Annons

Ivar Arpi:Trump kommer att vinna valet

Nej, han kommer inte att vinna.
Nej, han kommer inte att vinna. Foto: Evan Vucci / TT NYHETSBYRÅN
Under strecket
Publicerad

https://twitter.com/miljopartiet/status/509711047356592128

Bild 1 av 2

"Konsten att förutsäga framtiden – en bok om superprognostik" av Philip E. Tetlock och Dan Gardner (Daidalos, 2016)

Bild 2 av 2

Okej, jag erkänner, rubriken var bara klickbete. En anledning till att det funkade är att det vore hemskt om en galning blev president. Men kanske funkade klickbetet för att det vore så osannolikt om Donald Trump faktiskt vinner valet. Många gillar att läsa det osannolika, men de som gillar att chocka gör sällan särskilt bra förutsägelser. De är mer något slags mediala underhållare.

Så en genuin förutsägelse: Donald Trump kommer att förlora presidentvalet i USA den 8:e november. Imponeras ni av mitt mod och skarpsinne? Inte jag heller. I dag tror så gott som alla att Clinton vinner. Det är dessutom bara ett par veckor kvar. Det skulle krävas något i stil med att det framkom att Clinton personligen har genomfört kärnvapentester på bebodda öar i Mikronesien för att Trump skulle lyckas gå om. Men för bara en månad sedan såg det annorlunda ut.

På sajten Fivethirtyeight samlar Nate Silver prognoser och annan data för att varje dag göra en beräkning av chanserna för respektive kandidat att bli vald. Om man vägde samman opinionsundersökningar den 26:e september hade Trump 45,2 procents chans att vinna och Clinton 54,8 procent. Om jag då hade förutsagt att Clinton skulle vinna hade jag stuckit ut hakan en aning mer. Den som förutsagt att Trump skulle vinna hade stuckit ut hakan mer, men inte haft något groteskt underbett..

Annons
Annons

https://twitter.com/miljopartiet/status/509711047356592128

Bild 1 av 1

Spola tillbaka ett år. Då var Trump ett skämt för många bedömare. Jeb Bush var den stora favoriten. Clinton starkt utmanad av Bernie Sanders. Den som då hade förutsett en hyfsat jämn valrörelse mellan Clinton och Trump hade inte haft oddsen med sig.

Två veckor i framtiden kan många av oss se hyfsat klart, men en månad kan räcka för att göra framtiden dimmig. Ett år i politiken är närmast oöverskådligt. Två år en evighet. ”Miljöpartiets första regeringsbeslut efter valet: stoppa Vattenfalls nya kolgruvor. #p1debatt”, skrev partiet på Twitter i september 2014. Vem hade kunnat förutse att Miljöpartiet mindre än två år senare skulle fatta beslut om att sälja brunkolen i Tyskland?

https://twitter.com/miljopartiet/status/509711047356592128
https://twitter.com/miljopartiet/status/509711047356592128

Ibland har oddsen, prognoserna och experterna helt fel. Som i fallet med Brexit. Eller i valet i maj 2015 där Torys blev mycket större än de flesta hade förutsett. De flesta hade trott på motsatsen. I Sverige har det varit notoriskt svårt att förutsäga stödet för MP, FI och SD. De två första påstår sig folk rösta på oftare än de faktiskt gör det, och med SD är det tvärtom. Så kanske har Trump en större chans att vinna än vad opinionsmätningarna visar. Vinner han kan ni trumpeta ut att Ivar Arpi hade fel.

Att förutsäga framtiden är svårt, men om vi gör anspråk på att förstå världen borde vi alla fall lyckas med det oftare än slumpen. Vad är det annars vi förstår? Om detta har Philip Tetlock och Dan Gardner skrivit ”Superforecasting: the art and science of prediction” som nu har översatts till svenska av Daidalos och fått titeln ”Konsten att förutsäga framtiden – en bok om superprognostik”. Jag har redan skrivit om boken, men översättningen återaktualiserar ämnet*.

Annons
Annons

Tetlock påpekar att det går emot professionella experters egenintresse att formulera sig på ett sätt som gör att man kan i efterhand kan avgöra om de hade rätt eller fel. Någon säger att vi befinner oss i en bostadsbubbla som närsomhelst kan spricka. En månad går, ett år, två år. När kan man säga att den som varnade hade fel? Ledarskribenter, akademiker, politiker, journalister och andra experter älskar att uttala sig om allt mellan himmel och jord. Men älskar inte lika mycket när någon påpekar att de hade fel. Därför ingår i jobbet att formulera sig luddigt.

Själv skrev jag en hel text om republikanen Chris Christie i november 2013: ”Kan Christie passera genom det egna partiets konservativa nålsöga har han goda chanser att bli nästa president.” Vad betyder det jag skrev? Förmodligen att jag gillade Chris Christie. Men det var inte direkt någon förutsägelse. Analysen var korrekt: ”Men då behöver han ta med sig republikanerna mot mitten. Annars är risken att republikanerna fortsätter att alienera just de väljargrupper [afroamerikaner och hispanics] som Christie lyckades få med sig i New Jersey.”

När Trump vann mot Christie och blev Republikanernas presidentkandidat skulle en kritiker kunna säga att jag hade fel som trodde på den senare. Jag skulle kunna svara att jag hade rätt eftersom han hade behövt vinna den konservativa falangens förtroende för att vinna. Och att republikanerna hade behövt fler röster från afroamerikaner och hispanics för att vinna. Såhär ser många debatter ut, och betraktaren får avgöra vem som vinner, men det går inte egentligen att slutgiltigt avgöra. I längden blir det tröttsamt. Det hade inte behövt vara så.

Annons
Annons

"Konsten att förutsäga framtiden – en bok om superprognostik" av Philip E. Tetlock och Dan Gardner (Daidalos, 2016)

Bild 1 av 1
"Konsten att förutsäga framtiden – en bok om superprognostik" av Philip E. Tetlock och Dan Gardner (Daidalos, 2016)
"Konsten att förutsäga framtiden – en bok om superprognostik" av Philip E. Tetlock och Dan Gardner (Daidalos, 2016)

Philip Tetlock har en pågående tävling som heter Good Judgement Project där deltagarna gör förutsägelser om olika händelser. Frågorna är formulerade så att man kan säga om någon hade rätt eller fel, och har alla ett bestämt slutdatum. Några exempel på frågor som ställs: Kommer Bashar al-Assad avgå som president för Syrien innan 1 mars 2017? Kommer Thailand att ha allmänt val före 1 januari 2018? Före 1 juli 2017, kommer Ryssland tillåta turkiska medborgare att resa till Ryssland utan visum?

Deltagarna anger sannolikheten i procent. Är man ständigt försiktig och säger 50-50 kommer det synas i ens poäng, som mäts med ett mått som heter Brier. Där vägs det in hur ofta man har rätt, och man får bättre poäng ju närmare det faktiska utfallet den angivna sannolikheten ligger. Om man anger hundra procents sannolikhet att Clinton vinner valet om två veckor får man en bättre Brier-poäng än om man anger 65 procent.

Siffrorna kan verka futtiga, men det betyder verkligen något. I boken återger Tetlock mötet där Barack Obama fick informationen om att man troligen hade hittat Usama bin Ladin. De olika säkerhetstjänsternas representanter angav olika sannolikheter för att det verkligen var bin Ladin som befann sig i det märkliga huset i Abbottabad i Pakistan. Om man vägde samman deras informerade gissningar hamnade sannolikheten på runt 75 procent. Obama tog en djup suck och sade:

Annons
Annons

"This is fifty-fifty. Look guys, this is a flip of the coin. I can't base this decision on the notion that we have any greater certainty than that."

Så uttalar sig någon som inte förstår sannolikhet. Och i ärlighetens namn är det inte många av oss som gör det helt och hållet. De flesta av oss tränas inte att tänka med den sortens precision som krävs för att förstå skillnaden mellan 50 procents sannolikhet och 60 procents sannolikhet. Och kanske inte ens skillnaden mellan 50–50 och 25–75, som Obama verkade missa. Många experter tränas snarare att uttrycka sig så vagt som möjligt. Det kallas medieträning. Undvik till varje pris att uttala dig så att någon kan utkräva ansvar i efterhand.

Mig veterligen finns det bara en svensk journalist, Carl Fridh Kleberg som är utrikeskorrespondent på Expressen, som är med i projektet i sitt eget namn. Som läsare kan man alltså få återkoppling på hur bra han förutsäger framtiden. Om han är en person som hänger sig åt önsketänkande eller inhämtar information ensidigt blir det synligt i hans poäng. Hur många skulle våga utsätta sig för detta? Jag frågar honom varför han inte har någon professionell självbevarelsedrift:

– Jag tror inte att det är något vidare gott betyg om självbevarelsedrift innebär att man inte kan följa upp ens utsagor när facit väl finns. Och blir det fel lär man sig väl något och blir bättre – även om det man lär sig väl ofta är att passa sig för att förutspå framtiden.

– Men sedan så tycker jag också att det är rimligt att man faktiskt är lite tydlig om man nu ska hålla på och prognostisera, och gör det möjligt för folk att följa upp det.

Visst låter det klokt. Jag håller med om vartenda ord. Tyvärr tvivlar jag på att särskilt många ”experter” kommer följa Klebergs exempel och utsätta sig för möjligheten att ha fel. Tryggare då att följa medielogiken och uttala sig så vagt och ospecifikt att ingen kan ställa en till svars.

*Sedan är det kul att jag verkar ha påverkat beslutet att översätta den till svenska. Förläggaren skickade mig den översatta boken med en medföljande papperslapp där det stod att hans intresse väcktes av med en tweet jag skrev om boken.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons