Annons

Olof Ehrenkrona:Trump är fel svar på S problem

Retorisk förebild?
Retorisk förebild? Foto: Andrew Harrer/TT

Missnöjda S-väljare räds inte hoten från en neddrogad överklass.

Under strecket
Publicerad

Socialdemokraterna hämtar gärna sina kampanjmetoder från USA. Amerikanska konsulter har kommit till Stockholm och socialdemokratiska kampanjmakare har rest till Washington för att lära. Utbytet har inte begränsats till metoder utan har gällt även det politiska innehållet.

Temat ”Det starka samhället”, som brukar tillskrivas Tage Erlander, är en översättning av Lyndon Johnsons program ”Great Society”. Låginkomstutredningen tillsattes ett år efter att Johnson hade inlett sitt ”War on Poverty”. Några decennier senare var det Bill Clintons triangulering och ”The economy, stupid” som var inspirationskällan.

I huvudsak har det varit resultatet av ett politiskt frändskap med Demokraterna men också om att det är viktigt att vara i takt med tiden – ”let the trend be your friend”, som det brukar heta i börskrönikorna.

Annons

När Socialdemokraterna nu tar över en helt annan typ av agitation och som har utmejslats i den numera starkt polariserade amerikanska miljön, är det uttryck för ett delvis invant beteende. Man ser vad som tycks fungera i USA och försöker anpassa det till svenska förhållanden. Att Donald Trump denna gång är förebilden gör att man håller för näsan, men man vet också i vilka väljargrupper som de potentiella, men också mest flyktiga, sympatisörerna finns.

Socialdemokraterna har under 40 år stadigt minskat sin väljarandel, inte minst till följd av att de har försvagats i väljargrupper där de under sin storhetstid var mycket starka – LO-anslutna och ungdomar. Försvagningen är en del av en europeisk trend som förstärktes efter kommunismens europeiska sammanbrott 1989. Från att ha pendlat mellan 45 och 50 procent sker motsvarande rörelser i dag i spannet 25 till 30 procent. Det är nästan en halvering av väljarstödet. Och det finns egentligen inga tecken på att den långsiktiga trenden ska brytas. Snarare tvärtom.

Med de långa trendernas problem följer också de kortsiktiga svårigheterna och målkonflikterna. För att bevara regeringsmakten tvingas Socialdemokraterna att kompromissa bort den politik som de kvarvarande väljarna har röstat på. Partiet blir till en valsociologisk lök, där varje kursomläggning leder till att ett nytt skikt skalas bort.

I bakgrunden finns också ett annat manifest misslyckande. Partiet har inte förmått att återta väljarna som förlorats till SD. En stramare migrationspolitik gav inte – eller hann inte ge – den väntade utdelningen innan man övermannades av de små samarbetspartierna som tvingade fram en återgång till en generösare politik. Försöken att giftstämpla SD ideologiskt utan att ta idédebatten med riktiga argument blev inte heller framgångsrik.

Det finns en logik i att ett parti som har förlorat på kritiken av sina motståndare i riksdagen söker sig andra fiender. Så ska de senaste veckornas attacker från den högsta socialdemokratiska ledningen på den så kallade överklassen förstås. För att återta förlusterna skapas en utgrupp, att stigmatisera och avreagera sig på, inte på grund av skilda politiska åsikter utan för att några råkar tillhöra just den gruppen.

Det är ett cyniskt spel om väljare. Marginalväljare mellan SD och S eller V och S bryr sig knappast. De ser heller inte den långsiktiga samhällsfaran, eftersom de själva är benägna att skuldbelägga grupper, klasser eller folkslag. Och för stödpartierna är samarbetets kortsiktiga politiska vinster viktigare än S-retorikens långsiktiga konsekvenser.

Är då Trumpifieringen ett socialdemokratiskt framgångskoncept? Knappast. Tidsandan är en sak. De sociala realiteterna är helt andra. Missnöjda S-väljare räds inte hoten från en neddrogad överklass. Snarare räds de risken för att politiken skapar en ny underklass.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons