerande att han förespråkar en ”obönhörlig historisk läsning” av de religiösa urkunderna skulle kunna vara skrivet av vilken bokstavstroende kristen eller muslim som helst.

Annons
Annons

Nu är Michel Onfray lyckligtvis inte det enda som fransk filosofi frambringat vad anbelangar kritiskt tänkande kring religionen. Tvärtom kan man med fog hävda att de mest originella och banbrytande reflektionerna över religionen som ägt rum under senare decennier haft sitt säte i den gedigna generation av tänkare som bryter igenom i Frankrike från 68-talet och framåt, men som nu dessvärre börjar lämna scenen en efter en: Hélène Cixous, Gilles Deleuze, Jacques Derrida, Michel Foucault, René Girard, Michel Henry, Luce Irigaray, Julia Kristeva, Emmanuel Lévinas, Paul Ricœur, för att nämna de kanske mest tongivande.

Ett självskrivet namn i sammanhanget är också Michel de Certeau (1925–1986), som märkligt nog rönt närmast obefintlig uppmärksamhet i vår svenska kontext. Möjligen – och förhoppningsvis – är situationen dock på väg att förändras, vilket en avhandling som nyligen försvarades i Lund av den polskättade teologen
Tomas Orylski vittnar om. Avhandlingen är författad på franska och bär titeln
Migrations du croire chez Michel de Certeau (Lunds universitet, 227 s), ord som genast indikerar att studien förutsätter en syn på tro tämligen fjärran föreställningen om tro som försanthållanden av statiska sanningar. Mer precist är studiens syfte att visa hur Certeaus hela författarskap drivs fram av dessa ”trons migrationer”, dessa ständiga vandringar som konstituerar trons natur.

Bärkraften i uppslaget låter sig svårligen förnekas. Inte bara Certeaus författarskap, utan själva hans liv kan på många sätt sammanfattas i termen ”migration”. Certeau, som ursprungligen drömde om att bli missionär i Kina, var under framför allt den senare delen av sitt liv en ständigt resande gestalt och de många vistelserna i främst Sydamerika kom på ett mycket påtagligt sätt att influera hans teoretiska verksamhet. Men Certeau var resenär eller vandrare också i disciplinär mening. Likt flertalet av ovannämnda tänkare ur samma generation var han filosof i den specifikt franska mening som inbegriper en närmast renässanslik bildning omfattandes – förutom filosofi – litteratur, historia, antropologi, sociologi, psykoanalys och inte sällan en god portion teologi.

Annons
Annons

Den disciplinära komplexiteten återspeglas i de olika fält som utgjorde fokus för Certeaus intellektuella verksamhet. För det första kan man lyfta fram hans på många sätt banbrytande historiografiska studier. Långt innan det blev akademiskt allmängods att röra sig med termer som alteritet, avbrott och cesurer framhåller Certeau dessa aspekter som oumbärliga komponenter i allt historieskrivande. Att arbeta som historiker innebär att möta det förflutna som ofrånkomligen annorlunda. Även om det är historikerns ständiga frestelse att mörka denna alteritet kommer historien likväl i längden alltid att undfly och motstå historikerns grepp.

Detta intresse för motstånd återspeglas även i det andra fält man kan lyfta fram för att sammanfatta Certeaus intellektuella gärning, hans egensinniga analyser av olika kulturella praktiker. Det som tilldrog sig hans intresse mer än något annat var den vanliga människans sinnrika förmåga att i vardagslivet utveckla finurliga taktiker för att motstå den systematiska totalisering hon i såväl äldre historia som modern tid alltför ofta varit föremål för. Bland de många kulturella praktiker Certeau fascinerades av kan inte minst nämnas diverse avvikande strömningar inom katolska kyrkan, bland annat inom den orden han själv inträdde i som 25-åring och förblev trogen under hela sitt liv: jesuitorden.

Vill man peka på en röd tråd i Certeaus mångfacetterade författarskap återkommer man, som Orylski övertygande visar, till begreppet tro och flera av dess avledningar, såsom trohet, tilltro och trovärdighet. Tro förstås här i mycket generell mening, exempelvis som en grupp människors tilltro till de auktoriteter som i en given tid representerar en kulturs värden och ideal. En sådan tilltro är dock allt annat än konstant till sin natur och kan mycket väl komma för sig att emigrera den dag då auktoriteterna inte längre uppfattas som trovärdiga. Detta, skriver Certeau i slutet av sextiotalet, är precis vad som håller på att äga rum i det franska samhället: de befintliga auktoriteterna har fastnat i ett arkaiskt språk som inte längre motsvarar den vanliga männi­skans ord och tankar, och har därmed förlorat sin trovärdighet. Men det skall noteras att det inte är tron eller tilltron som sådan som går förlorad – den migrerar blott bort från de auktoriteter som inte längre upplevs som trovärdiga.

Annons
Annons

Som antyds är händelserna i maj 1968 en viktig pusselbit för att förstå Certeau, och det är också här Orylski väljer att förlägga utgångspunkten för sin studie. Den läsare som förväntar sig en förenklad läsning av Certeaus verk som en produkt av 68-rörelsen blir emellertid besviken. Redan i det följande kapitlet tar Orylski ett steg tillbaka i Certeaus intellektuella biografi och visar hur hans analys av händelserna 1968 snarare var en produkt av hans tidigare historiografiska studier än vice versa. Redan i dessa tidiga studier finns problematiken kring tro och auktoritet formulerad, inlemmad i den mer generella fascination för sprickor, marginaler, glidningar och avbrott som genomsyrar Certeaus historieintresse.

Inte minst avslöjar Certeaus val av historiska studieobjekt en ständig upptagenhet med det som i en given tid uppfattas som avvikande och främmande – häxeri, besatthet, messianism – och som sätter igång ett samhälles repressionsmekanismer. Exemplen är inte sällan hämtade från kyrkans, eller som redan nämnts, jesuitordens historia, och hans analyser kan som kollegan Joseph Moingt föreslagit närmast sammanfattas i termen ”heresiologi”.

Till skillnad från vedertagen kyrkohistoria så som den bedrivits in i nutid, där ortodoxins eller den rena lärans historia förstärkts genom att kontrasteras med heretikernas irrläror, är Certeau emellertid intresserad av dessa heretiker i egen rätt. Vad är det ytterst som ligger till grund för att en grupp människor fördöms som heretiker? Inte sällan handlar det om människor som gör anspråk på en andlig erfarenhet – artikulerad exempelvis i en annan känslighet för Guds ogripbarhet – som utmanar ortodoxins teologiska ramar. Vi rör alltså åter vid auktoritetsproblematiken. Precis som i de senare analyserna av händelserna 1968 avtäcker Certeau ett glapp mellan männi­skors levda erfarenheter och de befintliga institutionernas språk, vilket just resulterar i en migration bort från de auktoriteter som tror sig sitta inne med den slutgiltiga definitionen av sanningen.

Annons
Annons

Vad den kristna traditionen beträffar framstår den andlige avvikaren, hos Certeau ofta representerad av mystikern, paradoxalt nog som den som ytterst är traditionen trogen. Detta har att göra med kristendomens historiska partikularitet, eller mer exakt, den historiska händelse som traditionen har sitt ursprung i: Jesus Kristus. Likt alla historiska händelser existerar även denna händelse enbart som alteritet, som undflyende eftervärldens grepp. Detta är inte att säga att kristendomen skulle kunna existera utan detta historiska ursprung. Poängen är att ursprunget aldrig kan gripas i sig, utan blott som det spår, den frånvaro som dess grundare lämnar efter sig i det ögonblick han drar sig tillbaka.

Att vara ursprunget troget handlar sålunda om att respektera denna alteritet, varför den kristna tron aldrig får slå sig till ro med en uppsättning slutna sanningar. Tvärtom består traditionen just i den genom historien fortgående utspridningen av denna ursprungliga händelse vilken existerar blott i sin frånvaro, men som inte desto mindre tar gestalt i ett oöverskådligt antal praktiker och diskurser i varje ny tid.

Betraktar man såväl historien som samtiden är det svårt att förneka att kristendomen är denna ”spräckta” storhet, för att referera till titeln på ett av Certeaus mer berömda verk (”Le Christianisme éclaté”, 1974). Den betydelsefulla frågan är hur man väljer att förhålla sig till detta ofrånkomliga faktum. En möjlighet är att se det som en tragik eller än värre ett hot som man försöker kväsa med bannbullor och exkommunikationer. Men just som aldrig så många ”språkpoliser” kan hindra språket, det levda, talade, från att utveckla sig i den riktning det önskar, kommer vare sig prästernas, teologernas eller för den delen de argsinta religionskritikernas högröstade anspråk på den kristna traditionen att kunna hejda trons eviga migrationer. Ty, med den walesiske poeten R S Thomas ord, ”Vilket ord är så explosivt som detta enda palestinska ord med sitt ändlösa nedfall?”

Jayne Svenungsson

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons