Annons

”Trump kan bli mer aktivistisk i utrikespolitiken”

Att fokusera på den egna nationen har ofta varit ett populärt budskap i amerikansk politik, uppskattat av USA:s väljare. Det gällde även när Donald Trump valdes till president. Men situationen i Venezuela kan få honom att bryta dessa löften, och ta en långt mer aktiv amerikansk roll i Latinamerika. Det skriver statsvetaren Björn Ottosson.

Under strecket
Publicerad

Till vänster: Människor i Caracas, Venezuela, lyssnar på självutnämnde presidenten Juan Guaido torsdagen den 28 mars. Händelseutvecklingen kan få Trump att föra en mer aktiv politik i de latinamerikanska länderna, trots tidigare löften om att fokusera på hemmaplan.

Foto: Natacha Pisarenko/AP, Chris Kleponis/Polaris Bild 1 av 2

Björn Ottosson.

Foto: Håkan Målbäck Bild 2 av 2

Till vänster: Människor i Caracas, Venezuela, lyssnar på självutnämnde presidenten Juan Guaido torsdagen den 28 mars. Händelseutvecklingen kan få Trump att föra en mer aktiv politik i de latinamerikanska länderna, trots tidigare löften om att fokusera på hemmaplan.

Foto: Natacha Pisarenko/AP, Chris Kleponis/Polaris Bild 1 av 1
Till vänster: Människor i Caracas, Venezuela, lyssnar på självutnämnde presidenten Juan Guaido  torsdagen den 28 mars. Händelseutvecklingen kan få Trump att föra en mer aktiv politik i de latinamerikanska länderna, trots tidigare löften om att fokusera på hemmaplan.
Till vänster: Människor i Caracas, Venezuela, lyssnar på självutnämnde presidenten Juan Guaido torsdagen den 28 mars. Händelseutvecklingen kan få Trump att föra en mer aktiv politik i de latinamerikanska länderna, trots tidigare löften om att fokusera på hemmaplan. Foto: Natacha Pisarenko/AP, Chris Kleponis/Polaris

DEBATT | USA:S UTRIKESPOLITIK

I november 2013 deklarerade utrikesminister John Kerry att Monroedoktrinens era var över. Utspelet var liksom flera andra utspel av Obamaadministrationen optimistiskt och naivt. I Venezuela står nu Trumpadministrationens löften om en återhållsammare amerikansk utrikespolitik inför ett av sina svårare test.

En viktig orsak till att det amerikanska folket valde Donald Trump framför Hillary Clinton hade att göra med hans kritik av landets utrikespolitik. Partipolariseringen är för närvarande uppe på rekordnivåer och även om Muellerutredningen nu gått mot sitt slut, finns det lite som tyder på att den kommer att sjunka. När det kommer till utrikespolitiken är dock den största klyftan inte den mellan de två partierna, utan den mellan det amerikanska folket och de ledare som representerar det. Den utrikespolitiska eliten är betydligt mer benägen att stödja en aktivistisk utrikespolitik än väljarkåren i stort.

Annons
Annons

Att snäva in definitionen av det nationella intresset och fokusera på den egna nationen har ofta varit ett populärt budskap. I valet 1992 lovade Bill Clinton att fokusera som en laser på den inhemska ekonomin. Åtta år senare lovade George W. Bush att USA skulle göra ett lättare avtryck på den internationella arenan på grund av Clintonårens interventionism. Efter åtta år med Bush valdes Barack Obama till president, delvis tack vare sin kritik av kriget i Irak och det faktum att han inte haft något ansvar i dess upptakt. Donald Trump har kritiserat landets utrikespolitik sedan 1980-talet och 2016 valdes han till president med löften om att placera Amerikas intressen först och radikalt avvika från de senaste decenniernas utrikespolitik.

Situationen i Venezuela i kombination med ökad geopolitisk rivalitet pekar dock mot en återgång till en mer aktivistisk amerikansk politik i Latinamerika.

President Monroes deklaration från 1823, som klargör att USA inte tillåter att några utomstående fientliga makter etablerar sig i den västra hemisfären, är förmodligen den mest kända idén i amerikansk utrikespolitisk historia. Det så kallade Rooseveltkorollariet från 1904 tillägger att USA har polismakt att intervenera i hemisfären om någon av dess stater inte lever upp till sina internationella åtaganden, eller hotar sina grannar på grund av misskötsel. Denna doktrin har aldrig varit populär i Latinamerika för att uttrycka det milt, men amerikanska presidenter har sedan republikens tidigaste dagar intervenerat i regionen när de ansett det ligga i nationens intresse. Under åren har USA intervenerat i regionen dussintals gånger. Detta har inte varit okontroversiellt, särskilt inte under det kalla kriget.

Annons
Annons

Under kallakrigsåren backade exempelvis president Eisenhower upp en statskupp i Guatemala, Kennedyadministrationen ansvarade för den misslyckade Grisbuktsinvasionen av Kuba, president Johnson intervenerade militärt i Dominikanska republiken, Nixonadministrationen var inblandad i statskuppen i Chile och Reaganadministrationen skakades om av Iran-Contras-affären.

Efter det kalla krigets slut fanns det möjligheter att förbättra USA:s spända relation med Latinamerika. Sovjetunionens fall reducerade Washingtons oro över Latinamerikas vänster och när förhållandevis radikala regimer, ur ett amerikanskt perspektiv, tog makten i länder som Bolivia, Ecuador och Venezuela, reagerade USA inte längre lika häftigt.

När Kerry dödförklarade Monroedoktrinen gjorde han analysen att de större latinamerikanska staterna nått sådan grad av stabilitet och rikedom att USA inte längre behövde agera polis i regionen. När han blickade ut över horisonten såg han inte heller några annalkande hot mot USA:s hegemoni i den västra hemisfären. Bara några år senare hade läget förändrats.

Implosionen av Venezuela är inte bara en humanitär katastrof. Dess spillover-effekter är även ett allvarligt regionalt problem. Dessutom har situationen i flera stater successivt försämrats, inte minst i Nicaragua som står på gränsen till inbördeskrig.

John Bolton, president Trumps hökaktige nationella säkerhetsrådgivare, har benämnt regimerna i Kuba, Nicaragua och Venezuela som en ”trojka av tyranni” och beskyllt dem för att inte bara begå övergrepp mot sin befolkning, utan även för att destabilisera regionen. Att Kina, Ryssland och Iran visat ett ökande intresse i regionen påverkar även Washingtons strategiska kalkyl.

Annons
Annons

Redan under Obamas sista år i Vita huset började bedömare att tala om geopolitikens återkomst. Trumpadministrationen har tagit den ökade geopolitiska konkurrensen på högsta allvar. Kampen mot stater som kan utmana USA:s dominanta internationella position står nu högst på prioriteringslistan, högre än kampen mot terrorismen. Att det är Kina som utgör det största hotet mot USA på längre sikt har stått klart sedan länge och man är väl medveten om hur Kina använder strategiska investeringar för att utöka sitt politiska inflytande runt om i världen. Kinas växande investeringar i Latinamerika är således en källa till oro i Washington. Att både Ryssland och Iranstödda Hizbollah nosar runt i maktvakuumet i det sönderfallande Venezuela är också något som bekymrar USA:s utrikespolitiska elit.

Utvecklingen i Latinamerika fick utrikesminister Tillerson att i början av 2017 inte bara varna för kinesisk imperialism utan även deklarera att Monroedoktrinen var lika viktig idag som den någonsin varit. Attityden har inte förändrats efter att Mike Pompeo tog över utrikesministerposten. Situationen på marken har samtidigt försämrats i flera stater och i Venezuela är den akut.

I samband med krisen i Venezuela har John Bolton vid flera tillfällen talat om vikten av Monroedoktrinen och han har för vana att poängtera att alla alternativ är öppna. Att Trumpadministrationens sändebud i Venezuela är den neokonservative Elliott Abrams, känd för sitt stöd för amerikansk aktivism i regionen och på andra håll, samt dömd för sin inblandning i Iran-Contras-skandalen, signalerar knappast återhållsamhet.

Annons
Annons

Björn Ottosson.

Foto: Håkan Målbäck Bild 1 av 1

Det enda alternativet till ökad amerikansk aktivism i regionen är starkare ledarskap från Latinamerikas större stater. Utsikten för detta är dock inte god. Brasilien har de senaste åren varit fullt upptaget med sin trassliga inrikespolitiska situation. Samtidigt har Mexikos nye president signalerat att han verkar besluten att återgå till landets traditionella utrikespolitik som karaktäriseras av bland annat ett bedyrande av icke-inblandningsprincipen.

Det finns således krafter som pekar mot en ökad amerikansk inblandning i Latinamerika och trycket på president Trump att agera i regionen kommer sannolikt att öka. Samtidigt är detta något som knappast efterfrågas av det amerikanska folket och definitivt inte något han blev vald för att göra. Frågan är i vilken utsträckning Trump kommer att stå emot trycket.

Björn Ottosson
doktor i statsvetenskap vid Stockholms Universitet

Björn Ottosson.
Björn Ottosson. Foto: Håkan Målbäck
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons