Annons

"Trump, Nationella fronten och Vox – det är vårt fel"

Liberalernas tidigare talesperson i integrationsfrågor, Mauricio Rojas, anser att partiet är irrelevant i svensk politik. Och att liberaler generellt bär skuld för framväxten av missnöjet mot eliterna.

Under strecket
Publicerad
Fortsätt läsa…

Ledarintervjun | Mauricio Rojas

Är januariöverenskommelsen en liberal framgång?

– Att bli stödparti åt Socialdemokraterna kan inte betraktas som en liberal framgång. Ännu mindre när det fanns ett alternativ som var att driva liberal politik med Alliansen. Gör samma sak som i Landskrona, där Liberalerna fick 34 procent i senaste valet och där Sverigedemokraterna också är vågmästare. Där det har gått mycket bra att regera, att ta staden ur den otroliga dekadensen, hantera bidragsberoendet. Ett villkor är att de samtalar med SD, tar in vad de har att bidra med. I Landskrona fick de 22 procent redan 2006. Numera har de 19 procent så de har gått tillbaka. Man kan inte nonchalera en femtedel av medborgarna. De har något att säga, man måste lyssna, på det som går att ta in.

Frågan om nationens betydelse är pågående och laddad. Ordet “nationalistisk” har för många en negativ innebörd. Hur ser din definition och relation ut?

– För mig är det också något negativt. Det har en historia vi inte kan nonchalera. I nationalismen finns det här att ”vi är bättre än grannarna”. Jag tycker bättre om ordet patriotism, som amerikanarna använder mycket. Det var egentligen vad Per-Albin Hansson stod för på 30-talet. Hela folkhemmet var ett patriotiskt projekt. Det handlade om att älska landet genom ett politiskt program. Det är inte minst viktigt när eliterna tenderar att lyfta sig ur landet, lyckliga över det globala. Men det finns ett folk som inte kan göra det och som behöver en gemenskap – för att det är det de har. Det är både deras identitet och trygghet. Patriotism är att bry sig om dem som är här och nu, oavsett var de kommer ifrån. Eliterna måste komma tillbaka till det här, bejaka sitt folk. Annars blir det protester och populism.

Annons
Annons

Eliterna gjorde revolt mot folket på 80- och 90-talen. Nu gör folket revolt mot eliterna. De säger "här finns vi, vi hör till den här nationen, vi behöver en gemenskap", och de frågar "vem kan ge oss en gemenskap vi kan lita på, en identitet känna igen oss i". Det är en paradox, för Sverige är så globaliserat, blandat och internationellt, men just därför uppstår efterfrågan på en tryggare grund att stå på – gemenskapens betydelse blir synlig just i den tid då gemenskaper hotas av upplösning.

Du och jag slogs sida vid sida för globalisering, frihandel och liberaliseringen av världen under början av 2000-talet. Hade vi kunnat göra på ett annat sätt?

– Definitivt. Vi som goda liberaler trodde på Schumpeters idé om kreativ förstörelse. Men vi var väldigt fascinerade över det kreativa, men glömde förstörelsen. Det finns några som betalar för förnyelsen och framstegen. Globalt går det väldigt bra, aldrig har det varit så bra som det är globalt vad gäller fattigdom och allt vad du kan nämna, men vi kan inte glömma dem som förlorar på detta, framförallt i de gamla industrinationerna. Deras inkomster ökar inte, deras trygghet försvinner. Vi måste ta itu med detta. Friheten är viktig, men om vi glömmer den andra sidan, kommer andra att plocka upp det. Trump, Nationella fronten, Vox, det är egentligen vårt fel.

Om du skulle förklara Sveriges främsta styrka och svagheter för en person som inte känner till landet – vad skulle du lyfta fram då?

– Styrkan är gemenskapen, som även om den har försvagats på många sätt, är väldigt stark i den svenska kulturen – att vi är del av något där man måste bry sig om varandra. Det sämsta är också gemenskapen, för den tvingar också, den får folk att tänka på ett visst sätt, att inte avvika för mycket. Jantelagen är gemenskapens lag, liksom åsiktskorridoren. Det finns jättemånga ord på svenska för att säga att en person har passerat gränsen. Då är bestraffningen oerhört hård. Man skriker inte. Det är tyst, effektivt, kollektivt och slår utan hänsyn.

Annons
Annons

Du har tidigt och grundligt analyserat och beskrivit utanförskapets orsaker och effekter. Vad tänker du när du ser hur djupa problem Sverige har ådragit sig i termer av parallellsamhällen och djupgående utanförskap?

– Det var just detta vi fruktade redan för 20 år sedan. Nästan allt det vi talade om då har besannats och blivit värre. Jag föreställde mig aldrig att islamismen skulle bli så stor och hotande. Att kriminaliteten skulle ta de här uttrycken. Att landet skulle utmärka sig så vad gäller våldtäkter och skjutvapen. Den nya regeringen har gett C och MP ansvaret för de här frågorna. Det kan jag inte begripa. Den här frågan kommer att avgöra mycket annat, och politiken leds nu av två ytterlighetspartier. S och M borde i det läge vi befinner oss ta ansvar för en partiöverenskommelse. Men det blir nog inte så, och det kan leda till att SD blir Sveriges största parti i nästa val. Det här ser inte bra ut. Jag har svårt att begripa att man kan vara så oansvarig mot landet, faktiskt.

Vem ska Liberalerna välja som ny partiledare?

– Min kandidat heter Torkild Strandberg. Han är kommunfullmäktiges ordförande i Landskrona. Han har gjort allt rätt, ur ett liberalt perspektiv, men också tagit hänsyn till de 20 procenten som röstade på SD. Om han blir vald? Det tror jag inte. För i Liberalerna finns ett slags märklig vilja att inte bli stora; för att bli stora måste man bry sig om saker som är svåra, och då måste det göra ont. Snällismen sitter väldigt djupt i Liberalernas hjärta. De borde gå tillbaka till det som kallades kravliberalism, som var en liberalism med ansvar, som kombinerade rättigheter med plikt. Men i dag är partiet irrelevant i politiken, de kan göra det relevant igen, men jag tror inte det kommer att hända. Det är som en liten familj som inte vill växa, för så fort man växer kommer främlingar och annat konstigt. De vill vara rena, och de kommer att dö rena, och kanske snabbare än man tror.

Annons
Annons

Den sydamerikanska kontinenten skildras på håll nästan bara i termer av ekonomisk nedgång och politiska konvulsioner. Vad är det viktigaste vi missar?

– Så är det, och vi missar, till exempel, en oerhört viktig politisk förändring: att demokratin, alla sina tillkortakommanden till trots, i dag är regel och inte undantag, som det var tidigare. För 40 år sedan fanns det bara tre demokratier i regionen: Colombia, Venezuela och Costa Rica. I dag är det bara Kuba, Venezuela, Nicaragua och delvis Bolivia som är diktaturer. Vi missar också en lika betydelsefull sociologisk förändring. I dag finns det en större medelklass än någonsin tidigare i Latinamerika. I vissa länder, som Chile, är det majoriteten av befolkningen som räknas till medelklassen. Det är en mycket positiv utveckling, som gör att medborgarna kan hävda sig och granska makthavarna på ett helt annat sätt än i det förflutna.

Om du skulle utse bäst respektive värst i klassen när det gäller regeringarna på den kontinent du verkar, vilka blir det?

– Bäst är utan tvekan Chiles regering, ledd av Sebastián Piñera. Han kombinerar ett starkt socialt patos med en klar medvetenhet om den ekonomiska tillväxtens grundvillkor och dess betydelse för att alla ska få det bättre. Sämst är det i Maduros diktatur, som håller på att driva i landsflykt och svälta ihjäl en betydande del av det venezolanska folket.

Vad hände när du hade utsetts till kulturminister i Chiles regering den 9 augusti i fjol, och tvangs att lämna bara några dagar senare?

– Det blev ett makalöst drev, där inga lågheter sparades. I grunden kan man säga att jag betalade för ett för vänstern oförlåtligt brott: att ha ifrågasatt, utifrån mina egna erfarenheter som ung vänsteraktivist, dess tillrättalagda historieberättelse om hur demokratin föll undan i Chile på 1960- och 1970-talen. En stor del av vänstern, inräknat president Allendes parti, Socialistpartiet, hade ett mycket stort ansvar för det, genom dess polariserande extremism och förkastandet av demokratin som framkomlig väg mot socialismen. Detta ursäktar på inget sätt militärdiktaturens oerhörda illdåd, men det är en viktig del av en balanserad bild av den chilenska tragedin, som började långt tidigare än den 11 september 1973.

Vad gör du nu och framöver?

– Föreläser, skriver – jag kommer att ge ut två nya böcker detta år – och planerar ett fortsatt samarbete med Chiles president. Det är ett stort privilegium att på något sätt kunna bidra till mitt gamla hemlands utveckling.

Finns det något du saknar med Sverige?

– Allvarsamheten. Ja, det kanske låter lite trist, men det saknar jag.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons