Annons

Andres Lokko:Trött och förlegat om Springsteen i Expressen

Att gilla Bruce Springsteens senaste album är inte nostalgi.
Att gilla Bruce Springsteens senaste album är inte nostalgi. Foto: Brad Barket/TT

Farlig nostalgi – det kallar Expressens krönikör Victor Malm det översvallande mottagandet av Bruce Springsteens senaste album. Men Malms åsikt är trött och förlegad.

Under strecket
Publicerad

Jag läser en genomskinligt ytlig och konservativt föraktfull krönika i Expressen av litteraturkritikern Victor Malm.

I sin text är Malm upprörd över att Bruce Springsteens senaste album, ”Western stars”, har fått ett strålande mottagande och detta uppenbarligen måste vara nostalgiskt betingat. Att uppskatta Springsteens första musikaliskt intressanta verk på flera decennier är farligt för kulturens allmänna framåtrörelse. Vi borde alla ha ersatt allt det Malm beskriver som gubbrock med Ariana Grande.

Om vi försöker översätta det här till en litterär kontext så är det ungefär som att tvångsmässigt och slutgiltigt dödförklara Kerstin Ekmans livsverk eller Richard Fords berättelser om Frank Bascombes åldrande till förmån för ”Mamma Mu bygger en koja” eller ”LasseMajas detektivbyrå” med motiveringen att de sistnämndas läsekrets är yngre.

Är en nyskriven biografi om PO Enquist – eller Vilhelm Moberg för att ta ett mer närliggande exempel – automatiskt ett nostalgiskt verk?

När det handlar om popmusik – och inte någon dokumenterat finare konstyttring – krävs fortfarande ingen större eftertanke. Något ålderstiget måste alltid begravas för att något nytt ska träda fram. Det är en numera förlegat trött åsikt som kanske oftare än någon annan slarvigt har tillämpats på just popmusik de senaste femtio åren.

Annons
Annons

Är en nyskriven biografi om PO Enquist – eller Vilhelm Moberg för att ta ett mer närliggande exempel – automatiskt ett nostalgiskt verk?

Precis som i just litteratur eller bildkonst och film lever och verkar mängder av genrer – och studierna kring deras ständigt föränderliga historik – parallellt i fascinerande omlott och mångkulturell samexistens.

Själv reste jag i helgen till Manchester för att få se Gladys Knight, en röst jag håller som en av soulhistoriens allra främsta. Och jag valde att se henne på vad som troligen var ett slags avskedsturné i just Manchester eftersom det är något av den soulhistoriska expertisens absoluta epicentrum.

Det var en fantastisk upplevelse, 75-åriga Gladys röst hade inte förlorat något av sitt karakteristiska omfång och jag hade aldrig sett henne på scen förut. Det var en, för mig, ovärderlig studieresa. Var den nostalgisk?

Till skillnad från pophistorien är ju detta riktig kultur.

Enligt Expressen Kulturs krönikörs analys, förmodligen.

Men det enda som, förstås, egentligen händer är att kunskap om historien fördjupar ens förståelse och nyfikenhet för vad som än komma skall. Av någon outgrundlig anledning bör detta absolut inte appliceras på popmusik då ämnet inte är värt att närma sig med samma allvar som mer akademiskt förankrad kultur.

Två dagar senare satt jag i en bygdegård på Fårö och diskuterade Gunnar Björnstrands manipulativt ynkliga utskällning av Ingrid Thulin i svartvita ”Nattvardsgästerna” från 1963 som paneldeltagare på ett seminarium under Bergmanveckan.

Detta är det – till skillnad från en Gladys Knight-konsert eller ett överraskande relevant Bruce Springsteen-album år 2019 – givetvis ingen som ifrågasätter eller stämplar som skadligt nostalgiskt. Till skillnad från pophistorien är ju detta riktig kultur. Och den har givetvis ingen ålder.

Tänk att det fortfarande ska vara så.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons