Annons

HåkanTrumpetaren fick sin svåra musik – och spelar elegant

 Trumpetaren Håkan Hardenberger och dirigenten Daniel Harding.
Trumpetaren Håkan Hardenberger och dirigenten Daniel Harding. Foto: Arne Hyckenberg

Håkan Hardenberger tyckte musiken var för lätt, och han glänser i sin måttbeställda trumpetkonsert. Men det är i ”Pastoralsymfonins” åskväder som urladdningen kommer.

Under strecket
Publicerad

Håkan

Genre
Konsert
Medverkande
Radiosymfonikerna
Var
Berwaldhallen

Kompositör: Mark-Anthony Turnage. Trumpet: Håkan Hardenberger. Dirigent: Daniel Harding

Riktigt bra musiker driver fram den musik de vill ha. Så när trumpetaren Håkan Hardenberger tyckte att den konsert britten Mark-Anthony Turnage arbetade på var för lätt, ja då ska tonsättaren ha lagt till svårigheter. Andra har hållit emot, från Hector Berlioz som struntade i Paganinis önskemål till Anders Eliasson som i sin trombonkonsert gick emot upptågsestetiken som Christian Lindberg annars brukar locka fram.

Det är andra gången Turnage skriver för Hardenberger. Första gången var jazziga ”From the wreckage” 2004, och tio år senare var nästa konsert färdig, nu med titeln ”Håkan”! Uruppförandet ägde rum i Australien 2015, och sedan dess är konserten reviderad åtminstone två gånger.

Turnages musik är sammansatt. Stilar möts, lager står mot lager. I den nya konserten samsas tre satser, alls inte friktionsfritt. Inledande ”Falak” hämtar som titeln antyder sin inspiration från den afghanska Pamir-regionens musikkultur. Trumpetsolistens inledande melismer avslutas med ett karakteristiskt utropstecken över liggande orkester, men sedan delas satsen in i växlande episoder där ett kraftfullt samspel mellan trumpet, koskälla och bastrumma sticker ut. En mörkt mättad ”Arietta” associeras till Miles Davis legendariska trumpetideal. Finalsatsen är karaktärsfulla variationer.

I den lantliga idyllen kommer ovädret...

Att Hardenberger trivdes i sin måttbeställda kostym, ingen standardvara, stod fullständigt klart. Elegans i de melodiska linjerna, vighet i tonsprången. Men programsättningen där konserten stod ensam före paus var skev: de tjugo minuterna av uppklädd underhållning vägde alldeles för lätt.

Före ”Pastoralsymfonin” av Beethoven delade Radiosymfonikernas vänförening ut stipendier till välförtjänta medlemmar. När symfonin drog igång tycktes hela orkestern ha fått stipendium: orkesterspel på högsta nivå.

Daniel Harding ansluter till huvudstråket i Beethoventolkningar av i dag: en viss närhet till historiskt informerade framföranden och rak tonbildning. Så låter arvet efter Nikolaus Harnoncourt. Men inom den sfären råder stor frihet. Harding plockade fram detaljer, gav swing åt de repetitiva figurerna och nyanserade både färg och volym. Inte minst: i den lantliga idyllen kommer ovädret, som bekant, och då gav Harding åskmolnen en rent sublim höjd. Sådant ger rysningar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons