Annons

Trumpförfattare: Han har alltid jagat kjoltyg

USA-kollen: De hetaste snackisarna och intressantaste rösterna i den amerikanska valspurten. SvD:s korrespondent Erik Bergin summerar och väljer ut det som är värt att ha koll på i världens mest bevakade presidentkampanj.

Under strecket
Publicerad
Foto: AP och SvDBild 1 av 9

Hillary Clinton behöver bara se på.

Foto: Julio Cortez/APBild 2 av 9

Corey Lewandowski.

Foto: Polaris/IBLBild 3 av 9
Foto: Evan Vucci/APBild 4 av 9

Klädsam protest? Jemima Khan poserar med Trumpdocka på en Unicef-tillställning i London.

Foto: Vianney Le Caer/APBild 5 av 9
Foto: Andrew Harnik/APBild 6 av 9

University of Southern California.

Foto: Alamy/IBLBild 7 av 9

Evan McMullin-support.

Foto: Benjamin Zack/APBild 8 av 9

Nick Nolte på premiärvisning av ”Graves” på MoMa i New York.

Foto: Derek Storm/Splash/IBLBild 9 av 9
Foto: AP och SvDBild 1 av 2

Hillary Clinton behöver bara se på.

Foto: Julio Cortez/APBild 2 av 2
Foto: AP och SvD

NEW YORK. Det har varit en katastrofal vecka för Donald Trump. Hillary Clinton leder nu i de flesta ”battleground states” där presidentvalet ser ut att avgöras. Nationellt var hennes ledning knappt 7 procent sent på torsdagen den 13 oktober, enligt Real Clear Politics snitt.

Att Trump håller på att målas in i ett hörn märks bland annat genom att hans kampanj i veckan rapporteras ha gett upp hoppet om Virginia och lämnat fältet där öppet för Clinton.

Statusrapport just nu – en kamp mot klockan:

Kamp mot klockan

Hillary Clinton behöver bara se på.
Hillary Clinton behöver bara se på. Foto: Julio Cortez/AP
Annons
Annons

Att Donald Trump var illa omtyckt i stora delar av det republikanska partiet och ledarskiktet har vi vetat länge. Likaså att hans kärnsupportrar backat upp honom av just det skälet. (Att Hillary Clinton är illa omtyckt är heller ingen nyhet.)

Kvar står hans bas – ”vita, arga män” – som inte räcker för en valseger.

Sedan Trump ställde upp i presidentvalet försommaren 2015 så har han dock fungerat som en brygga mellan partitoppen och gräsrötterna. Därmed har han lyckats med vad mängder av proffspolitiker gått bet på under många år. Det är i sig ingen liten bedrift. Partiet valde till slut att acceptera honom, om än motvilligt.

Men nu har någonting hänt. Det var inte det att videon nyligen, där Trump skryter om sexuella övergrepp, var så chockerande i sig. Det var istället att videon kom ovanpå allting annat: Trumps interna bråk med partikamrater. Konspirationsteorierna och faktafelen. Nedlåtande kommentarer om minoriteter. Hans sexistiska uttalanden om kvinnor. Bristen på konkreta svar om reformer. Och så vidare.

Sedan videon kommit ut har en rad högt uppsatta republikaner brutit officiellt med Donald Trump. Han svarade med att döma ut dem som ”cowards” på Twitter och har den senaste veckan återigen börjat prata om ”ett riggat val”. Han hävdar bland annat, utan varje tillstymmelse till bevis, att illegala immigranter tillåts komma in i USA inför valet för att rösta (illegala immigranter får inte rösta i federala val).

Sådant går hem hos stora delar av Trumps kärnväljare. Men trots en stark insats mot Clinton i tv-debatten den 9 oktober så har hans utveckling i opinionen varit en katastrof i oktober. En del tyder nu på att övriga väljare, utanför Trumps kärntrupper, överger honom. Kvar står hans bas – ”vita, arga män” – som inte räcker för en valseger.

Annons
Annons

Corey Lewandowski.

Foto: Polaris/IBLBild 1 av 1

Trumps problem ställs mot Clinton-kampanjens egna bekymmer, där det mest akuta är Wikileaks släpp av mejl stulna från kampanjchefen John Podesta. De ger en berättelse av en kandidat oförmögen att förklara varför hon vill bli president, med dålig koll på vanliga amerikaners utmaningar i vardagen och med återkommande problem att nå ut till väljarna.

Mejlen lär fortsätta komma. Är de så skadliga för Clinton att Trump kan komma ikapp? Kanske. Det är visserligen flera veckor kvar till presidentvalet den 8 november. Men å andra sidan är Clintons problem ingen nyhet i sig. Och Trump har haft över ett år på sig att bygga en stabil väljarbas. Hans tid är på väg att rinna ut.

Trump nobbade intern research

Corey Lewandowski.
Corey Lewandowski. Foto: Polaris/IBL

Inför lanseringen av Donald Trumps kampanj försommaren 2015 begärde dåvarande kampanjchefen Corey Lewandowski tillåtelse att få göra personresearch på kandidaten för att kunna förbereda för de angrepp de anade skulle komma.

En liknande förfrågan ställdes av Paul Manafort, som tog över Trumps kampanj sedan Lewandowski sparkats (och innan Manafort själv sparkades).

Men Trump vägrade. Sådana efterforskningar i den egna kandidatens bakgrund, kallad ”opposition research”, är legio i amerikanska valkampanjer, just för att de ger möjlighet att planera för hur kritik från motståndarna ska bemötas innan den kommer. Men Trump ville inte ha ens sina egna medarbetare snokande i hans förflutna, rapporterar nyhetsbyrån Bloomberg.

Annons
Annons
Foto: Evan Vucci/APBild 1 av 2

Klädsam protest? Jemima Khan poserar med Trumpdocka på en Unicef-tillställning i London.

Foto: Vianney Le Caer/APBild 2 av 2

Resultatet tycks ha blivit att Trumps kampanjledning togs på sängen av avslöjanden och anklagelser om sexuella påhopp på kvinnor, liksom av filmen där Trump hörs skryta om sådana kränkningar.

Skryter om hälsa, intellekt och sexuell dragningskraft

Foto: Evan Vucci/AP

Han har alltid skrutit om det han är mest osäker om – hans hälsa, hans intellekt och hans sexuella dragningskraft.

I mars samlade politiktidningen Politico några av de författare som genom åren skrivit biografier om Donald Trump för att höra deras åsikt om mannen som då höll på att sopa mattan med de över dussinet övriga republikanska presidentkandidaterna.

Nu i oktober, efter allt som hänt i Donald Trumps kampanj, samlades samma författare igen.

Var de – som ägnat år och hundratals intervjuer åt att porträttera fastighetsmiljardären från New York, hans ”deals” och kvinnoaffärer – överraskade över den senaste tidens avslöjanden och anklagelser om sexuella trakasserier och diskutabel kvinnosyn?

– Jag tror att han alltid jagat kjoltyg. I det sammanhanget blev jag inte överraskad, säger en av författarna, Timothy O’Brien, till Politico.

– Han har alltid skrutit om det han är mest osäker på, vilket är hans hälsa, hans intellekt och hans sexuella dragningskraft.

Gränser passeras

Klädsam protest? Jemima Khan poserar med Trumpdocka på en Unicef-tillställning i London.
Klädsam protest? Jemima Khan poserar med Trumpdocka på en Unicef-tillställning i London. Foto: Vianney Le Caer/AP
Annons
Annons

Båda presidentkandidaterna har svåra problem. Men det finns ett par avgörande skillnader. Den mest uppenbara är att ingen, eller åtminstone ganska få, verkar överraskad över Hillary Clintons problem. Alla vet att hon inte är särskilt omtyckt av många väljare, avskydd av andra.

Med Trump är det annorlunda. Den murkna kvinnosynen borde visserligen inte vara någon överraskning för dem som följt Donald Trumps framfart i New York, Atlantic City och Florida de senaste decennierna. Men att en kandidat till presidentposten hotar bannlysa en hel religion, bortser helt från fakta, förlöjligar en handikappad i tv, hotar sin motståndare med fängelse och hamnar i öppet gräl med det egna partiet är en nyhet för många amerikaner.

Så ska en presidentvalkampanj helt enkelt inte bedrivas. Ändå har stora delar av den amerikanska befolkningen hunnit vänja sid vid Trumps oberäkneliga infall.

Två färska och läsvärda artiklar beskriver vad som håller på att hända. ”Genom att normalisera attityder som, innan han dök upp, var tabu så har Trump slagit ett knogjärn mot den amerikanska politiska kulturen”, skriver The Economist i en essä.

Krönikören Charles Krauthammer i konservativa National Review resonerar kring samma tema. Han går så långt som att mena att Trump är på väg att skada den demokratiska processen.

Trumps ”brandtal”, skriver Krauthammer, ”är en skymf mot grundläggande demokratisk hederlighet och en överträdelse av gränserna för amerikansk politisk diskurs. I demokratier är valprocessen ett substitut för strid, det gamla sättet att lösa en maktkamp. Men det fungerar bara om det finns en ömsesidig överenskommelse om att acceptera legitimiteten i valresultaten (som Trump håller på att underminera med påståendet att valet är riggat)”.

Annons
Annons
Foto: Andrew Harnik/APBild 1 av 2

University of Southern California.

Foto: Alamy/IBLBild 2 av 2

Gore visar självdistans

Foto: Andrew Harnik/AP

Se på mig som ett bevisföremål A om hur det går när folk inte går och röstar.

Bill Clintons vicepresident Al Gore har inte varit en stark anhängare av Hillary Clinton. Men den här veckan dök han ändå upp ihop med den tidigare utrikesministern för att tala sig varm för det internationella arbetet mot klimatförändringarna, ett område där Gore blivit djupt involverad sedan han hoppade av politiken för över tio år sedan. Och var bättre bedriva kampanj än i – Florida, delstaten där Al Gore med en hårsmån förlorade presidentvalet för 16 år sedan mot George W Bush.

– Se på mig som ett bevisföremål A om hur det går när folk inte går och röstar, skämtade Gore tidigare i veckan på valmötet med Clinton, innan han övergick att prata om hur det låglänta Florida riskerar översvämmas när haven stiger.

Mäktig 19-årig Trumpsupporter

University of Southern California.
University of Southern California. Foto: Alamy/IBL

För alla er statistiker, här kommer en godbit. En opinionsmätning, genomförd av University of Southern California (USC) och Los Angeles Times, har det här året mer eller mindre konsekvent gett Donald Trump en starkare ställning gentemot Clinton än någon annan mätning gjort. Den har blivit flitigt citerad hos republikanska opinionsbildare och medier.

Annons
Annons

Evan McMullin-support.

Foto: Benjamin Zack/APBild 1 av 1

Hur kommer detta sig? Det visar sig hänga ihop med hur mätningen viktar olika grupper och undergrupper bland de runt 3 000 paneldeltagarna.

New York Times har återskapat förutsättningarna för mätningen. Och analysen visar att en 19-årig svart Trumpsupporter i Illinois i vissa lägen haft 30 gånger större tyngd än genomsnittet av de övriga paneldeltagarna.

Alla opinionsmätningar viktar svaren från deltagarna. Exempel: om en befolkning innehåller 3 procent fler kvinnor än män, men deltagarna i en opinionsundersökning består av lika delar män och kvinnor, så väger varje kvinnas röst 3 procent tyngre än varje mans, aningen förenklat.

Problemet är att ju fler undergrupper och underundergrupper du viktar i en mätning, desto större är risken att du får stora felutslag i mätresultatet. Det blir helt enkelt för få individer i varje grupp, exempelvis i gruppen ”svarta män 19–29 år”. Detta är vad som hänt i mätningen från USC/LAT, skriver tidningen.

Med detta i bakhuvudet ser det en aning dystert ut för Donald Trump. För i den senaste upplagan av mätningen, kallad USC Dornsife/LA Times Daybreak Poll, som släpptes den 12 oktober har Clinton kommit ikapp.

Frågan är dock om New York Times räknat helt rätt vad gäller Trumps övervikt i mätningen. Sedan analysen publicerats undersökte Los Angeles Times sin egen undersökning och publicerade en egen genomgång av opinionsmätningen. Den ger New York Times delvis rätt, men menar också att tidningen överdrivit inflytandet av den 19-årige Trumpsupportern i Illinois.

Jämnt i illrepublikanska Utah

Evan McMullin-support.
Evan McMullin-support. Foto: Benjamin Zack/AP
Annons
Annons

Nick Nolte på premiärvisning av ”Graves” på MoMa i New York.

Foto: Derek Storm/Splash/IBLBild 1 av 1

En annan mätning i veckan blev också en aning svårsmält för Republikanernas kandidat. I den normalt illröda delstaten Utah, där en demokrat inte vunnit sedan Lyndon Johnson svepte den med sig 1964, visar en mätning från Desert News att det nu är helt jämnt mellan Trump och Clinton.

En teori är att Trumps hets mot muslimer och nedlåtande uttalanden om kvinnor gått dåligt hem hos Utahs stora mormonbefolkning.

”Vad har jag gjort?!”

Nick Nolte på premiärvisning av ”Graves” på MoMa i New York.
Nick Nolte på premiärvisning av ”Graves” på MoMa i New York. Foto: Derek Storm/Splash/IBL

Till sist är det dags för veckans populärkulturella element. Det är förstås ingen tillfällighet att en rad filmer och tv-serier med presidenttema har premiär i USA just den här hösten. För ett par veckor sedan skrev jag om ”Designated Survivor” på ABC. Och i veckan hade en annan produktion premiär, serien ”Graves” som sänds via streamingtjänsten Epix.

Nick Nolte spelar huvudrollen som Richard Graves, en ex-president som 20 år efter att han lämnade Vita Huset inser att han tog en rad usla beslut under sin tid vid makten.

Han googlar ”vem är historiens sämsta president” och får upp en bild av sig själv. Artiklar på nätet påminner honom om hur han kapade den federala budgeten för cancerforskning och saboterade ekonomin. Det blir för mycket, en plågad Graves flyr med sin nyanställda assistent och slår sönder sitt eget presidentbibliotek. Morgonen därpå hittar Graves fru honom rökandes en ”joint” ihop med en servitris han träffade på ett fik dagen före. Och plötsligt är ex-presidenten lycklig igen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons