Annons

Olof Ehrenkrona:Trumps farliga drag

Trump och Erdogan.
Trump och Erdogan. Foto: TT

USA drar sig ur världspolitiken.

Publicerad

President Trumps beslut att sända hem de sista amerikanska trupperna från norra Syrien är en betydelsefull varningssignal. Snart är USA:s ställning som den fria världens ankare en historisk företeelse om denna politik tillåts fortsätta. Landet är alltjämt världens överlägset ledande militärmakt, men den mjuka makt som en välavvägd utrikespolitik kan utöva utplånas som en skrift i vatten efter varje nytt isolationistiskt utspel.

En supermakt som ingen längre kan lita på för att dess ledning uppträder nyckfullt och irrationellt förlorar till slut sin ställning. Den blir en koloss på lerfötter som väcker en oro blandad med löje snarare än respekt.

Farhågorna som väcktes när Donald Trump valdes till USA:s president och som underströks i hans installationstal är på väg att besannas. En efter en har de omdömesgilla medarbetarna från transitionsperioden bytts ut eller marginaliserats av en president som släntrar in på kontoret strax före lunchtid för att ta sig an världspolitiken.

Annons

Skildringarna är många av de dysfunktionella beslutsprocesserna i Vita huset och av presidentens vägran att ta till sig genomarbetade analyser och fakta om världen. Efter att ha konsumerat morgonens soffprogram i TV lyfts telefonluren för ett samtal med någon världsledare. Ett samtal som på grund av sitt innehåll inte sällan och till varje pris måste döljas för omvärlden.

President Trump är, för att uttrycka sig rakt på sak, ett politiskt degenerationsfenomen som olyckligtvis har drabbat världens mest betydelsefulla demokrati. Ett land som under ett sekel av exempellösa mänskliga framsteg har gått i spetsen för en global frigörelse av individer och nationer, men som under senare decennier i ett alltmer polariserat samhällsklimat har förött sitt inhemska politiska kapital.

Dagen efter syrienbeslutet läckte Vita husets planer på att lämna det för Europas säkerhet viktiga Open Skies-avtalet ut. Överenskommelsen, som tillåter spaningsflygningar i avtalsparternas luftrum, är en del i den förtroendeskapande miljön inom OSSE. Några dagar innan beslutet att överge kurderna i Syrien hade samtalet med Ukrainas ledare blivit känt och gett demokraterna det avgörande argumentet för att inleda en riksrättsundersökning. Det finns ett tydligt mönster i detta.

Den amerikanske presidenten struntar i landets allierade demokratier, när han inte öppet och aggressivt kritiserar dem, samtidigt som han utan närmare eftertanke gör långtgående eftergifter till världens mest auktoritära och totalitära regimer. Vännerna behandlas som vasaller, motståndarna bemöts med undfallenhet och undergiven respekt.

På hemmaarenan drar sig Trump inte ens för att begära utländsk hjälp för att smutskasta sina konkurrenter i det kommande presidentvalet. För Europa innebär utvecklingen att USA riskerar att förvandlas till en geopolitisk fara. En ledare som utan att fundera över konsekvenserna kan tacka kurderna för hjälpen genom att offra dem till Turkiet, kan nästa gång han lyfter luren till Moskva göra likadant med något litet land i Europa.

En ledare utan moraliska spärrar och som saknar impulskontroll är en osäkrad granat i det multilaterala säkerhetssystemet. Om ledaren dessutom är fientligt inställd till de normer och regler för det internationella umgänget som gång på gång hindrar honom från att ge efter för sina impulser, blir faran ännu större.

Förra gången USA hade ett liknande problem, under Nixons Watergate, tog de republikanska ledarna sitt ansvar. Har dagens ledare modet att upprepa historien?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons