Annons

Jenny Nordberg:Trump kan inte sluta ge presenter till Putin

Vladimir Trump och Donald Trump.
Vladimir Trump och Donald Trump. Foto: Shealah Craighead / TT

När Trumps utrikespolitiska hot och katastrofala förhandlingsteknik omsätts i praktiken fungerar det perfekt i Putins långsiktiga KGB-fantasi om hur världen bör se ut.

Under strecket
Publicerad

NEW YORK Läskburkar, barnteckningar och lappar med telefonnummer och namn på lokala medhjälpare som arbetat för USA. Reträtten var så kaosartad att matrester knappt hade kallnat och vatten fortfarande droppade ur kranarna när ryska soldater klev in på fullt utrustade amerikanska baser i Syrien.

Ryssarna tyckte det var intressant att se hur amerikanska soldater hade levt, och tog kort och videofilmade från olika vinklar. De skrynkliga chipspåsarna och tummade pocketböckerna som lämnats kvar blev symboliska bilder för hur USA bokstavligen överlämnade Syrien till Putin.

”Det har inget med oss att göra”, sade USA:s president Donald Trump, som ritade om kartan i Mellanöstern mellan två golfrundor förra helgen.

Han var färdig med Syrien.

Trots att det bara har rört sig om ett tusental soldater hade amerikanerna ändå utgjort en liten skör maktbalans mellan alla storfotade spelare i ett inbördeskrig. Men nu var Trump alltså redo att överlämna sina forna allierade i kurdiskt kontrollerade områden till deras ärkefiende Turkiet. Där landets styre tålmodigt väntat på sin tur och aldrig haft några planer på att leva med ett kurdiskt självstyre på andra sidan gränsen.

Annons
Annons

Det hela började några dagar tidigare med ett brev som även de mest luttrade bevakarna av Vita huset först trodde var ett sjukt skämt när det släpptes.

Under presidentsigillet i guld formulerar Trump likt en grälsjuk tonårig pojkvän några slängiga hot mot Turkiets Erdogan: Om ”bra grejer inte händer” så kommer världen döma honom, varnar Trump. Dessutom kan han få landets ekonomi förstörd. Så ”var inte en dumskalle!” råder Trump därför Erdogan.

Turkiet kan istället få en ”good deal” om de inte ”slaktar” folk. Till och med en ”great deal!”

Detta brev, som måste läsas för att fullt ut ta in det historiska vansinnesögonblicket, rapporterades ha fått Erdogan att hånfullt skicka det rakt i papperskorgen. För att sedan fortsätta det militära intåget i Syrien precis som han själv hade planerat och kände för.

Brutala avrättningar, IS-terrorister på fri fot, bombningar av civilbefolkning och tiotusentals människor på flykt senare råder nu en tillfällig och lite hycklande vapenvila. Kurderna har fått 120 timmar på sig att fly undan turkiska trupper, som kommer att få sitt område längs gränsen där de har sagt att de planerar att dumpa syriska flyktingar från Turkiet.

Det finns hyckleri på flera håll: Europas sympati för kurder och avsky mot Turkiets offensiv sträcker sig inte längre än till att intensivt hoppas på att Erdogan inte öppnar gränsen åt andra hållet för de drygt tre miljoner syriska flyktingarna istället. Därför protesterar europeiska politiker bara lite lagom, och föredrar att ondgöra sig över USA i stället.

Annons
Annons

Europa har också fått ytterligare en present i knät. Nu äger Putin Syrien på riktigt. Han skickade genast ryska trupper för att säkra oljetillgångar, och han var den som fick kurderna att åter inlemma sig under Syriens president al-Assad i en gisslanliknade förhandling. Assad har ju i sin tur också Ryssland att tacka för sin blotta existens och för sin framtid vid styret.

Den ryske presidenten har därmed kammat hem en geopolitisk seger av så gigantiska mått att både amerikanska republikanska ledare i senaten och militärer i Pentagon sliter av sig de tunna hårstrån som återstår efter tre år med Trump.

Betänk vidare att USA fortfarande har kalla kriget-kärnvapen på en flygbas i Turkiet. Det förefaller mindre lyckat med tanke på att avståndet mellan dessa amerikanska kärnvapen och ett ryskkontrollerat Syrien nu är mindre än avståndet mellan Stockholm och Norrköping. Erdogan, som själv gärna vill ha kärnvapen, agerar ju också värd för fem tusen amerikaner på flygbasen än så länge.

Det är just nu en nästan obegripligt ansträngd relation – amerikanska specialtrupper hann inte ens ut från Syrien innan de besköts av Turkiet, som ska vara en Nato-allierad till USA. Amerikaner har fått evakueras akut med stridshelikoptrar och andra har fastnat när vägar blockerats. Två amerikanska F15-plan fick skickas in för att bomba de egna vapenförråden i Syrien, för att inte lämna kvar för mycket i kaoset som uppstod.

Det är mycket som utspelar sig på samma vis som när USA drog sig ur Irak. Då var Obama färdig där. Iran och Ryssland klev genast in och utvecklade politiska, militära och ekonomiska relationer. Det tog inte mer än några några år innan IS tog Mosul och utropade sitt kalifat. Därefter ägnade USA och dess allierade fem år åt att bekämpa IS.

Syrien är det första exemplet på hur Trumps utrikespolitiska vevande som hittills mest har bestått av lösryckta uttalanden och hot i olika riktningar får faktiska konsekvenser för en generation eller två framåt. Där Ryssland kammar hem ytterligare en bit av världen. Trump är presidenten som helt enkelt inte kan sluta leverera segrar åt dem.

Så håll ögonen på Afghanistan nu. För ju närmare riksrättsåtalet mot Trump rycker, desto mer kalabalik kommer det att bli någon annanstans, för väldigt många människor. Om den amerikanska reträtten från Syrien förefaller kaotisk har ni inte sett någonting än, som det amerikanska uttrycket lyder.

Och Putin? Lita på att han har berett marken i Afghanistan också, när Trump bestämmer sig för att han har tröttnat där också – och när nästa tweet dyker upp om att det är dags att dra.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons